Foruminlägg av badgear

< < < 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 > > >
#1
5 november 2007 kl 21:39 Redigerad 30 december 2006 kl 00:00
Gilla
Är en själv en såndäringa former fat guy som tyckte det var svettigt att gå 2 km i normal takt. I mitten av januari satte jag igång med en bantning och gick i mål nio månader senare 31 kilo lättare, under tiden simmade jag, gick på gym och sedan gick, gick och gick jag konstant. Jag hade gått 1920 km på den tiden.

Springa har jag aldrig förr varit pigg på, jag provade vid några tillfällen under sommaren men föredrog att gå raskt. Men den 27:e september satte jag fart med löpningen. Och har sedan dess klockat 156 km, och som varande lite koko i bollen så har jag testat min uthållighet och lyckades ta mig runt en runda som jag brukar gå på 3 timmar 15 minuter. Den rundan är 22,2 km. Till min glädje så lyckades jag springa runt hela vägen på 2 timmar och 26 minuter.

Och var det här ska sluta, det vet jag inte. Men numera tycker jag om att springa. Och jag får nog säga att min grundträning har jag fått genom mitt gående, som ofta varit i ganska hög takt, jag har snittat 7 km/h så fort fötter och ben började orka gå längre sträckor, vilket tog ungefär 2 månader.

Det omöjliga tar bara lite längre tid, tänkt på det. :-)
#2
6 november 2007 kl 15:11 Redigerad 6 november 2007 kl 15:13
Gilla
Hans Thulesius; Jag ska ta och läsa in på detta med Maffetonträning.

Men nog är det så att allt gående gjort sin verkan, fast det märktes att andra muskler fick jobba så fort jag började springa. Men det redde ut sig snabbt.

Jag skaffade mig en pulsklocka ganska snart, och upptäckte i början när jag gick i snitt en 7km runda på 60 minuter så hade jag ofta en medelpuls kring 130, och med tiden så sjönk den och jag låg oftast kring 120.

Jag gjorde ett försök till maxpulstest med att springa upp för en backe och fick det till 182 som högst, jag har vid ett flertal gånger lyckats press upp den till 180, men där tar det stopp. Min vilopuls ligger kring 52.

Jag brukar i regel springa en 7 km runda här hemma som har ett par backar med 15-25 meters stigning. Snittar just nu 40 minuter och har en medelpuls på 160. Tänkte jag skulle klippa rundan på 35 minuter innan snön kommer. Men det känns avlägset just nu. Jag har provat hålla farten på löpband och det är inget problem, men när man ska springa i verkligheten med mördarbackar så blir det något helt annat.

Gåendet var definitivt med hyggligt låg puls för mig, men springandet är ett annat kapitel.
#3
6 november 2007 kl 16:24
Gilla
Jag har inte den blekaste aning, trots att jag tillhör ett tjurigt släkte så har jag på sista åren valt att vända mig till läkare och sjukvård när det är något jag behöver utreda. Virusinfektion och ljumskbråck som det blivit senaste året (ett ljumskbråck som jag skulle ha fått åtgärdat för många år sedan om jag vågat vara lite pjoskigare av mig).

Mitt råd är att om du oroar dig och tycker att det inte känns bra så vänder dig till expertisen; sjukvården helt enkelt.

Hoppas de kan hjälpa dig :-)
#4
6 november 2007 kl 19:41 Redigerad 30 december 2006 kl 00:00
Gilla
I boken Kom igång med Löpning, Runner´s world, står det på sidan 87; Cykling i mycket snabb takt (en pedalfrekvens på 80-90 per minut), kallas också "spinning", bygger upp de "snabba" muskelfibrerna i benen, vilket gör att du kan springa fortare sedan.

På sidan 86 står det; Om du letar efter en kombinationsträningsform som gör dig till en bättre löpare bör du välja cykling. Pedalrörelserna är så lika löpsteget att cyklingen kan göra dig snabbare. Du tränar dessutom quadriceps, de stora musklerna på lårets framsida - som inte stärks särskilt mycket när du springer.

Man menar att cykling tillsammans med löpning ger en bättre styrkebalans i benmusklerna.
#5
7 november 2007 kl 09:44 Redigerad 30 december 2006 kl 00:00
Gilla
Hej igen - då har jag läst in mig en smula på Maffetone, jag tyckte det var något bekant med metoden tills jag såg att den fanns med i Jonas Coltings bok Jag vill ju bara se bra ut naken. Och tar han upp den i sin bok så kan det ju inte vara fel att prova.

Som jag förstod så av 180 regeln så skulle jag träna 180 minus min ålder 47 = 133, precis som du Hans skriver. Men sedan blir jag lite fundersam över kategorierna a till d. I vissa listningar så hamnar jag definitivt i kategori "b" och ska därmed dra av 5 och då hamna på 128.

Jag har beställt den svenska upplagan av boken och ska läsa den med luskam. Eftersom förlaget som utgivit boken ligger i gränslandet för vad jag kallar för mumbo jumbo så vet jag inte vad jag ska tro.. fast jag ska väl inte vara grinig tills jag läst boken ;-) Risken är nog stor att jag lär mig något på resan.
#6
7 november 2007 kl 11:07 Redigerad 30 december 2006 kl 00:00
Gilla
Krister, eftersom flera gett Lenore rådet att gå till läkare, så undrar jag i vilket gebit du jobbar inom...
;-)
#7
8 november 2007 kl 21:42 Redigerad 30 december 2006 kl 00:00
Gilla
Jag är 47 år och har ungefär samma siffror som du. Vilopuls ca 52 och maxpuls uppmätt på runda till 182. Men jag har aldrig tagit ut mig så extremt mycket som Jonas Colting föreskriver i sin bok "Jag vill ju bara se bra ut naken"

När jag började springa så tänkte jag att jag måste hålla igen, förr om åren när jag skulle springa så var det full fart framåt tills fan tog mig. Nu så har jag tänkt till lite och försöker hålla en takt som jag kan hålla rakt igenom. Och det har allt som oftast legat kring 152-166, alltså 83-91% av den uppmätta maxpulsen. Och då har jag tyckt att jag hållit igen. Ajaj.

Men det visar sig när jag börjar läsa om Pulsträning att jag ligger för högt enligt alla tabeller, i alla fall om jag ska springa flera gånger i veckan. Tillbaka till ritbordet och så fick jag tips här om MAF, maximal aerobic function och detta med Maffeton. Så jag har testat min MAF idag och ska träna med det under vintern för att se vad det ger.
#8
8 november 2007 kl 22:04 Redigerad 30 december 2006 kl 00:00
Gilla
Inspirerad av detta så har jag gjort min del av testet. Jag gjorde den på löpband, eftersom både maskinen kunde ta emot signalerna från mitt sändarbälte och klockan var på armen så kunde jag jämföra båda sidorna. Jag drack ca 6 dl under resans gång. Sträckan var en mil. Min MAF ska enlig tabellerna vara 180-47 = 133, nu är jag ganska nykläckt som löpare så jag borde dra av 5 slag. Men så sakta orkar jag inte springa.
1 km - 07.20
2 km - 14,29 - 7,19 min/km
3 km - 21,50 - 7,21 min/km
4 km - 29,12 - 7,22 min/km
5 km - 36,40 - 7,28 min/km
6 km - 44,08 - 7,28 min/km
7 km - 51,47 - 7,39 min/km
8 km - 59,34 - 7,47 min/km
9 km - 67,25 - 7,51 min/km
10 km - 75,12 - 7,47 min/km

Fast det är inte så lätt att ligga jämt, det svajar mellan 127-139 som extremer, men jag höll mig rätt bra nånstans mellan 130 och 135. Min egen klocka gav ett snitt på 133 bpm och löpbandet gav 131 bpm.

Det går att se mellan 4 och 5 km så blir det en liten höjning, och sedan går det uppåt bit för bit, men går tillbaka igen efter km 9.

Men ska man se en tid om 45 minuter så rör det sig om 6 km. Och då är tidsskillnaden per km inte större än 19 sekunder mellan km 1-2 och km 5-6.

Och det går jäkligt sakta tycker jag, men det är ganska behagligt för det känns som man kan fortsätta ett par mil till :-)

#9
9 november 2007 kl 11:50 Redigerad 30 december 2006 kl 00:00
Gilla
Hans, jag är både lättare och kortare. 75 kg /180 cm.

Jag har ju gått en himla massa i år, och har fyra olika slingor; 7 km, 14,5 km, 16 km och 22,2 km. 7 km slingan användes flitigt i början innan jag fick ork att ta mig längre. I början lyckades jag få upp medelpulsen till 130 (och det beror delvis på att det finns ett par rejäla backar på den slingan).

När det gäller de längre sträckorna har jag sedan i somras sällan gått över 120 i medelpuls. Inte ens när jag går 16 km på 2.09, då handlar det om att ligga på 8 min 3 sek per km. Jämfört med gårdagens test där jag enligt maskinens snittade på kilometern på 7 min 35 sek. Skillnad på farten är inte stor.

Personligen så tycker det är rätt så behagligt att ligga kring 155, varierar givetvis efter dagsformen hur snabbt jag kan springa med den pulsen. Men brukar ligga i trakterna 6 min 10 sek till 6 min 30 sek/km när det gäller en 7 km runda som har ett par 20 meters stigningar. Snabbaste rundan har legat på 5 min 30 sek/km, medelpuls166. Men att ligga så högt håller inte om jag vill ut mer än två gånger i veckan.

Helst vill jag nog ligga på en nivå kring 155. Men detta har givetvis gett mig en tankeställare om hur jag ska fortsätta. Det känns lite väl långsamt för min smak med MAFtakten, men det handlar väl bara om att vänja sig.
#10
15 november 2007 kl 19:47 Redigerad 30 december 2006 kl 00:00
Gilla
#11
30 april 2008 kl 12:44
Gilla
Johan, är du säker på vad du har för maxpuls? Det är en svår bit att mäta sig fram till tycker jag. Jag lyckades vid ett flertal tillfällen nå 180-182 förra sommaren och hösten, och förstod att det finns något slag till där.

På senhösten lyckades fick pulsklockan frispel och toppade under 1 km backlöpning på 191. Jag visste vad jag skulle tro. Men börjar nog inbilla mig att det kanske inte ens tar stopp där.

I år har precis börjat springa, och bara försökt göra ett coopertest men föll igenom när jag pulsen gick för högt och jag orkade inte längre. Då låg på jag på 184 på slättmark.

Maria Rohman - fördelen med att träna efter maffetonemetoden, 180regeln är just att den är snäll mot kroppen - avstånd har liksom ingen betydelse längre, det är bara trampa på så länge man tycker det är kul att röra sig (självklart måste ju fötter, ben och kropp bli vana). Fördelen här är också, som de flesta rapporterar; inga förslitningsskador, inget svinont (vilket gör att det är roligt att ge sig ut igen) osv och dessutom med tänket så ligger du precis rätt vad gäller kroppens förmåga att bryta ner fettsyror till energi.

Det svåraste är att klara omvärldens syn på världens långsammaste löpare. Men det är en mental bit som man får ta med sig själv, det är bara att tänka på att även långsammaste kan komma som skjuten ur en kanon när det är dags :)

Läs gärna Philip Maffetones bok Träna för Livet, så vet du vad hans tänk går ut på. Rakt från källan är alltid bäst.
#12
29 maj 2008 kl 12:21
Gilla
Jag får gratulera dig till att ha släppt godsakerna. Och varför ska man springa om man inte vill, låt bli. Gör det som är roligt, det måste finnas annat i motions/träningsväg som är roligt. Att röra på sig är aldrig fel, men det finns så många andra sätt att röra på sig.

Gör det du trivs med, det som ingen kan tvinga dig till utan för att du vill, och återigen; grattis till att du skippat sötsakerna.
#13
3 juni 2008 kl 12:20
Gilla
Ska du springa fullt ut efter Philip Maffetones tankegång så är det just "springa hur lång som helst" som får gälla. Strunta i om du ligger perfekt efter 180regeln. Det är känslan som måste styra.

Poängen är ändå att du ska ligga i perfekt aerobisk balans och inga allmäna räkneregler gäller alla. Det är därför bl.a. Maffetone använder sig av en rad korrigeringssiffror beroende på sjukdom, konditionsnivå etc.

Lyssna på din känsla, och du lyssnar på din kropp. Din kropp vet när du ligger i perfekt läge. Det är mentalt svårt att lägga sig tillräckligt lågt i puls när man springer (för att klara 180 regeln), det är en konst, och som jag förstår det så har du lyckats eftersom du beskriver känslan så väl.

Själv ligger jag också utanför 180regeln, om jag tar på känslan. Men modifierar jag 180regeln med maxpuls minus ålder så känner jag också den där "perpetum mobilekänslan". Detta trots att jag enligt 180regeln minus ålder ska ligga på 123-133, så funkar maxpuls 191 minus ålder lika bra, blir för mig 134-144.

Hur du däremot vill träna för att nå dina mål vill jag varken säga bu eller bä, gör efter känslan. Men jag är övertygad om att du hittat din "perfekta aeroba nivå", och lägger du en stor del av träningen där så ser du ju inom ett par månader vilken utveckling det gett i fart.

Keep on running :)
#14
9 juni 2008 kl 21:59
Gilla
Med tanke på min begränsade erfarenhet från löpning (började förra året), men också ganska befriad om vad och hur det fungerar att bli bra. Trots allt en ivrig anhängare av Philip Maffetone och Stu Mittleman, så det skvallrar väl ändå lite hur jag känner kring det.

Men det behöver inte betyda att allt är efter dom. Min far berättade om hur löparna en generation före honom gjorde, de som var födda 1920 och så. De arbetade oftast i skogen hela vintrarna, pulsade runt och hög och slet i träd. Sedan när snön släppte i april så började de löpträna.

De mätte upp en sträcka på 200-400 meter och sprang så fort de kunde sträckan. Sedan gick de tillbaka och sprang som fan igen. Höll på så tills de tröttnade eller behövde gå och bärga höskörden. Men det blev inte många kilometer i veckan. Ändå var de hyggligt bra, av vad jag förstod, tävlade mest 400-5000 om jag inte minns fel.

Det finns en man som heter Richard Gibbens och som går på tvären vad gäller gällande träning. Och han är ganska spännande att läsa, analyserna han skriver är både roliga och intressanta. Han är en smula sjövild, men det kostar inget att läsa det han skriver. http://www.powerrunning.com/Training/Training.htm
#15
12 juni 2008 kl 20:33
Gilla
Ett av de bästa metoderna är som Fredrik Stattin skriver, göra det hela tillsammans med någon annan, eller ta rygg på nån som är igång. Det är alltid kul att tjabba, peppa varandra, djäklas med varandra hela vägen - folk runtomkring vill ju inte höra om att man gått ner ytterliggare 14 gram sedan igår och vad man ätit. Eller ens vad de tror om Atkins, Montignac eller Flygvärdinnedieten.

Jag själv lyckades skrapa bort 31 kilo under 8 månader förra året. Det har lett till att jag ändrat hela min livsstil på vägen, börjat springa och bete mig :). Under resans gång blev jag biten av det hela: träning, kost och bantning. Testar just nu en liten kul diet för att se hur det fungerar ihop med lust och ork.

Lycka till Tobias, det viktiga är att bestämma sig och se till att göra det.

För den som är road att följa mina dumheter så finns jag på följande blogg: http://blogg.passagen.se/badgear
#16
25 juni 2008 kl 13:28
Gilla
Ole - det är för jävligt att bli gammal :)

Men faktum är att det går att vända på det hela, jag gjorde det själv för 1 och ett halvt år sedan, och du och jag är årsbarn.

Men så handlar det om var och en efter sin egen metod. Man ska inte tvinga sig till det hela, utan hitta lusten och välja det man trivs med. Springa är kanske inte din grej, eller så springer du för hårt och tappar lusten. Lite Maffetone metod skulle möjligen kunna inspirera. Eller annan träningsform.

Jag har aldrig gillat springa, men fick huvudet full av skit under förra året och började lite försiktigt under förra året. Och nu drar det konstant i benen.

Vill du inspiration så titta nämare på Jon Bensons sida, fitover40, tar du gratis nyhetsbrevet så får du avsnitt gratis ur boken. Kul läsning ifall man gillar engelska. http://www.fitover40.com/?hop=burnthefat

Lycka till!
#17
15 juli 2008 kl 10:28
Gilla
Det där är en marig bit, varför man går upp istället för ner, när man rimligen borde gå ner om man ser på det man äter och det man motionerar.

Det händer att vissa får problem i kombination med för lite mat och för mycket träning. Kroppen reagerar och går in i nöd- eller svältläge (som många kallar det för) och släpper inte ifrån sig något. Det är en anledning.

En annan anledning är att man faktiskt äter lite mer än tidigare, och att 7 mil till fots (med promenader och jogging) gör inte så mycket på vikten. Inte i förbränning. Och skulle man ge sig själv en pizza extra i veckan för att man varit duktig så handlar det om bortåt 2000 kcal. Och det tar tid att springa bort den mängden. Många timmar.

Vissa av oss har problem med att kroppen samlar vätska vid olika lägen, det lägger sig lymfsystemet och kan vara olika svårt/lätt att bli av med. Märks på olika vis, påsar under ögonen, svullnad under hakan, kring fotleder, fötter osv. Detta brukar vara i kombination med att man stressar kroppen (för hård träning, för lite mat osv).

De flesta kalkylatorer är glädjekalkylatorer, vore det sant att jag skulle ha bränt 400-700 kcal per motionerad timme så skulle jag har varit väldigt liten idag (jag har i år rört mig över 200 mil till fots). 150 kcal kan vara en fullkomligt rimlig siffra för en halvtimme, om man tänker sig att den räknar bort din grundförbränning (du skulle antagligen ha gjort något aktivt ändå under tiden), och så handlar det om nivån du springer på. Men det är mest spekulationer från min sida om hur Hälsovakten räknar. Men i överlag är min åsikt den att de flesta kalorikalkylatorer är rena glädjeräknare.

Ett sätt att spåra det som händer att börja föra dagbok på allt, mäta och väga allt du äter. Det är nog enda jag kan rekommendera, med tiden kan du göra egna sköna analyser från din dagbok :)

När det gäller muskeltillväxt så beskriver Berg och Paulun en klient i boken Maximal Muskeltillväxt som byggde nånstans i trakterna kring 10 kilo på 3 månader (minns inte exakt, men ungefär). Det var anmärkningsvärt. Men det går tydligen. Däremot så är nog muskeltillväxten hos oss som vill springa betydligt långsammare än bland de som vill biffa upp sig. Vi får nog vara glada för varje gram som vill lägga sig på oss.
#18
15 juli 2008 kl 13:09 Redigerad 15 juli 2008 kl 13:30
Gilla
Tobias, jo, det går inte att komma ifrån att en hel pizzeriapizza innehåller bortåt 2000 kcal om du äter den med hull och hår. En vanlig middag hemma stannar nog för de flesta kring 600-800 kcal.

Det kan bli en pizza istället för en vanlig middag, de flesta vill ju bjussa sig själva på något när man varit duktig (jag gör det, fast jag brukar bjussa mig själv mest på konditoribitar) - men missar nog vilken kaloribomb det kan vara och fyller på hela veckans motion i kcal i ett svep. För den som är ute efter att minska i vikt så blir det fel. Den som gillar ett gott rap, denna klagar inte :)

Den gode doktorn Maffetone. Ja, hur är det med fettförbränning i aerob kontra anaerob träning? Det är många som har åsikter i den frågan. Förvirrad blir man när man läser en rad coachers tips och hänvisningar till studier som bevisar vad de vill ha sagt. Och det finns coacher som själva är beviset att cardio (aerob) träning inte direkt behövs för en viktnedgång. De talar för kaloriminus och styrketräning typ HIIT (High Intensive Interval Training) och även stora flubbiga gossar kan bli deffade som kullerstensgator. Jon Benson är en av dessa "gurus".

Det verkar inte vara någon tvekan om att det finns många vägar att gå när det gäller att bli av med fettvikt. Dieten är den snabbaste vägen, för de flesta. Att ta kontroll över det man äter, att äta så ren mat som möjligt lagat från råvaror. Något som Maffetone lägger stor vikt vid, och även naturliga kroppsbyggare som Tom Venuto. Allmänt menar man, och som jag också tycker, är att man får en klart bättre mättnad med riktigt mat, bättre mängder av naturliga mikronutrieneter och högre kvalitet på makronutrienterna.

Och för vissa fungerar träning och motion bättre än att minska på sitt ätande, för att bryta en negativ viktspiral.

Själv försöker jag hålla mig till Maffetones smala väg. slirar av och till, men det kvittar för jag har det så bra numera :). Fast Maffetone faller kanske lite på att han faktiskt inte varit en tjock rackare, som t.ex. Jon Benson. Men det finns andra vinster att hämta med Maffetonemetoden, träningsgrund som är tänkt att hålla kroppen stressfri, skadefri osv.

Det finns många intressanta viktkämpar; inget är uteslutet. Jared Fogle (kolla wikipedia) är kändisbantaren no 1 vad gäller snabbmat. Han gjorde kaloriminus på att äta Subwaymackor. Två om dagen och han lämnande 100 kilo bakom sig på ett år eller så. Här i sverige har Johan Groendstroem gjort sig lite känd för sin Max-hamburgardiet, sådär 30 kilo minus på några månader.

När jag läser sådant så kan jag inte för mitt liv förstå de som tvingar i sig stinkande och artificiella shakes varje dag för att hamna på kaloriminus.

Gunnar T - den dieten hade säkert fått fart på Dr Atkins, han hade säkert önskat att få släpa ner dig i sitt laboratorium och strypa ditt intag av kolhydrater :)

Det tråkiga med kaloriräknarna är att de ger en så falsk bild av verklig effekt. Många som hoppas på resultat efter de glädjesiffrorna blir lite knäckta när de inte ser resultat efter det antal kcal som förbrukats. Visst kan man hoppas på muskeltillväxt, men allmänt säger man ingen muskeltillväxt sker om man inte ligger på kaloriplus (vilket jag anser är BS) - men den är oftast långsam, i alla fall när det är konditionsträning.
#19
17 juli 2008 kl 21:06
Gilla
Njae - den studien handlar om tre olika dieter som skulle jämföras (fettsnål, medelhavsdiet och lågkolhydratdiet). Atkins Foundation var med och stödde studien, så det är inte svårt att tänka sig vilken diet borde vara vinnare... Resultatet var att samtliga dieter gav viktnedgång och förbättrade blodvärden, och i de flesta fall var Atkinsdieten vinnaren i testet.

Det märkliga med studien var att viktnedgången efter två år var för de olika dietgrupper mellan 3 och 5 kilo. Och då var medel-BMI för grupperna 31! Dvs tjocka enligt skalan.

Mellan 3 och 5 kilo ner. På två år från ett tjock start. Det är inget vidare resultat.

Och jag är inte ens säker på att jag skulle vilja påstå att de som åt den kolhydratsnåla dieten i verkligheten gick ner mer. Själva studien kan ni läsa här; http://content.nejm.org/cgi/content/full/359/3/229
#20
17 juli 2008 kl 22:15
Gilla
Henrik; Kanske skulle du testa fetare mat, det ger betydligt längre mättnadskänsla. Släng in en handfull kokta ägg med lite äkta majonnäs och testa om du håller hungern väck.

Det kan vara nog så irriterande att vara konstant hungrig. Själv vräker jag i mig stora mängder fet och därmed långsam mat om jag behöver lång mättnad. Ägg är suveränt, billigt dessutom.

Du räknar upp en massa mat som går rätt så snabbt igenom, kassler, fullkornspasta, spenat är ingen långsam mat jämfört med fettrik mat.

Inte heller är frukt - tvärtom - frukt går rasande fort genom systemet. Oavsett fibrerna. Samma sak med mackor och annat.
< < < 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 > > >