Foruminlägg av Roger Andersson

#1
30 april 2020 kl 12:06
1 Gilla
Har själv breda fötter (med hallux på ena). Jag har haft bäst tur med Adidas och Saucony. Kan vara svårt att hitta med 0 drop som jag också föredrar ( "hälkrockar" med marken annars ). Löplabbet har garanterat något för dig.

Jag springer just nu i Altra (Maxtrac ?) som jag tycker är helt ok bortsett från att man lätt sparkar sig själv blodig på fotledsknölarna med de hårda plastsulorna.
#2
20 juni 2020 kl 10:30
Gilla
#3
20 juni 2020 kl 10:38
Gilla
"Det finns inga bra kläder, bara dåligt väder."
#4
29 juni 2020 kl 12:26
Gilla
Har råkat ut för ilskna cyklister, rullskidåkare, bilister och allt möjligt annat
men aldrig något relaterat till coronapandemin...
#5
9 september 2020 kl 08:47
Gilla
Jag höll på som "elitmotionär" från 20-års åldern tills strax innan jag fyllde 30, då en skada satte stopp. Började igen vid 48 eftersom jag började bli lite "ankommen" (övervikt och annat). Efter 18 års uppehåll står man på noll så det blev långa "powerwalks" till att börja med. Efter något halvår lättare jogging ett par gånger om dagen (till o från jobbet).
Det där har fortsatt med mer och snabbare träning.
Nu snart fem år senare kan jag konstatera att kroppen verkar robustare än i ungdomen då jag ständigt hade problem med skador och jag kan träna mycket mer än jag gjorde då utan bekymmer.
Tyvärr kan man väl säga att det behövs också; Svaret från kroppen på träning är som regel mer uthållighet, fart kommer inte automatiskt längre, så det är nödvändigt med mer specifik träning innan det blir fart på "gubbabenen".
#6
1 januari 2021 kl 21:01
1 Gilla
Året började bra med ca 15-20 km/dag ca 140 mil tom Mars.
Sedan gick jag med här och skaffade ett tidskrävande kneg i samma veva.
Årets sista blev vilodag, det kändes som det enda rätta. Tyvärr missade jag
4000 med några km iom det.
#7
1 januari 2021 kl 21:55
4 Gilla
Sett till din bakgrund och träning ska du nog inte förvänta dig så himla mycket mer än dit du nått. 1.5 år är ingenting i den här sysselsättningen.

Jag tycker du ska fokusera dig på att hålla onödiga skador borta i första hand, inte så mycket hur många sekunder 400-ingarna ska ta, de enda kilometrar som gör att du utvecklas är ju de du faktiskt springer.

Här är några _väldigt_ dyrköpta erfarenheter jag gärna delar med mig av:

Låt aldrig viljan råda över kroppens signaler: -Är du trött, ta en liten joggrunda istället för vad du nu planerat.

Träna ofta hellre än långt. Det gör det lättare att bana in korrekta rörelsemönster och hållning, och ger din kropp tid att vänja sig vid belastningen och därmed förutsättningar att utvecklas långsiktigt.

Som tumregel: Ta aldrig i hårdare än att du direkt efteråt känner att du kommer fixa en likadan träningssession nästa gång du planerat träna.

Träningsscheman är användbara om de är skrivna på mjukt papper. Lyssna på kroppen i stället. Den bestämmer i slutänden ändå.
Ett hjärtligt lycka till :)
#8
1 januari 2021 kl 23:14
2 Gilla
Jag fick lättare feber, allmän sjukdomskänsla och lite rethosta.
Testade positivt och höll mig borta från spåret några dagar.
Började lite försiktigt med en snabbpromenad i terrängspår någon vecka senare, typ. Det kändes ok. Ett par dagar snare började jag "hasa på" igen, lite försiktigt i början, men nu ett par veckor senare är allt ungefär som vanligt igen. Kanske att jag har lite känsligare luftrör än innan, men det ger väl sig det med. Luktsinnet har i alla fall börjat återvända till det normala.
#9
7 januari 2021 kl 18:13
Gilla
VO2-max skattningen är dessutom beroende av att gps mätningen fungerar bra, vilket i åtminstone i min egen erfarenhet är väldigt långt ifrån sanningen. Jag har mätt variationer på över 10% på exakt samma runda vid olika tillfällen.
Ibland misslyckas mätningen totalt så att ditt nya pers på 10km slingan blir registrerat över 8 km och du får serverat att du dessutom har tappat form.
Jag håller helt med #6 att man skulle kunna stänga av VO2-max mätningen helt, den är mer en antimotivator än något annat. Puls (med band) och tid räcker men sådana finns väl knappt längre?
#10
7 januari 2021 kl 20:23
Gilla
Du har garanterat ingen fraktur. Det gör ONT! Jag har haft det, det blev till att gå på hälen i någon månad innan jag kunde börja belasta framfoten igen.
Typiskt är tydligen palpationssmärtor, dvs området är så ömt vid tryck att du knappt kan beröra det. Du har nog någon sen/nervklämma.
Precis som #9 och #10 säger, se till att framfötterna har ordentligt med plats i skorna när du springer och undvik jämna underlag så att du får variation i belastningen över framfoten.
#11
13 februari 2021 kl 09:26
2 Gilla
Jag skulle vilja se ett marathon i brutal terräng, så har vi förenat både terräng, marathon och samtidigt gjort tidsgränsen irrelevant
#12
13 februari 2021 kl 15:57
Gilla
#6 Har inte Kilian Journet något slags rekord där ?
Hade ju varit kul att se honom i OS, en riktig hårding.
#13
3 mars 2021 kl 14:02
1 Gilla
Stephen Seiler har en del data angående maxpuls/ålder.
Se 13:40 in i videon: https://www.youtube.com/watch?v=0_kVqFJdZDM
Själv är jag 53 och har en maxpuls på över 190, precis som när jag var 25.
#14
7 mars 2021 kl 14:18
Gilla
Precis som #2 rekommenderar jag besök hos VC så du kan få gjort spirometri så fort som möjligt. Fråga om du ska testa inhalator. Jag har själv liknande besvär ibland i torrt kallt vinterväder när farten börjar gå upp.
#15
9 mars 2021 kl 20:40
1 Gilla
Man ska vara medveten om att problemet med asfaltvägar är bankningen. Det kan alltså luta ganska rejält ibland och det ställer lätt till med överbelastningsskador på grund av assymetrin i löpsteget.
Att springa väldigt långt på ett helt jämnt underlag är också påfrestande (monotont) och kräver långsam tillvänjning för de flesta.
Om valet är att hålla till på knaggliga och isiga spår skulle jag definitivt välja asfalt, men kanske inte lika långt som vanligt i början.
#16
14 mars 2021 kl 09:03 Redigerad 14 mars 2021 kl 12:18
Gilla
1).
Efter ett längre träningsuppehåll (18 år typ) började jag jogga litegrand för ca 5 år sedan. Har sedan dess successivt ökat mängd och tillfällen.
Sedan årsskiftet springer jag vanligtvis två ggr om dagen, någon mil eller så, vid varje tillfälle.
2).
Jag mätte vid några tillfällen, typiskt 65 tror jag.
3).
Lägsta jag mätt: 39, det var när jag var lite trött efter mycket träning (ja det funkar tvärtom på mig; Hög VP -pigg, låg VP -trött.)
En normal dag mäter jag typiskt ca 45 slag på morgonen.

EDIT: För skojs skull gjorde jag ett sånt där "återhämtningspulstest" (uttalsövning på SFI) som det skrevs om här, efter en ganska rejäl terrängrunda nyss. Från 174 till 108 på ca 60 sek, med manuell mätning, så jag dör förmodligen inte av hjärtinfarkt i alla fall.
#17
15 mars 2021 kl 11:10
Gilla
I stort sett alla vägar inkl. cykelvägar är bankade för avrinningens skull.
Jag kan bara uttala mig om de problemen jag får: Om jag exv. springer på höger sida får jag vanligtvis problem insida vänster knä efter ett tag. När jag känner att vänster knä fått nog, brukar jag byta sida för att inte dra på mig något (det finns inga laga som säger vilken sida vi "fotisar" ska hålla oss på, bara rekommendationer). Här i Göteborg med mestadels lermark överallt lutar många cykelvägar väldigt mycket, vanligtvis ut mot slänter där marken under vägen börjar glida. För min del, i Kortedala, står valet mellan ganska brutala "motionsslingor" eller lutande asfaltvägar. Hittills har det gått bra men man måste hela tiden vara på sin vakt om det börjar kännas någonstans, och avbryta eller vända.
#18
16 mars 2021 kl 10:38 Redigerad 16 mars 2021 kl 11:02
1 Gilla
Det kan verka logiskt. Stephen Seiler har forskat en del på området.
Följande korta (20 min) presentation behandlar bla. det ämnet: https://www.youtube.com/watch?v=bzphy5EN8lg
13:50 in i videon har du svaret på om det ligger till på det sättet du tror.
Se raden med VT1 och VT2, du blir nog överraskad ;)
#19
1 april 2021 kl 13:06
1 Gilla
Det var nästan så du hade mig där :)
hehehe :)
#20
7 april 2021 kl 13:16
1 Gilla
Siffrorna du presenterar är konsekventa med att du helt enkelt är i lite sämre löpform nu mot då. Det är bara att träna på så blir det bättre :)
Du har knappast något att vara orolig över.