Foruminlägg av Per-Erik Melander

#1
•
29 september 2010 kl 20:04
Gilla
Allt är rimligt om man är bra tränad! 1987, som 37 åring, sprang jag en halvmara i Strängnäs den 23 maj (1:21) följt av Stockholm Marathon den 30 maj (2:49, mitt pers). På den tiden tränade jag mellan 10 och 12 mil i veckan och hade sprungit i 13 år. Har man inte den träningsbakgrunden kan en veckas vila mellan en halvmara och en helmara kanske vara för lite. Men det beror också på vilket tempo man håller. Liksom i trafiken är det farten som dödar!
#2
•
3 oktober 2010 kl 15:58
Gilla
När jag tränade mängdträning (under vintern på 80-talet) sprang jag tre pass på 21 km och ett på 28 km per vecka. Jag höll varje gång ett tempo på mellan 4.00 och 4.15 min/km. Det gav ett pers på 2.49 (4.00/km) på maran och 1.19 (3.45/km) på halvmaran. Så för mig gällde att om jag "ville springa fort på tävling så var jag tvungen att springa fort på träning".
Det träningsschema (av Arthur Lydiard) som jag följde på 80-talet finns på: http://www.perm1949.se/marathontraning.html
Om Lydiard se: http://www.marathon.se/news/article.cfm?ThemeId=287
#3
•
5 oktober 2010 kl 21:33
Gilla
Jag har ett program som jag följde i forntiden. Det är ganska krävande men ger garanterat resultat om man orkar med det! Och jag hade tio års träningsbakgrund bakom mig innan jag gav mig på det! http://www.perm1949.se/marathontraning.html
#4
•
8 oktober 2010 kl 21:51
Gilla
Jag vet inte om jag kan inspirera andra att börja springa, men jag kan göra ett försök! Och dessutom visa att inget är omöjligt. Som 24-åring vägde jag 102 kg med urusel kondition. För att få en ändring till stånd började jag så smått gå och jogga en 2,5-km bana; det tog två månader innan jag kunde springa hela sträckan. Jag fortsatte springa; första året 40 mil och efter fem år var jag uppe i drygt 300 mil om året och vägde runt 70 kg. 1980 började jag tävla och eftersom joggingvågen dragit igång och Stockholm Marathon blivit en succé året innan beslöt jag mig för att ställa upp. Jag har sparat det träningsprogram jag följde de sista tio veckorna innan loppet. Kanske kan det intressera någon. Det visar i alla fall hur långt en fet 24-åring som inte orkade jogga mer än hundra meter kan komma på sex år! http://www.perm1949.se/stockholmmarathon1980.html
#5
•
29 december 2010 kl 20:43
Gilla
Ultralöpning är inget nytt! 1836 sprang norrmannen Mensen Ernst Konstantinopel - Calcutta tur och retur. Han skulle leverara ett brev åt det Ostindiska kompaniet. Om han klarade detta inom sex veckor lovade kompaniet honom 250 engelska pund. Han kom fram till Calcutta efter 30 dagar, vilade i tre dagar och återvände till Konstantinopel efter 59 dagar. Under loppet sov han bara några timmar varje dygn och levde på kex, sylt och vin, som han drack medan han sprang!
#6
•
30 december 2010 kl 10:36
Gilla
Detta visar att man inte ska tro allt man läser! Jag har också kollat avståndet och tvivlar på att han kan ha sprungit hela sträckan! Min källa säger att: "han korsade vilda berg i Mellanöstern och kämpade sig genom Syriens öknar, Persiens slätter och djupa klyftor i Afghanistan - och sprang med snöskor i Himalaya." Han kan inte ha haft så hög fart med snöskor! Han kom i alla fall tydligen fram med sitt brev för han erhöll 250 pund från det Ostindiska kompaniet. Hästar hjälpte honom säkert, det var så de persiska postryttarna tog sig fram i samma område på 500-talet f.Kr., under Perserrikets storhetstid.
Jag skulle tro att han använde historien som ett slags reklam för sina löparuppvisningar i olika städer; den lockade mycket folk! Ju mer åskådare, ju mer pengar tjänade han.