14 april 2020 kl 16:51
Redigerad 14 april 2020 kl 16:59
För ca 3 år sedan började jag få problem med mitt höger knä i samband med träningen inför Athen maraton. Knät blev lite ömt och ibland svullet/vätskefyllt. Stretch av framsida lår blev besvärligt då hälen inte nådde upp mot skinkan. Det tog stopp halvvägs och gjorde ont. Men besvären blev i all fall inte värre än jag kunde genomföra loppet och det blev inte heller värre direkt efteråt. Men när jag drog igång träningen igen nån vecka blev det gradvis sämre. Nu även med smärta i vila, framför allt på natten, besvär att gå nedför trappor och styrketräning till exempel knäböj blev omöjligt.
Så jag tog tag i saken med början hos sjukgymnast (knä rehab) vidare till läkare på VC (röntgen), ortoped på Klarälvskliniken i Karlstad (MR) som genom mitt försäkringsbolag remitterade mig till Ortho Center i Göteborg (MR+ultraljud).
Både ortopeden i Karlstad och Göteborg konstaterade att det var artros. Ingen av dom pratade dock om nån gradering av artrosen. Läkaren i Karlstad var ganska hopp full men den andre i Göteborg var desto mer negativ. Han undersökte så klart MR resultatet och kollade med ultraljud men först förklarade han för mig att man kan inte vrida tillbaka klockan 25 år. Vilket ju i och för sig är sant och nåt jag visste redan innan. Sen visade han mig lite vad han såg bilderna och förklarade för mig att det inte skulle gå att springa nåt mer på det där knät utan att förvärra. Han rekommenderade styrketräning men med rakt knä(!?). Cykla skulle också vara bra men med så högsadel som möjligt och inte för överdrivet. Simning tyckte han var bäst för mig.
Fick med mig utlåtandet tillbaka till sjukgymnasten som tyckte domen var väl hård och lite märklig (förstod jag underförstått). Framför allt varför man inte skulle kunna styrketräna med böjt knä. Jag drog igång med rehab träningen som jag fick av sjukgymnasten. Den innehöll många övningar med böjt knä 😊
Till att börja med höll jag mig ifrån löpning och cyklade i stället som konditions alternativ. Efter nån månad tyckte sjukgymnasten (och jag) att jag skulle prova att springa lite kortare sträckor på löpband eller på mjukt underlag. Gick så där. Blev stel och öm i knät igen. Men under tiden så tyckte jag att cyklingen blev allt roligare. Körde intervaller inomhus på spinningcykel och MTB i skogen. Saknade egentligen inte löpningen eftersom jag tyckte det var så roligt att cykla.
Så det blev nästan inte ett löpsteg på över ett år utan i stället mycket cykling, nästan mer än vad jag sprang förut, bland annat Cykelvasan två år i rad. Under tiden körde jag också styrketräning. Till att börja med mest enligt sjukgymnasten program men efterhand allt mer ''vanlig'' ben och överkropps styrka. Under tiden blev knät allt bättre till och med stretchen av framsida lår började gå att utföra som vanligt, ingen skillnad på höger och vänster ben.
Sen i Augusti förra året (2019), efter Cykelvasan, började jag jogga lite igen och under hösten körde jag 1-2 löpass i veckan. I början bara ett par kilometer sen gradvis lite längre. Nu kör jag runt milen när jag springer vilket blir någon gång per vecka. Har även kört några långpass med mina löparkompisar på över 20km. Förutom att löp formen inte är vad den varit så har jag inga känningar i knät. Jag prioritera fortfarande cyklingen men tycker det är jätte skönt att kunna springa lite ibland. Det är ju lite mer tidseffektivt och funkar nästan vart man än är.
Ja så har det varit för mig. Just nu har jag inga problem med mitt artros knä. I och för sig vet jag inte vad som skulle hända om jag började träna som jag gjorde innan med veckor runt 4-5 mil löpning och ibland ännu mer inför lopp. Just nu är jag nöjd med att kunna cykla och springa ibland utan att få ont.
Som kuriosa kan jag även nämna att jag varje dag blandar ihop pulver av gurkmeja, ingefära och svart peppar ihop med lite mjölk. Smakar vidrigt. Om det hjälper är oklart. Jag tror det så klart men kan lika gärna vara placebo😊
