Foruminlägg av Maria Höglund

Har också haft problem med blåsor på samma ställe. Skulle man kunna prenumerera på compeed hade jag gjort det... Trodde att det skulle hjälpa om blåsorna fick läka ut och skinnet tjockna på detta ställe, men tji. Blåsorna hamnade bara ännu djupare. Men efter att provat ut prefabricerade skoinlägg från Fot & Skospecialisten (pga nedsjunkna fotvalv och hallux valgus) så har jag kunnat springa utan att få blåsor! Kanske alltså har med någon slags felställning i foten att göra? (Hade tidigare provat att byta innersulor, men blåsorna blev ändå).

Karin: har du fått någon klarhet i varför du får så där ont i magen? Eller kommit på något sätt att avhjälpa det?

Har precis samma problem och det verkar inte spela någon roll vad jag äter/dricker före/under/efter långpasset (har testat alla varianter; äta mycket, äta lite, mkt fibrer, lite fibrer mm), långpass=över 15 km. Det börjar krampa i magen den sista halvtimmen, sen kommer tokkrampen som ett brev på posten efter stretch och dusch, därefter tillbringas några timmar vridandes i sängen. Känns sen som skavsår i magen i ca 2 dagar.

Spelar ingen roll vad jag äter/dricker heller verkar det som, lite bättre om jag undviker sportdryck och bara tar vatten och lite russin under turen.
Till nästa långpass funderar jag på att förbereda med Minifom, sånt som man gav ungarna när de var bebisar för att lindra koliken. För min del är det iallafall helt klart tarmarna som spökar.
Det är lite trist med den fö****ade magen, det är ju kul att springa men inte kul när man vet att man kommer tillbringa några timmar med "ont" därefter... Har du testat Minifom, Karin??

Lite nervös för G-varvet; hur ska jag lyckas ta mig FRÅN Göteborg med magen i släptåg?

Tack Hanna och Jimmy!
Båda era svar är mkt tänkvärda.
Har också gjort ett flertal utredningar för magen, men det var flera år sedan och man glömmer ju så fort... Och det de kom fram till då var varken gluten, Chrohn eller laktos utan just "känslig mage". Har sedan dess inte haft så stora problem med magen förutom efter löppassen.
Hm, att jag inte tänkte på att löpningen är en stressfaktor i sig...
Tack för hjälpen!! Nu vet jag hur jag ska tackla problemet och varför det blir som det blir.

Fick för 2 år sedan konstaterat att jag har PSVT. Då hade jag i drygt 10 år fått attacker av och till, men eftersom de dyker upp som gubben i lådan och kan sluta lika fort så har det inte känts nödvändigt att få det kollat. Tills för 2 år sedan då det höll i sig, av och till, i 6 dygn. Då var jag helt slut, och beställde tid hos hjärtspecialist.
Efter alla möjliga tester så konstaterade han att det var PSVT. Fick betablockerare utskrivet (Emconcor CHF), skulle ta dessa varje dag. Funkade kanon! Medicinen tog dock slut för ett halvår sedan, och jag körde på utan tabletterna. Funkade också helt ok, har ju känt av extraslagen och hoppandet. Men inga rusningar.
Tills på Göteborgsvarvet i lördags. Varvet - det STORA målet med all träning... Vid 3 km drog pulsen igång i över 200, satte mig på en betongsugga för att lugna hjärtat men blev irriterad "här kan jag ju inte sitta, jag ska ju springa". Mattare och mattare tog jag mig dock framåt, mot målet. Läkaren hade ju sagt att det inte var farligt så det kunde väl inte skada. Efter Älvsborgsbron började jag kallsvettas, tog energidryck vid vätskekontrollen, och släpade mig vidare. Då minskades synfältet, "äh, det är inget farligt, bara köra på", efter ytterligare några meter började jag vingla och det kändes som om jag var på väg att tuppa av. Insåg då att det bara inte gick att fortsätta. Lyckades släpa mig tillbaka till sjukvårdstältet där jag fick bryta loppet. (SÅ besviken så det finns inte.)
Ringde idag läkaren för att förnya receptet och pratade om lördagens attack. Jag frågade vad som hänt om jag fortsatt loppet trots att det kändes om jag höll på att svimma. Eftersom han sagt att det är ofarligt tänkte jag att det kanske bara var en KÄNSLA att jag skulle svimma, och att det hade gått att fortsätta. Helt enkelt att jag bara var "klemig", och borde kunna ha fullföljt loppet.
Näej, jag hade svimmat sa han, hjärnan (och resten av kroppen) behövde få syre vilket den får svårt att få under attackerna. Jag skulle ha åkt direkt till akuten tydligen...
Slutpoängen med denna långa berättelse är att det är inte HELT ofarligt! Det är inte helt lyckat att tuppa av...
Kommer aldrig mer att träna utan medicinering. Men sen är det full fart igen :-)

//Maria

Du kommer ha några år framåt med mååååånga förkylningar :-) Men som du säger så blir man ju nästan immun mot förkylningar i några år efter det.
Mina barn är nu 11 och 13 och det är först nu som jag börjar få förkylningar igen efter den värsta perioden när de var mellan 1 och 3 år. Börjar nu bli som mina föräldrar var när barnbarnen var små; undvika små söta barn som är SNORIGA för man vet att de bacillerna inte är att leka med för oss som inte är vana...
När jag var som mest desperat för att förkylningarna bara avlöste varandra i familjen så köpte jag Esberitox i hälsokosten. Jag tror inte på naturmedicin så jag var uppenbarligen riktigt desperat. Detta gav jag till ungarna (jaja, det står att barn under 12 år inte ska äta det i och för sig) men det hjälpte!! Förkylningarna blev lindrigare och de höll sig friska längre. Så Bengt, det kan vara kanske värt att prova Esberitox? Om inte till dottern så till er vuxna?

Mvh Maria

Hej Kristina,

Det där med mätare under huden låter intressant :-)
Har hört talas om andra som fått den där extra nervbanan bortbränd med mycket bra resultat, har funderat på att ta upp det med "min" läkare då jag äter pulssänkande medicin (se inlägg ovan) för att slippa rusningarna. Men doseringen av medicinen är inte helt enkel för att det samtidigt ska fungera med löpning. Bland känns det som att springa i sirap, jättejobbigt, och pulsen går inte upp alls vid löpningen. Skulle vara skönt att slippa betablockerare samt även slippa rusningarna :-)
Så ta chansen att få det utrett ordentligt nu när du har en läkare som är "på"!

Mvh Maria

Hej igen Kristina :-)

Tar jag medicinen enligt läkarens dosering (1-2 tabletter per dag) så är det rent hopplöst att springa, då känns det verkligen som att springa i sirap och är skitjobbigt. Kollar jag snittpulsen efter löprundan så ligger den ca 20 slag under de gånger när jag inte har tagit tabletterna, kanske inte konstigt att det blir jobbigt när hjärtat inte kan slå fortare...? Om jag tar en halv tablett istället, och tar detta varannan dag så är det ok.
Men ibland känns det som om det är värt att råka ut för en hjärtrusning för att slippa ta medicinen eftersom det blir så seeeegggt och tuuuungt att springa.
Dock var det INTE roligt att råka ut för det under Göteborgsvarvet, så tja, lite krångligt är det med tabletterna... Adrenalin kan tydligen köra igång rusningarna, så innan lopp när man är nervös är det inte läge att fuska... Härlig ekvation: medicinerad = tungt och trögt lopp, omedicinerad = känns lättare men risk för kollaps, hm...

Nu är ju inte det viktigaste i livet att springa lopp (iallafall inte för en tant som mig), men det är så bra att ha loppen som mål med träningen! Och tränar gör man ju för att må bra.

Har du hittat en läkare som tar dig på allvar så häng på!! Min läkare hade ju sagt att det inte alls var farligt med rusningarna - bara obehagligt, tills dess att jag återkom efter kollapsen på Göteborgsvarvet. "Lyssna på kroppen "- tjena :-) Full fart mot målet snarare :-)

Lycka till!

Mvh Maria