13 oktober 2012 kl 22:03
För mig började det av ren tjurighet för att jag inte kunde springa. En hel sommar var jag ute 2-3 gånger i veckan och i slutet av sommaren tog jag mig 600 meter som längst och då med blodsmak i munnen.
Jag blev sur och bestämde mig för att en dag ska jag ta milen under 60 minuter.
Några år senare fick jag veta att jag har astma och jag insåg att jag hela tiden hade sprungit för fort.
Nu springer jag för att jag kan och för att jag mår bra av det.
målet är fortfarande milen under 60 men jag tror att det dröjer lite till.
Möjligen har det lite med ålder att göra.
Vissa kallar det 40-års kris, jag kallar det insikt ;-)
Vore ju fan om man inte skulle bli lite klokare med åldern.
