23 december 2014 kl 00:04
I oktober fick jag den lysande idéen att nu ska jag börja springa då jag inte kan gå på den vanliga tantgympan på grund av att jag under 7 veckor skulle jobba kväll. Hade inte sprungit en kilometer sen jag slutade grundskolan för 30 års sedan. Röker 5-7 cigaretter om dagen. Vägde något kilo mer än jag kanske borde men inget att gnälla över.
Sagt och gjort så gav jag mig ut på första rundan som var på strax under 3 km. Med blodsmak i munnen ont överallt tog jag mig dock runt på hyggliga 25 minuter. Ja backarna gick jag i ärlighetens namn. Skam den som ger sig! Först målet jag satte var att försöka komma ut varannan dag och ta mig runt utan att gå.
Två veckor tog det att komma ned till ca 19 minuter och till att lyckas springa hela rundan utan att uppleva "nära döden upplevelse"
Med dunka dunka på Spotify och runkeeper på telefonen började jag nu tävla mot mig själv med ett nytt mål- ta mig runt på 17 minuter.
Efter 4 veckor med samma runda så var det dags att ta sig ann nästa utmaning- sjön runt på 3,9 km.
Nu börjat även vädret bli sämre men på med skorna och ut i regn och rusk och efter tre veckor lubbade jag runt på 21 minuter!
Nu skulle 5 km minsann tas! I två veckor har kag nu alternerat 5 km och 3,9 och nu har jag bestämt mig för att fortsätta utmana mig själv.
Det har gått så långt så jag önskat mig ett par utprovade löparskor i julklapp och coola löparkläder för att klara den svenska vintern.
Trodde aldrig att jag skulle få så blodad tand på detta!
Har inte varit förkyld på hela hösten. Är två cm från mitt midjemått jag hade som 18-åring (3 barn där efter). Känner mig som en miljon dollar efter ett löppass både i kroppen och huvudet efter en runda.
Så nu ska kag till 1 mars ta milen!
