29 december 2014 kl 21:38
Redigerad 29 december 2014 kl 21:39
Nyårsdagen 2014 vägde jag 105 kg. Jag bestämde mig att nu får det vara nog och köpte ett gymkort. Jag svettades ordentligt på crosstrainren. 30 minuters passen blev till 45 minuters pass. I februari fick jag för mig att testa om jag kunde springa 10 km på 60 minuter på löpbandet. Det gick, men det var nog den längsta timmen i mitt liv.
Det gav dock blodad tand så jag utmanade mina barn på ett lokalt 5km lopp i april. Jag blev sämst i familjen, men var oerhört stolt över att ha klarat det på 22:19. Dessutom var det så kul att springa tävling att jag samma kväll anmälde mig till tre lopp till med Stockholm halvmarathon som huvudmål.
På försommaren gick allt bra. I juni sprang jag en kvartsmara under 49 minuter men strax efter kom problemen med benhinnorna. Löprundorna blev färre och långsammare, istället så cyklade jag en hel del. I början av augusti kändes det bättre och efter semestern blev det hårdsatsning mot halvmaran. Målet var att komma under två timmar, men jag siktade mot 1:50. Det loppet kommer jag aldrig att glömma. Det kändes som jag flög runt banan och kom imål på 1:46:05. Jag har nog sällan varit så stolt som den kvällen.
Under hösten så har jag sakta men säkert ökat längden på mina pass och med ordentlig backträning under 2015 ska jag försöka ge mig på LL30.
När det känns motigt att springa behöver jag bara tänka på soffpotatisen från nyårsdagen 2014 och vara tacksam för att jag kan springa så pass bra idag, 22 kg lättare och 24 cm mindre runt magen.