13 juni 2012 kl 12:09
Marathonpremiär var det för mig också.
Sista veckan före loppet kände jag av ett smygande halsont och allmän hängighet som jag försökte slå bort. Jag drog även av nästan helt på träningen och åt upp mig inför loppet.
Vi åkte ner till Stockholm på fredagskvällen och jag kände mig hängigare och hängigare.
På lördagen när jag vaknade kände jag mig helt klart krasslig, trots 8 timmars sömn. Hade inget som helst sug att springa (vädret gjorde inte saken bättre heller). Kände mig otroligt besviken då jag verkligen laddat för marathon och tränat stenhårt. Men jag tänkte att har jag betalat och tagit mig hit ska jag i alla fall uppleva starten.
Jag åkte in mot starten för att rådfråga läkare, var ganska säker på att få ett "nej" beträffande start men var även rädd att dra på mig något allvarligt om jag försökte springa.
Timmen före start stod jag som många andra i ett av tälten och huttrade och bara undrade vad jag gjorde där. Jag var nära att åka hem flera gånger redan där. Men när jag skulle gå på toa sista gången (cirka 20 minuter innan start) hände något. På väg till toan rycktes jag med av adrenalinet och laddningen av alla andra och det var vad som behövdes för mig att göra ett startförsök.
Jag gick ut försiktigt (övergav min tidigare målsättning på 3:45) och hoppades på att bara ta mig runt. Kände efter 2 mil att det här går nog, runt tar jag mig nog.
Vid 3,6 mil kom väggen, fick gå några hundra meter men kunde sedan ta mig i mål. Trodde jag skulle få överge min förhoppning av en spurt inne på stadion pga hur benen kändes sista km, men gjorde ett försök och gick ut i ytterspår och när sedan speakern ropade ut ens namn var det full spurt sista 200 metrarna :) Men det kändes verkligen som låren skulle explodera vid målgång!
Tog mig i mål på 4:08 och är efter omständigheterna jättenöjd!
Som många andra upplevde var det helt vidrigt att ta sig till ombyteskläderna och få på sig dessa. Jag tror aldrig jag har frusit så mycket i hela mitt liv. Jag tror jag stod i duschen 30 minuter innan jag fått tillbaka värmen helt.
Jag blev faktiskt inte sämre av att springa trots nerkylningen men så här i efterhand kan man ju fråga sig om det var vettigt. Men trots vädret vilken upplevelse! Några timmar efter målgång började man redan tänka på nästa års mara!
Stort tack till alla funktionärer och åskådare som lyfte en när det var som tyngst!
