Foruminlägg av kwet

För några år sedan definierade jag mig som löpare, började efter avslutad fotbollskarriär (efter 3 större knäoperationer) springa istället och snittade då runt 7-10 mil/vecka med milpers på runt 45. Åkte sedan på en hjärtmuskelinflammation och var rätt trött på att ständigt vara sönder, så jag slutade träna helt och var rätt nöjd med det. Gjort något halvhjärtat försök inför ngt vårrus och lyckades då ändå ganska snabbt komma ner i 25 min/5 km, men fick aldrig igång rutinen.
Har senaste året bytt jobb och har dels haft en extrem arbetsbelastning under våren och betydligt mer stillasittande (inkl mkt resdagar med allt vad det innebär..) än tidigare, kände under senvåren att den berömda väggen hängde ganska nära och insåg att ska jag reda ut det här måste jag börja röra på mig. Har nu sprungit regelbundet i 3-4 veckor, blivit 2-3 utepass och utöver det 2-3 intervallpass på löpband + lite styrka. Ligger nu på ca 27 min/5 k och 61 min på milen igår, har tacksamt nog en ganska lättränad kropp och naturligt en kadens runt 175-180.
Mitt största problem är att jag i samband med stress får otroligt svårt att äta, jag kan med lite vilja få i mig en halv normalstor lunch, men utöver det går eg bara kvarg och yoghurt ner. Kan känna hunger men blir mätt oerhört snabbt.
Känt av detta speciellt när jag börjat springa längre, under passen går det hyfsat, men känner mig överlag rätt trött/energiseg i musklerna även om huvudet är klart piggare.
Har gått ner några (välbehövliga) kilon denna sommaren överlag och rasat ytterligare 3 på ganska kort tid nu sen jag började springa. Är 165 cm och väger nu runt 58 vilket är den vikt jag haft när jag varit som mest vältränad (+-1) och mår ganska bra vid. Vägde 65 i februari men inte vägt mig så mkt däremellan. Att gå ner i vikt mer är inte ett självändamål, någonstans runt 53-54 vet jag att min kropp börjar må ganska dåligt med utebliven mens osv, och uppenbart ligger jag på minus vilket i sin tur snart kommer börja påverka träningen.
Ngn mer som har haft svårt att äta/äta tillräckligt? Hur kommer man runt det?

Tack för svar. Ngnstans känner jag ju ändå att träningen är essentiell för att hantera stressen- självklart gjort andra åtgärder oxå, ex jobbar jag aldrig hemma längre och försöker ha insikt då jag eg inte är en stressad människa utan märkte ffa att jag glömde saker, fick migrän och började sova extremt dåligt, och gärna den där sköna träningen som jag inte riktigt kommit till än men där kroppen liksom studsar runt och hjärnan kan dräneras helt på dålig energi.
Det blir ett moment 22, inser det oxå.
Försökt lunka lite men blir så trött i benen av att lunka, kanske ska göra ett försök att höja kadensen i "lunk" oxå. (nog för att 6.21-5.40 redan är lunk i mitt huvud, men inte i min kropp just nu.. ;))

Tack för tipset walker67. Mitt stora problem med just stress är att jag inte alls känner av den psykiskt, är eg ganska flegmatisk som perosn, utan upplevt enbart fysiska symtom som dålig aptit, glömmer enkla saker, dålig sömn osv (som tydligt lugnade sig under min 4 v långa skidresa i våras.. är dessutom välutredd somatiskt så hyfsat frisk i övrigt är jag rätt säker på).

Har aldrig varit ngn storätare, snarare småätare (dvs i bemärkelsen går gärna och snaskar lite emellanåt)- just det suget har försvunnit, det är nog där jag går minus. Har eg bara upplevt samma vikt/aptitras en gång tidigare i livet och det var när jag började snusa men småätandet har successivt smugit sig tillbaka. Det har ju inte gjort så mkt att jag äter lite under min ganska inaktiva period,har uppenbarligen fått i mig nog och lite till, men svårt att åstadkomma vettig träning på för mkt minus.

För mig är det snarare tvärtom, jag är bättre på att äta när jag äter med andra. Då blir det så uppenbart att jag inte kan sluta efter 1/3 portion, vilar lite och kan äta igen. Inte reflekterat påtagligt över det förrän nu men man kan ju faktiskt vila några minuter när man äter ensam oxå.

Jag känner iaf att hjärnan mår otroligt mkt bättre av att springa 4-5 x/vecka, och det vet jag ju sen innan oxå. Försöker att inte jaga tider utan längtar mer till den där första rundan när kroppen känns studsig, fick känna på det 2 km mitt i milrundan i helgen, skön känsla.

Kort träningsbakgrund; fd fotbollspelare på rätt hög nivå, som yngre helt klart mer explosiv än uthållig, alltid (från 7-års ålder) varit snabbast i skolan på korta distanser utan specifik grenträning. Började som 23-åring efter ett antal knäoperationer att springa långt istället och började gilla det, då (när man var ung och fräsch och inte blivit 30+..) snittade jag nog runt 6-7 mil/vecka, längsta distanserna runt 2,5 mil och gjorde milen på som bäst 45 men låg väl oftast runt 50.
Efter genomgången myokardit för 5 år sedan slutade jag träna helt. Har först senaste året känt att kilona smugit sig på, har ett jobb som innebär hög belastning mentalt och mkt resor och bestämde mig i våras/försomras för att börja springa igen.

Så långt allt gott, min kropp är ganska bra på att springa, extrakilona blev jag av med rätt fort och försöker tom bromsa den viktnedgången nu (dålig på att äta i perioder), MEN, jag vill kunna springa längre, är inte så intresserad av att pressa tider och springa lopp just nu, är ute efter den meditativa effekten ett längre pass ger. Nu är jag uppe på en veckodos på 3-4 mil, tar mig runt milen sub 60 men har så himla svårt att sänka tempot från runt 5.45-6.00 beroende på lutning vilket gör att jag inte känner mig det minsta sugen på längre pass just nu. Jag tar slut vid 7 km och sen är det inte skönt.

Har skaffat runkeeper som rapporterar var 5:e minut, idag tyckte jag att jag började mitt milpass supersakta och försökte sänka farten efter 1 km som gick på 5.35. Kom till slut ner till genomsnitt på 6.15 men känner att jag nog skulle behöva ligga på 6.45-7 för att kunna komma upp i 15-20 km pass och tycka det är härligt.
Inte ens i backiga skatås 5:an lyckas jag hamna där utan snittar på 6.20.

jag vet att jag kanske har lite bråttom, men som sagt, min kropp tål löpning bra, jag har aldrig haft en enda känning av en löparskada och jag är dessutom utbildad sjukgymnast så jag försöker vara observant.

Tips ngn?

Ska prova gåvila vid längre pass (det känns som fusk men åandrasidan kanske mer effektivt än att springa de sista 3 km och längta tills det är slut).
Har ju som sagt inte varit igång så länge, sedan midsommar ungefär, så 2 mån och får ge min kropp en eloge för att den ställer upp och är hyfsat lättränad ändå. Pulsklocka har varit lite svårt att hitta rätt puls på, är ju några år äldre och rätt mkt sämre kondition än sist jag använde mig av den. Funderar på att försöka pressa upp mig i nästan maxpuls vid tillfälle snart och räkna ut vad jag faktiskt bör ligga på.

Är inte supersugen på att springa med kompis, har eg aldrig gillat det. Halva grejen med löpning för mig är att få vara tyst och ifred ;)

Thomas; jo till viss del är det så, jag har dessutom alltid haft en ganska rejäl övervikt av explosiva egenskaper, under utbildning och vidareutbildning gjort rätt mkt tester och labbat med kroppen som stödjer detta (eller stödde iaf, det är ju några år sedan ;)), men man kan till viss del ställa om förutom den omställning som naturligt sker med åren och jag kunde som betydligt yngre (och därmed explosivare) springa pass på upp till 2,5 mil på ett njutbart sätt, det är dit jag vill igen.

Däremot blir jag väldigt trött i benen av att sänka tempot, så får nog vara lite försiktig med belastningen för att inte dra på mig skador, tror jag springer ganska bra/löpekonomiskt runt 5.45-6 min men sämre vid långsammare tempo.

Liten uppdatering (inte för att jag tror andra är så intresserade men om någon söker fram denna tråd i samma syfte i framtiden); Försökt springa långsamt, försökt lunka. Blir trött i benen (ffa fötterna, säkert kadensen, den ser rätt lika ut i alla tempon på runkeeper..) och tänker nog för mkt på hur fort jag springer.

Idag gav jag mig ut och lät inte runkeeper uppdatera några tider utan sprang helt på känsla 1,1 mil, och ta på tusan dels vad lätt det kändes och hur skönt det var. Låg i tempon mellan 4;45-6:50 (snitt 6.05) och kände mig så pigg sista kilometern att jag lätt kunde öka tempot ner till 5 blankt på en km som oftast avslutar mina rundor och brukar gå på 5.45. Sprang i snitt 10 sek snabbare/km än samma runda förra veckan.

Summasummarum; tänk mindre och spring mer så blir du snabbare (och troligen snabbare fortare) och det blir roligare ;)

För mig gick det snabbt. Började springa igen efter långt uppehåll i augusti. Gjorde första milen i mitten på september. Första milen under 55 i början av oktober (53.40) och klarar pass på 15 km utan problem.

Jag skulle, om jag var du uppsöka en duktig sjukgymnast/fysioterapeut för rörelseanalys. Min största fördel är nog att jag är just en sån (duktig är väl tveksamt) men har hyfsad koll på vad som behöver fixas/töjas/tränas utifrån var jag ev har fått ont.
Min erfarenhet av att vara just en sådan är att förvånansvärt många människor har dålig kroppskontroll/koll och svagheter som behöver åtgärdas.