31 oktober 2012 kl 19:41
Redigerad 31 oktober 2012 kl 19:43
Trevligt inlägg Mattias, det är alltid bra med perspektiv för alla löpare, snabba som långsamma.
När jag började jogga för lite mer än ett år sedan kände jag samma frustration över hurtiga vänner som hade djupa samtal om livets med- och motgångar samtidigt som dom sprang snabbare än mitt tävlingstempo. Jag kände bara smärta och ångest.
Plötsligt en dag var dock allt negativt borta. Det var när mina träningsrundor blev längre än en mil. Nu var löpning något jag längtade till och drömde om och i och med det blev de lopp jag sprang snabbare och roligare.
Idag är jag en av de där jobbiga jävlarna som snackar fotboll efter 15 km och politik efter 20 km. Jag springer halvmaror innan frukost bara för att jag tycker det är kul.
Antingen borde jag hata mig själv för att jag blivit hurtigbulle, eller borde jag älska mig själv för att jag blivit lika bra som de andra men det enda jag känner när jag springer idag är glädje.
Jag hoppas alla hittar dit, även om det kan ta lite längre tid för vissa.
Lycka till Mattias
