Foruminlägg av Daniel Svensson

< < < 1 2 3 > > >
#1
•
27 maj 2013 kl 17:06
Gilla
3:dje året i rad för mig som jag ska springa Stockholm Marathon.

Träningen har gått riktigt bra sen årsskiftet, många bra långpass i kroppen. Har jag en "bra" dag på lördag tror jag på fullt allvar att jag kan putsa mitt PB med över 20 minuter. Vill dock inte stirra mig blind på tider osv, utan vill försöka njuta av hela loppet och mer springa på känsla kontra ligga på en viss km tid.

Känns skönt att man sprang förra året. Kommer det en sån där "negativ" tanke loop i huvudet detta år kan man lätt plocka fram att det knappast blir värre än hur det var förra året.. (tänker på vädret och kylan som var ett stort hinder för mig)

Har läst mig på lite om det här med gel. Kanske blir en sväng till löplabbet under veckan och köper en armhållare, som man kan trycka ner en gel i el dylikt. Frågan är om magen blir konstig under loppet av gel om man aldrig kört det tidigare..?

Sedvanlig uppladdning med filmen "Gladiator" på fredagkväll, 3:dje året i rad är såklart givet.

Lets do this!
#2
•
2 juni 2013 kl 09:06 Redigerad 2 juni 2013 kl 09:29
Gilla
Klart besviken hur årets marathon gick och blev för min del. Inget nytt PB med 20 minuter utan snarare 1 minut. Med tanke på hur bra träningen gått sen förra årets lopp känns det här givetvis väldigt surt.

Fick stora problem med luftfuktigheten, och ja sen vid ca 33 km var jag så sjukt nära att ge upp. Vägen sen var kantad av "ge upp, ge upp skit i det här nu" inom mig.

Det jag tar med mig från årets lopp är väl att man genomförde det, och lyckades besegra den inre ge-upp-demonen.

I går kväll kände jag "äsch skit i Marathon nu framöver, du har ju sprungit Sthlm 3 år i rad nu".
Idag börjar hjärnan resonera lite annorlunda, och revansch lusten börjar smyga sig på.

Stort grattis till alla som genomförde loppet och även lyckades sätta nya PB:n!
#3
•
16 september 2013 kl 15:21
3 Gilla
Nytt PB på denna tävling med 7 minuter! , aldrig sprungit så fort så länge tidigare i mitt liv. I mål på 1.37, vilket känns helt ofattbart och fantastiskt!
Hade till och med krafter att spurta och lägga i en högre växel sista kilometern! (även om jag blev bra trött där på upploppet)

Löpning is the shit, euforin som infinner sig efter en sådan här tävling är banne mig oslagbar.

#4
•
1 juni 2014 kl 11:29 Redigerad 1 juni 2014 kl 11:30
1 Gilla
Fjärde året i rad som jag sprang Stockholm Marathon.

Försäsongsträningen har gått otroligt bra detta år, har bland annat 9 st 30+km pass i kroppen, 1 varje vecka 9 veckor på raken. Drog medvetet ner lite på löpningen ca 2 veckor innan denna tävling, just för att undvika skador eller dylikt. Har haft turen genom åren att i stort sett vara helt skadefri, men ville ändå ta det säkra före det osäkra nu inför årets stora tävling. Det blir lite konstigt för min kropp är bra snabb på att bli bekväm av sig.., och jag tror att mina ben mår bäst av att träna mycket och ofta.

Förra året var en enorm besvikelse, över att jag inte kunde prestera bättre än jag gjorde (gick in i väggen efter 2 mil trots att försäsongsträningen gått bra). Dagarna efter förra årets lopp frågade jag mig själv många gånger på insidan om jag verkligen skulle springa ett till Stockholm Marathon. Motivationen och gnistan fanns liksom inte där längre efter 3 år i rad, där det två år varit rent ut sagt förjävligt väder vilket i mitt fall gjort det extra jobbigt och tungsprunget.

Till slut efter en lång tid bestämde jag mig för att jag skulle springa igen. Detta år skulle bli min stora revansch!..

Årets lopp:
- Första milen var jobbig!
- Andra milen var jobbig!
- Tredje milen var jobbig fram till och med cirkus 28 km. Innan dess kändes det flera gånger som jag skulle få kramp, men så blev det inte.

- Efter ca 28 km hände något i min kropp, och allt kändes SÅ JÄVLA BRAAAA!
Att ligga i ett HÖGT tempo (för min egen del givetvis) när löparklockan min visade på 35km det var en sån ENORM eufori att jag saknar ord för det. Insåg vid 31km där någonstans att idag är det banne mig MIN DAG! , mitt gamla PB kommer krossas! , och ja i år blir det verkligen MIN revansch!

I mål på 3.40 , nytt PB med 15 min!!!!!

Ses vi nästa år? , YOU BET!!!!!

Stort grattis till alla som sprang!

#5
•
21 april 2015 kl 11:58
Gilla
Hej!,

För 2-3 veckor sen fick jag för första gången ont på ovansidan av foten/vristen efter drygt 27 km på ett träningspass, och fick verkligen kämpa sista 3 km.

Jag trodde inte det var något allvarligt, men dagen efter haltade jag. Det blev dock bättre när jag aktiverade foten och gick en del igen. Jag vilade 2 dagar från löpningen efter det och körde sen igång igen. Under denna korta viloperiod körde jag med Ice power cold gel typ 1 gång om dagen på vristen/foten. Inga märkvärdiga pass följde sen, utan mer lungna pass på max 10km.

Löpsteget kändes dock nu inte naturligt och jag märkte att det liksom "lät" när jag sprang, dvs som att nån muskel på ovansidan av foten/vristen inte orkade sätta ner foten mjukt på marken när jag sprang.

När helgen kom var tanken att köra långpass igen. Jag körde 22 km och kände stora delar att mitt löpsteg/fotnedsättning fortfarande liksom "lät". Jag hade kunnat fortsätta och köra längre det passet men lät bli. Det var inte någon outhärdlig smärta under det här passet, men tillräckligt jobbig för att störa mig ordentligt, och någostans säga åt mig att "riskera inget nu".

Veckan efter, dvs förra veckan körde jag sparsamt med löpträning, (2-3 pass) varav inget långpass på helgen, utan körde istället mycket balansträning för foten, excentriska tåhävningar, motionscykel och dylikt. Totalt fick foten/vristen vila från löpning 4 dagar på raken förra veckan.

I går körde jag ett lungt löp pass på ca 10 km, och det kändes lovande. Löpsteget kändes naturligare, och det lät inte lika mycket när jag sprang, för majoriteten av passet. Senaste veckan (förra) har jag också ökat doseringen av Ice Power Cold gel till 2 gånger om dagen på foten.

Jag köpte nya löparskor som jag kört med i drygt en månad nu, som jag prövat på löpband med kamera och allt så dom ska passa mitt steg/pronation. Snörningen på skon är mer på sidan kontra centrerad på foten som jag tidigare haft. Jag hade ett 20 km pass och ett 28 km pass i de skorna innan mitt 30 km pass där smärtan i vristen uppstod.

Jag har aldrig haft eller känt av den här smärtan tidigare, och jag har sprungit i +5 år nu, där jag väldigt sällan legat på mer än 4-5 pass per vecka.

Vad kan detta vara för något? , hur behandlar jag det bäst?

Alla svar och tankar tas tacksamt emot!
#6
•
23 april 2015 kl 08:50
Gilla
Tack för info Tage!,
Låter som Tendinit kan vara rätt.

#7
•
19 maj 2015 kl 09:36
Gilla
Hade mitt sista långpass nu i helgen som var, och det kändes väldigt bra.

Är inte är i närheten av den mängd långpass jag hade förra året innan Sthlm Maraton (9st 30km pass då), men känner mig iaf trygg med min form, fysik, kondition och kapacitet.

Nu blir planen att hålla igång ordentligt både den här veckan och tävlingsveckan. Har lärt mig att min kropp och ben är väääldigt snabba på att bli slöa om jag vilar för länge/mycket, så kör 4 pass den här veckan och 4 pass nästa vecka. Ingen löparklocka med förutom på nu på lördag då jag tänkte köra i planerad tävlingsfart några kilometer.

Övriga pass nu innan tävlingen blir det bara på ren känsla!.



#8
•
19 maj 2015 kl 11:04 Redigerad 19 maj 2015 kl 11:10
Gilla
*Uppdatering 1 månad senare*

Efter mycket googlade, och eget testande har jag kommit fram till att jag med största sannolikhet åkt på "extendor tendonitis"

Händelseförlopp på vad jag gjort efter jag skapade tråden.

- Lämnade tillbaka skona jag prövat ut och körde istället på ett par skor som visuellt sett inte är korrekt för mig (läs mer neutral, mycket lägre dropp, kontra pronationstöd och högt dropp, samt vanlig rak snörning mitt på foten)

- Vilade 1 vecka helt från löpning, ingen aning om det gjorde saken bättre eller sämre.

- Prövade att knyta skorna på ett annorlunda sätt, där man minskar trycket på ovansidan av foten.

- Smörjde foten med kylbalsam efter varje pass

- Gjort en del excentriska tåhävningar

Information som hjälpte mig:

Folk som verkar haft samma problem: http://community.runnersworld.com/topic/foot-extensor-tendonitis-resume-running

Annorlunda snörning av sko: http://runnersconnect.net/running-injury-prevention/how-to-lace-your-running-shoes/

Vad som dock i slutändan verkar ha HJÄLPT MIG MEST var denna post: http://langaloppet.blogspot.se/2012/12/extensor-tendonitis.html

"Efter en hel del surfande och studier av skadebeskrivningar så lutar jag åt att set är så det heter, problemet jag fått på vaden alltså.
Rune Larsson tipsade ju mig på Bislett att det kallades Westfield Ankle i Australien efter att nästan alla fått problemet på loppen som gick mellan Sydney och Melbourne på 80-talet och början av 90."

"Runes förklaring till felet var att man som ultralöpare har lärt sig att springa "bra" och landa på foten men när man springer riktigt långt och saktare än normalt faller man tillbaka och landar på hälen. Senorna som håller upp foten håller då emot lite när framfoten sätts i och blir överansträngda. Nu sprang jag inte extremt mycket eller långt när problemet dök upp i början av november, bara ett vanligt 3-mils pass. Det som däremot var nytt var att skorna, hade köpt mina Brooks Ghost för att få bra dämpning till Bislett, bra dämpning innebar också 12 mm drop.

Har vant mig vid att springa med 0-8 mm drop numera, insåg inte att det kunde vara att problem att gå tillbaka till mer dämpning, men det kanske det är. Det får ju lite samma effekt som i Runes beskrivning, framfoten får "långt" ned till marken och senorna hinner hålla emot lite. Det är i varje fall min amatör teori än så länge."


Så vad gjorde jag?

Jag knöt skorna på vanlig sätt, höjde takten på alla mina löppass, med mina nya skor som har 4mm i dropp och är relativt neutrala. Sprang 30km i "bra fart" , och känner i stort sett INGENTING i foten under eller efter passet.

WTF....
#9
•
25 maj 2015 kl 15:13
1 Gilla
Det kommer knappast bli värre än 2012 då det väl faktiskt till och med var nollgradigt vid start (?), samt ösregn och storm stora delar av loppet.
Kommer ihåg att jag fick påtvinga mig själv att skratta vid starten, och sen när jag kom upp på västerbron, för det var en minst sagt en helt knäpp upplevelse att bearbeta och försöka hitta något positivt i..

Med lite mer erfarenhet i benen nu några år senare så har jag ändrat synsätt på det här med temperatur och kläder på tävling.

Är det mer än 5-7 grader varmt ser jag faktiskt ingen logisk poäng i att köra annat än shorts och linne/t-shirt. Kroppen blir ju varm efter 10-15 minuter och man börjar svettas. Man är ju trots allt ute och svettas i mer än 3 timmar.. (självklart finns det dom som springer fortare) Regnar det lite vill jag hellre att regnet går direkt mot huden kontra sätta sig i något plagg, bli lite tungt och kanske lite kallt.., ja ni förstår.

Efter man gått i mål vill jag givetvis ha varma ordentliga kläder att ta på mig :)
#10
•
31 maj 2015 kl 11:34 Redigerad 31 maj 2015 kl 11:43
4 Gilla
Femte året i rad som jag sprang Sthlm Marathon.

Det här året har varit väldigt konstigt för mig.
Fick problem med ena foten/vristen i början av April, vilket gjorde att min viktigaste träningsperiod inför maran inte alls blev som jag tänkt mig :( . Jag har gjort en separat tråd om detta i skador och rehab avdelningen, som jag hoppas kan hjälpa andra som eventuellt råkar ut för liknande.

Ett tag hamnade jag i ett jobbigt psykologiskt läge där jag blev tvungen att någonstans acceptera för mig själv att "fan Daniel det blir inte något Sthlm Marathon i år för dig, foten/vristen pallar inte". Jag gav dock aldrig riktigt upp utan försökte och testade en herrans massa olika grejer för att bli kvitt smärtan. 1 månad senare var jag nästan helt fri från den, och kände "det blir nog Marathon trots allt!".

Nåväl, när jag stod där på startlinjen igår kände jag mig iaf relativt säker och trygg på mig själv, trots att försäsongsträningen varit långt ifrån bra. Mitt egentliga enda orosmoment var om foten/vristen skulle börja krångla.. , och ja jag hade väl inte direkt några förväntningar på att få till ett nytt PB.

Fartmässigt och strategimässigt så höll jag en bra och jämt fart. Min strategi var att gå ut i ett bra tempo, för jag misstänkte att jag skulle tappa efter 30 km. Vid 15-16 km hade jag riktigt ont i BÅDA fötterna, men kämpade på. Smärtan försvann helt vid ca 20 km.

Hade det inte regnat vill jag nog påstå att det var PERFEKT väder för marathon. Jag frös inte märkbart under loppets gång, trots att jag bara körde linne och shorts. Det var skönt att ha så lite kläder på sig, som varken kylde ner mig eller blev tunga. Tryckte i mig gels vid 8, 18 och 28 km, plus eget vätskebälte med vatten, fungerade klockrent.

Fartmässigt, 20 km på 1.39, 30 km på 2.29 , 35 km på 2.55, och kände mig fortfarande stark och bra. Herregud, jag fick nypa mig i armen för jag kände på allvar att drömmen om sub 3.30 faktiskt fanns. Tappade dock sen ca 2 min på nästkommande 5 km. Insåg någonstans vid 39 km att "fan springa sista 3km på 12 min för att greja sub 3.30.. det finns inte".

I mål på 3.34, och nytt PB med 5 min!

Kan inte låta bli att spekulera för mig själv vad jag hade landat på om jag inte fått problem med foten i April, samt om det inte regnat.. Hur som haver väldigt nöjd! , och redan taggad inför nästa år!
#11
•
31 maj 2015 kl 11:39
Gilla
*Uppdatering"

Jag fixade att springa Sthlm Marathon!

Fick ont i BÅDA fötterna vid ca 15km , släppte helt efter ca 20 km.
#12
•
14 september 2015 kl 10:26
2 Gilla
Upplevde nya bansträckningen som tyngre än tidigare år.

Däremot var partiet i början, där i tunneln MYCKET behagligare att springa detta år kontra tidigare år. Spolandet av vatten på marken där inne gjorde verkligen skillnad, BRA!

Inget nytt PB i år, utan i stort sett same-same mot tidigare PB (1.37). Det här var första tävligen som jag sprang utan min löparklocka, vilket var en "intressant upplevelse" som jag kände var positiv (läs springa tävling på känsla kontra kolla på klockan hela tiden så man håller det tempo man ska hålla)

Grattis till alla som fullföljde och dessutom satte nytt PB!
Bara börja kavla upp inför nästa år!


#13
•
28 september 2015 kl 20:57
Gilla
3 km 11.54 , ej på flack 400m bana.
Nytt pb!
#14
•
10 oktober 2015 kl 16:18
Gilla
Nytt PB på 5 km , 20:16.
På bana.
#15
•
19 oktober 2015 kl 20:01
Gilla
3 km på bana - 11.38
#16
•
24 oktober 2015 kl 16:36 Redigerad 24 oktober 2015 kl 16:36
Gilla
Hej!,

Funderar på att anmäla mig till Vintermilen, men undrar om någon har mer info gällande banans kupering?

På hemsidan står följande:

"Vintermilen avgörs på en lätt kuperad bana som är kontrollmätt av Bo Hellström och Mikael Hill, ett par av Svenska Friidrottsförbundets godkända banmätare.

Banan löps först i en startslinga där löparna passerar mållinjen efter 3280m och fortsätter därefter med ett varv på marathonbanan.
Nästa passage är vid målgång efter 10 000m
Underlaget är enbart asfalt."

Fågelvy på banan: http://www.vintermarathon.se/start/content.cfm?Sec_ID=5256&Rac_ID=265&Lan_ID=1
#17
•
27 oktober 2015 kl 10:13
Gilla
Tackar för info Staffan!.
#18
•
9 mars 2016 kl 10:40 Redigerad 9 mars 2016 kl 10:42
1 Gilla
Intressant fakta:

"That, according to the leaked IAAF doping files: http://www.bbc.co.uk/sport/0/athletics/33749208

•A third of medals (146, including 55 golds) in endurance events at the Olympics and World Championships between 2001 and 2012 were won by athletes who have recorded suspicious tests. It is claimed none of these athletes have been stripped of their medals.

•More than 800 athletes - one in seven of those named in the files - have recorded blood tests described by one of the experts as "highly suggestive of doping or at the very least abnormal".

•A top UK athlete is among seven Britons with suspicious blood scores.

•British athletes - including Olympic champion heptathlete Jessica Ennis-Hill - have lost out in major events to competitors who were under suspicion.

•Ten medals at London 2012 were won by athletes who have dubious test results.

•In some finals, every athlete in the three medal positions had recorded a suspicious blood test.

•Russia emerges as "the blood testing epicentre of the world" with more than 80% of the country's medals won by suspicious athletes, while Kenya had 18 medals won by suspicious athletes.

•Stars such as Britain's Mo Farah and Jamaican sprinter Usain Bolt recorded no abnormal results.

•Athletes are increasingly using blood transfusions and EPO micro-doses to boost the red cell count."
#19
•
23 mars 2016 kl 10:58 Redigerad 23 mars 2016 kl 10:59
Gilla
Jag vill kunna lägga in en hel veckas/hel månads träningspass i förväg, utan att jag utfört dem. På så vis skulle ja slippa behöva logga in i min träningskalender varje gång jag varit ute och sprungit.

Om passet av någon anledning inte blivit av, eller jag sprungit för fort/långsamt så ska jag också kunna ändra/ta bort det.
#20
•
9 maj 2016 kl 10:39
1 Gilla
Tror det är rätt sunt om man medvetet jobbar på att göra sig av med sitt bekräftelsebehov.
Speciellt när det kommer till träning och löpning.

Ser inte riktigt poängen med att skryta om sitt senaste lopp, eller träningspass för vänner eller kollegor.
Vad ger det mig egentligen? , mer status? , tränar jag för att imponera på andra? , ska jag bygga mitt välmående på att jämföra mina prestationer med andra?

Jag lägger aldrig upp mina träningspass på sociala medier utanför jogg.se, eller talar för andra om mina träningspass/tävlingar, om dom inte frågar mig.
Vill personen i fråga veta specifikt brukar jag medvetet låta personen få fråga minst 2 gånger innan jag specificerar tempot, eller längden. Tycker det räcker utmärkt med att säga ”Det var långpass i helgen”, eller ”ja jag sprang igårkväll, backträning på schemat”.

Tycker vi lever i en intressant tid, med alla digitala nätverk och medier som suger tiden ur 99% av alla människor.
Alltså majoriteten av alla uppdateringar jag får från vänner på exempelvis Facebook skriker bekräftelse. Å andra sidan lever vi ju i en sådan generation numera.
Man uppmanas ju att skaffa konto på alla sociala nätverk, och dela med sig av sitt liv för allt och alla. Gör man inte detta ses man som lite konstig, och inte riktigt en del av det normala samhället som medier och folk försöker framställa och forma. Problematiken som majoriteten inte förstår eller ser, är att det föder en enorm konsumtions och bekräftelsehets. Tycker du jag svamlar? , läs boken ”Mer klirr i kassan”, skriven av de båda herrarna från programmet lyxfällan.

Nu gick jag lite off topic, samtidigt som jag anser att det hör ihop med skryt och träning.

Finns en bra quote:

”You know you are a runner when you finish 10 miles and you dont tell your friends because its not a big deal anymore.”
< < < 1 2 3 > > >