The first cut is the deepest?

Hej alla joggare. Har gått och skaffat ett lagom trivialt i-landsproblem, och tänkte att med all erfarenhet som denna sajt rymmer kanske någon kan göra mig klokare.

Min historia i korthet: började springa så smått 2008 efter att ha varit stillastående sedan fotbollskarriären tog slut i tidiga tonåren. Har under de senaste åren sprungit till och från, med ett mönster som är tydligt årstidsrelaterat (den norrländska vintern är en svår motståndare). Men den här våren känns det som att jag nått en ny nivå. Nej, det går kanske inte snabbare än tidigare, men det går längre och det känns slutligen helt rätt, på något sätt. Maj i år var första gången jag nådde över 100km på en månad (yey!) och har redan skaffat jacka och vantar för att vara beredd då hösten blåser in.

Nu till problemet. Har sprungit vartenda pass sedan maj 2008 i samma skor, ett par Puma Complete Tenos V (http://www.shoeguide.co.uk/exec/view-shoe/puma-complete-tenos-v-mens-2008-6). De börjar bli rätt slitna, minst sagt, och logiken säger då att skaffa nya. Sagt och gjort: ner till löplabbet, upp på spegellådan, jogg på bandet, kameran på, ”du överpronerar, ser du?”, mycket riktigt infallande fotleder vid nedslaget, försäljaren föreslår tre par tjocka gedigna skor, ”det gråa visar pronationsstödet”, jogg på bandet, kameran på, och titta – benet rakt som en linjal. Men löpglädjen nere på noll. Som att springa på styltor. Efter att lite försynt fått fram att jag nog vill ha något lättare heter alternativen Saucony Kinvara (som jag läst mycket gott om här) och NB 890v2. 890 sitter bättre på foten och känns helt okej på löpbandet, så efter viss tvekan slår jag till.

Kommer hem och tänker glatt pröva skon i en mindre stressfull miljö. Känns okej. Så måste jag naturligtvis jämföra med mina slitna gamla pumor, och döm om min förvåning när pumorna sitter tio gånger bättre på foten! Trots att 890 beskrivs som ”den lättaste mängdträningssko NB någonsin tillverkat” känns de nästan som ett fort runt foten, samtidigt som sulan känns som en planka mellan foten och marken. Pumorna däremot känns lätta och lediga, trots ~50 extra gram i jämförelse, medan sulan är skönt ”svampigt” mjuk men ger framförallt framfoten bra kontakt med underlaget. Så frågan är om pumorna passade bättre redan från början eller om de bara genom slitage anpassats efter mina fötter...

För att ytterligare krångla till det hela har jag sneglat en del åt barfotalöpning och känner ett klart sug. Har prövat att i slutet av några pass ta av skorna och avrunda med en kilometer helt barfota, på bana och motionsspår. Häromdagen tog jag det ett steg längre och sprang fem kilometer barfota i ett kuperat, blött, nästan lerigt motionsspår. Lite stel i benen dagen efter, men inga större reaktioner hittills. Har på detta tema lyckats impulsköpa hem ett par NB Zero Road och ett par Merrell Road Glove. Spännande skor, absolut, men båda känns något för tajta runt mellanfoten. Det kanske är en vanesak, men det känns inte riktigt som att mina fötter kommer överrens med dessa modeller. Butiken som sålde Road Glovesen hade också five fingers, men jag fick inte ens in tårna i facken då jag försökte pröva ett par, så det känns som överkurs.

Om vi ska försöka sammanfatta den här novellen har jag alltså fyra par skor hemma nu, och är rätt rådvill. De tre nya paren är alla på öppet köp och har bara prövats på sovrumsgolv/löpband, så de borda gå att lämna tillbaka. Men då skulle jag också vara tillbaka på ruta noll.

Lite frågor:
Kan jag nöja mig med mina gamla pumor, köra dem så länge de håller ihop och varva med lite barfotalöpning emellanåt?
Borde jag behålla någon av minimalistskorna och hoppas att de känns bättre efter lite invänjning?
Eller är 890 det bästa alternativet om man siktar på 4-5 mil i veckan och att kanske pröva ett marathon så småningom?

Råd och reflektioner av mer erfarna skodjungelsupptäcksresande tas tacksamt emot!


*Slutligen, då det gäller trådens titel, rekommenderas följande grymma version: http://www.youtube.com/watch?v=oo__EIXzAco