Foruminlägg av Andjo

#1
•
10 november 2013 kl 15:18
Gilla
För 5 månader sedan på kvällen efter att jag kört mitt löppass började jag få kraftiga och ihållande hjärtklappningar i ca 10min (kändes precis som att hjärtat var helt osynkat) följt av rusningar och svimningsattack vilket gjorde att jag tog kontakt med akuten, väl där konstaterades att jag var helt frisk och att det var panikångest och blev hemskickad. Nästa kväll så var det samma historia och då hade jag avvikande EKG så jag blev inlagd på övervakning i 3 timmar, men där såg åter igen allt bra ut.

Detta fortsatte varje kväll och var som värst de 4 första veckorna och jag har aldrig, aldrig någonsin varit så klen i mitt liv - helt orkeslös, hela kroppen skakade okontrollerbart trots att jag ej frös, hjärtat klappade så hårt så det kändes som det skulle hoppa ur bröstkorgen, huggande bröstsmärtor och allt jag orkade göra var att vila sittandes eller vila liggandes. Trots detta fick jag ingen hjälp från Vårdcentralen, när jag pratade med distriksläkaren på telefon ville hon ens inte träffa mig och blev dessutom nekad vanlig hälsoundersökning. Då bytte jag hälsocentral.

Hos den nya hälsocentralen har jag lyckats tjata till mig några undersökningar trots att det verkar vara väldigt svårt att bli trodd när en läkare väl skrivit panikångest i journalen, den diagnosen verkar vara svår att "ta sig ur".

Det som hittills gjorts är arbetsprov, 24h EKG, ultraljud av hjärta - där allt sett bra ut förutom att de just noterat min symtom vilket är hjärtklappningar samt hög puls. Det enda som varit avvikande på blodproverna är högt TSH på 6,8 (låg ämnesomsättning). Har även testat ångest dämpande mediciner men de gör ingen skillnad på vilopulsen. Jag har inte heller haft någon anledning till varken ångest, oro eller stress i mitt liv i övrigt.

Problemet som kvarstår idag är att jag har fått en konstant vilopuls som varierar mellan 90 och 125 slag. Jag har dock ibland några bra dagar där vilopulsen faktiskt går ner till 60 slag, men även då får jag lätt plötsliga rusningar till 120 och detta händer inte nödvändigtvis, men oftast, på kvällen efter kl 22. Jag vaknar dessutom ofta upp mellan kl 3:00-4:00 på natten med kraftiga rusningar som håller i sig allt från 10 min till ett par timmar. Är fortfarande orkeslös och blir lätt andfådd.

Jag är 30 år och frisk sedan tidigare, normalt har min vilopuls legat på runt 60. Styrketränar 3 gånger i veckan och kör löpträning 2 gånger i veckan.

Träningen har fått vila under dessa 5 månader, även om jag gjort några försök att komma igång igen med lätt styrketräning men jag får sådana hjärtklappningar och tappar andan så det känns som om att kroppen inte är redo ännu. Jag försöker dock hålla igång med promenader (2-3km) sedan drygt 2 månader tillbaka och det går bra dock väldigt hög puls 140-150.

Är i det läget där jag inte vet riktigt vad man ska göra.. någon som drabbats av något liknande som kanske har några ledtrådar att ge?
#2
•
11 november 2013 kl 16:48
Gilla
Det gjorde man, men det noterades bara som förhöjd puls vilket ansågs normalt. Jag har ju även haft det vid varje läkarbesök när de tittat på mig och de avfärdar alltid det med "du är nog lite stressad eller frusen bara" och det görs ingen uppföljning.

Upplever det som allmänt svårt att bli tagen på allvar inom vården, det verkar som man måste ha tur att träffa rätt läkare?
#3
•
11 november 2013 kl 21:34
Gilla
Tack snälla för era kommentarer och tips!
#4
•
13 november 2013 kl 15:59
Gilla
Det är svårt att säga men jag upplever pulsen som regelbunden och att just jag har rusningar där pulsen plötsligt går i topp (toppen är väldigt varierande beroende på "startpuls" - ibland 120, ibland varit upp mot 180) och slutar lika tvärt, detta brukar hålla i sig i allt från 10 sekunder till ett par timmar (som värst har det pågått i 36 timmar!).

Sen vet jag inte om det har någon betydelse men min sambo har kollat på natten när jag sover och vilopulsen är lika hög då.

Jag träffade distriktsläkaren idag och tog då nytt ekg med vilopuls på 95. Frågade honom om det kunde röra sig om en extra ledningsbana i mitt fall (som du Ingrid tipsade om) men enligt honom så syns det alltid på ekg och att man inte får förhöjd vilopuls av det och han ville inte remittera mig vidare.

Blev inte så mycket klokare på det!
#5
•
18 november 2013 kl 13:48
Gilla
Känner igen mig en hel del i den där artikeln. Ska nog kolla upp de privata alternativen för att åtminstone få ett andra utlåtande..

Kan tillägga att jag precis fyra veckor innan jag drabbades av det här, var i Turkiet där jag klantig nog drog på mig ett fint sår och tvingades sy (lokalbedövning + 5 dagars antibiotikakur). Märkte inte av några som helst komplikationer och såret läkte fint. Men man funderar självklart om det kan ha något med det här att göra, samtidigt så tycker jag att någon sorts virusinfektion borde ha framkommit på blodproverna. Har kollat hiv, hepatit och borrelia men alla kommit tillbaka negativa.
#6
•
5 december 2013 kl 15:00
Gilla
Har hänt en del saker här - har varit hos en privat kardiolog och bara fått bekräftat att allt ser bra ut på hjärtat men att han inte kunde utesluta extra ledningsbana (som anledning till mina rusningar), så jag ska få låna hem en mindre event recorder i ett par veckor.

Sedan var jag och gjorde ett ultraljud av vänster bröstkorg och där konstaterades det att jag drabbats av Tietzes syndrom dvs revbensinflammation(!). Om behandlingen går bra så bör man kunna se bättring inom 3 veckor. Sen om detta är anledningen till min höga puls och orkeslöshet är ju fortfarande en gåta, men att det varit en del av mitt sjukdomsförlopp är alldeles klart.

Någon här som haft både tietzes och hög puls samtidigt?
#7
•
7 januari 2014 kl 20:47
Gilla
Tråkigt att höra Anders, vilka undersökningar har dom gjort på dig och hur uppkom problemet - över en natt eller smygande?

Dessvärre har det inte hänt så mycket hos mig. Revbensinflammationen hänger fortfarande kvar, även fast det blev väldigt mycket bättre 3-4 dagar efter sprutan - helt plötsligt kände jag inte min puls längre! Förmodligen har svullnaden över bröstet varit så kraftig att någon åder/kärl kommit i kläm.

Visserligen har vilopulsen återhämtat sig någorlunda men jag är fortfarande sängliggandes till 90% av dagarna pga extrem orkeslöshet. Så fort jag reser mig upp så går pulsen aldrig under 110 och vid minsta ansträngning upp till 140. Kvällspromenaderna på 2,5km har jag fortsatt med, dock blir flåset för mycket så jag kan inte prata samtidigt som jag går.

Vilopuls morgon: 60
Vilopuls under dagen: 80-85
Vilopuls 3 timmar efter kvällspromenad (la mig i sängen direkt efter hemkomst): 90
Vilopuls 4 timmar efter kvällspromenad: 72

Mina misstankar:
* eventuell arytmi
* eventuell hjärtmuskelinflammation (det som talar emot är avsaknad stegring av troponin)
* chlamydia pneumoniae/TWAR (eller annan bakteriell infektion som inte triggar kroppens imunsystem) - har nämligen haft kronisk bihåleinflammation sedan 2 år tillbaka och verkar finnas en stark koppling mellan luftvägsinfektioner och Tietze's
#8
•
8 januari 2014 kl 14:27
Gilla
Svaret på mina TWAR-prover som jag tog 3 månader efter insjuknandet:

C. pneumoniae IgG <160
C. pneumoniae IgM NEG
#9
•
7 mars 2014 kl 18:02
Gilla
KML: Trist att höra, jag förstår hur du känner =(

I torsdags gjorde jag ett lungfunktionstest som tydligt indikerade på astma, låg på 63% lungkapacitet. Däremot så svarade jag rätt dåligt även på testet efter inhalation, blev en förbättring på bara 8%, bör tydligen vara högre?

Tycker det är märkligt att jag fått astma plötsligt över en natt

Sammanfattning av mina diagnoser hittills:
- Tietze syndrom (tros orsakas av övre luftvägsinfektioner)
- Astma
#10
•
7 mars 2014 kl 18:35
Gilla
Jag vet inte i siffror men jag har gjort många sådana under denna period och har aldrig fått något annat än att det ser utmärkt ut
#11
•
23 april 2014 kl 18:47
1 Gilla
En uppdatering så här 10 månader senare.

Jag är fortfarande i väldigt dålig skick och pendlar mellan svårt att andas och andnöd men ibland har jag OK dagar då jag kan gå i trappor och så..

Min slutgiltiga diagnos verkar bli den jag fruktat mest, dvs blodpropp i lungan. Synd att det tog över 10 månader att komma fram till det. Är en aningen besviken på svensk sjukvård.

4 distriktsläkare inom primärvården gav mig diagnosen panikångest (varav en över telefon som inte ville träffa mig)
8 akutläkare på Östersunds Sjukhus gav mig diagnosen panikångest
1 kardiolog på Östersunds sjukhus gav mig diagnosen reflux

Vad är det egentligen för människor som blir läkare idag? Vad är det för fel på dom??

Det var först när jag vände mig till privatläkare som jag fick hjälp.

Så jag kan inte annat än påpeka hur viktigt det är att inte acceptera psykosomatiska diagnoser när ni vet att någon är fel, för det är du själv som känner din kropp bäst.
#12
•
27 april 2014 kl 10:17
Gilla
@Peter
Det har aldrig tagits något d-dimer värde på akuten, varför vet jag inte. Enligt de läkare jag träffat så använder man snabbsänkan för att screena kärlkramp/proppar och först om den är upphöjd går man vidare med dimer.

Första gången det togs var 2 månader senare när jag gjorde frågeställningen till min distriktsläkare om det kunde vara kärlkramp, då var provet normalt och då hade ju även mina skarpa bröstsmärtor börjat avtagit så även om proppen var borta så verkar det som att skadan redan var skedd.

Jag har från dag 1 i mitt sjukdomsförlopp haft problem med plötslig hög puls, andfåddhet och skarpa bröstsmärtor vänster sida (som visserligen avtog efter 2 månader) - så jag förstår inte logiken i varför jag skulle ha fått proppen i senare skede?

Och vad gäller inaktivitet så visst man orkar ju mindre så det blir ju mer vila, men jag sitter aldrig i mer än 30 min åt gången. Har snarare blivit tvärtom att jag hela tiden vill hålla mig i rörelse. Samtidigt kör jag mikro-träning (som inte är så fysiskt belastande) varje morgon och kväll som typ bäckenlyft etc för att hålla igång muskulaturen.

I mitt senaste skov med andnöd för 4 veckor sedan så fick jag dessutom plötslig suddig syn, svårigheter att fokusera och extrem ljuskänslighet som ännu inte har återhämtat sig, samtidigt som jag börjat fått problem med blodtrycket (150/109). Jag tror det tyvärr har hunnit gå lite för långt i mitt fall och det känns som att kroppen håller på att ge upp.
#13
•
28 april 2014 kl 19:04
Gilla
@Ingrid
Hmm, jag har haft bra blodtryck i början av min sjukdom (120/80) så det är först nu de senaste månaderna det börjat skenat..
Nej inte direkt när det gäller läkarkontakt, eftersom alla vårdcentraler är "full" får jag alltid någon "Under utbildning"-läkare, vilket i sig inte är något fel men de sitter ju inte på samma erfarenhet samt så behöver de alltid ha möte med sin handledare vilket det enbart tar 2-3 veckor extra varje gång.. och tid är ju något man inte har när det gäller andnöd :(

Det verkar bara som jag haft en otroligt otur vad gäller läkare.. För nu när allt börjat uppdagas så har det gjorts fel i alla led. Det som är för mig helt oförståeligt är mitt avvikande EKG jag hade Dag 2, vilket som jag förstår det indikerade på blodpropp? Akutläkaren gjorde ju rätt som skickade mig till hjärtövervakningen i samband med detta men tyvärr så tog det över 5 timmar innan jag blev inkopplad till EKG där och då såg allt bra ut vilket gjorde att kardiologen "skojjade" bort det och skyllde på kabelfel?? Här borde ju fler prover ha tagits däribland d-dimer.

Så här såg mitt avvikande EKG ut: http://www.sandladan.com/photos/ekg/ekg-1.jpg http://www.sandladan.com/photos/ekg/ekg-2.jpg http://www.sandladan.com/photos/ekg/ekg-3.jpg

Kan erkänna att jag är ganska less just nu :(
#14
•
18 augusti 2015 kl 19:47
Gilla
Louise: Väldigt tråkig att höra att din syster har liknande symptom jag hoppas verkligen att hon blir trodd och har turen att träffa på en bra läkare (de verkar vara sällsynta idag). Jag har inget bra tips att ge förutom att ge henne ditt stöd och inte minst tro på henne, för hon kommer garanterat att möta misstro från många okunniga läkare (vilket är det sista hon behöver).


Jag önskar jag hade en solskenshistoria att komma med, men det har jag inte. Tvärtom så har jag blivit mycket mycket sämre.

Jag är idag sängliggandes 90% av min vakna tid pga utmattning och andfåddhet. Blir väldigt andfådd i vila. Jag har inte en muskel kvar på kroppen. I maj 2014 hade jag dessutom en väldigt svår astma/andnödsattack (när jag försökte sluta med blodförtunnande medicin) där jag tappade mycket av min syn.

Jag har förgäves försökt få hjälp från landstingsvården men det är hopplöst och nu orkar jag inte tampas med dom längre för min energi är helt slut.

Idag går jag på blodförtunnande och betablockare bara för att "klara" av dagen och jag skulle nog säga att det är blodförtunnande som jag får mest lindring av. Betablockerarna tycker jag mest påverkar max-pulsen (ej vilo), så istället för att den ligger på 180 vid aktivitet så går den bara till 150.