Löpningens dialektik | race report från Sahara marathon
Löpningens dialektik

race report från Sahara marathon

SEGER FÖR PROLETÄREN. SEGER FÖR VÄSTSAHARA!

 

 

Att springa 42 km genom öknen är ingen lätt uppgift. Fötterna sjunker ner i sanddyner. Ögonen bländas av solen och av sand som blåser in i ansiktet. Horisonten känns ändlös. Ingenstans finner man skydd från den brännande solen.

Man kan fråga sig varför någon väljer att frivilligt utsätta sig för detta. Den frågan ställde jag mig själv flera gånger under Sahara maraton. För att besvara den frågan måste man börja med att förklara vad som är så speciellt med loppet ifråga och vilket som är syftet med vårt deltagande i det.

 

SPRINGA FÖR FRIHET

Sahara maraton är mer än bara ett lopp. Det är också ett sätt att visa solidaritet med det västsahariska folket. Loppet går mellan de västsahariska flyktinglägren i Algeriet, där hundratusentals västsaharier lever sedan 43 år tillbaka efter att de tvingades fly från sitt hemland då det ockuperades av Marocko. Syftet med loppet är att ge uppmärksamhet åt deras situation och förhindra att den faller i glömska.

Loppets slogan - ”corriendo por la libertad”, att springa för frihet - är en princip som vi sedan länge har praktiserat inom vår egen klubb. I Proletären FF ser vi nämligen löpning som ett emancipatoriskt redskap, som ett medel till mänsklig frigörelse. Genom Fredsloppet har vi stöttat flera frihetsrörelser runt om i världen (bl.a. just den västsahariska befrielsefronten Polisario som mottog överskottet från 1998 års Fredslopp). Vad vore då mer naturligt för oss än att springa ett maraton för Västsaharas frihet? Av den anledningen beslöt vi oss för att resa ner och delta i årets upplaga av Sahara maraton.


(Bild: Juan Obregón/Emmaus Stockholm)

 

Totalt var vi fem löpare från Proletären FF som reste ner tillsammans med Afrikagrupperna och Emmaus Stockholm. De två senare organisationerna arrangerade resan och sydde ihop ett program, som innehöll flera intressanta möten med olika rörelser och organisationer på plats. På så vis blev vår vistelse i flyktinglägren, som varade i en vecka, en erfarenhet som sträckte sig långt utöver det rent idrottsliga.

 

Vi blev inhysta hos en familj i Smara - ett av de västsahariska flyktinglägren utanför staden Tindouf i västra Algeriet. Lägren är fem till antalet och är döpta efter städer i det ockuperade Västsahara. Hit har ca 170 000 västsaharier tagit sin tillflykt sedan deras land ockuperades av Marocko 1975.

Lägren ligger utspridda i ett kargt och ogästvänligt ökenlandskap som, inte utan anledning, kallas för ”djävulens trädgård”. För att kunna överleva här är flyktingarna helt utlämnade åt internationellt bistånd, vilket precis räcker för att hålla dem vid liv, varken mer eller mindre. Vart femte barn lider av kronisk näringsbrist, ännu fler av anemi.

Oss gick det dock ingen nöd på. Vår värdfamilj visade stor gästfrihet och såg att till att vi knappast led någon brist på kolhydrater inför loppet.

 

LOPPET

Så till loppet. Loppet gick av stapeln på tisdagen den 26 februari. Vi som skulle springa maratondistansen blev körda med buss till ett av de andra flyktinglägren - El Ayoun, från vilket starten gick kl 10.

Efter att ha klivit av bussen i El Ayoun började vi värma upp genom att jogga några varv runt området. Vi var noga med att inte springa för långt bort från startområdet. Ändå dröjde det inte länge förrän vi blev tillrättavisade av en Polisariosoldat som tyckte att vi sprungit för långt utom synhåll. Detta påminde oss om den verklighet som råder i lägren. Som löpare är man van vid att kunna röra sig fritt och obehindrat. För oss blev det en tydlig påminnelse om den ofrihet som det innebär att leva i ett militariserat område, i vars omgivningar det dessutom finns kvar gamla minor och klusterbomber från kriget.

Väl vid startlinjen började jag snegla på konkurrensen i loppet. Fjolårets vinnare, Lehsen Sidahme, västsaharisk löpare i spansk exil, såg pigg ut. Så även Jon Salvador - sexfaldig spansk mästare på 100 km. Här förstod man direkt att det inte skulle bli någon promenadseger.

I början av loppet hade vi sällskap av några ungar från lägret, som sprang i täten före oss. Ganska snabbt urskiljdes dock en tätklunga bestående av tre löpare - utöver mig själv de redan nämnda Lehsen och Jon. De två senare verkade vara förhandsfavoriter, särskilt Lehsen. Själv njöt jag av fördelen att vara en anonym löpare och att därmed kunna slå ur ett underläge. 

(bild: Sahara marathon)

Jag fick intrycket av att de andra löparna underskattade mig. Efter ett tag började Jon dra och han hade antagligen räknat med att det skulle räcka för att hänga av mig, men jag låg kvar och flåsade honom i nacken. Med jämna mellanrum gav jag honom ett litet försprång, bara för att äta upp det igen och åter gå upp i rygg och stressa honom att öka tempot. Det måste ha varit sjukt frustrerande och uttröttande. Efter ungefär en halvmil lät han mig gå om och lägga mig i täten istället.

(bild: Sahara marathon)

 

Sahara maraton skiljer sig från de flesta maratonlopp däri att bansträckningen börjar och slutar på helt olika ställen (se bilden nedan). Starten sker i El Ayoun och målgången i Smara. Efter halva loppet passerar man Auserd, som också är startplats för halvmaratonloppet. 

Den första halvan av loppet är förhållandevis lättsprungen, åtminstone om man jämför med den andra halvan. Sanden är för det mesta ganska hårt packad vilket gör att man får fäste med fötterna. Temperaturen har ännu inte hunnit stiga så kraftigt.

Efter halva loppet springer man in i flyktinglägret Auserd. Här möts man av påhejningar från lägrets invånare. Kvinnorna ululerar och viftar med västsahariska flaggor. Barnen springer i kapp och kommer fram för att göra high-five. Det ger såklart en skjuts framåt, särskilt när man har sprungit helt ensam i öknen i över en timma. I Auserd går dessutom starten för halvmaratonloppet, så redan här börjar man springa förbi andra löpare, vilket även det ger en psykologisk boost. Särskilt uppmuntrande var det att se klubbkamraten Axel Lyckbergs rygg någon kilometer utanför Auserd, prydd av vårt röda löparlinne med Fredsloppets symbol på ryggen - in hoc signo vinces, i detta tecken ska du segra.


(bild: Sahara marathon)

Sedan börjar den värsta sträckan av loppet. Härifrån springer man ca 7 km över rena sanddyner. Fötterna sjunker ner i lös sand och det blir svårt att få någon kraft i frånskjutet, särskilt i uppförsbackarna. Här blir terrängen också mera kuperad. Samtidigt börjar solen stiga och värmen bli mer och mer påfrestande.

Efter ca tre mil kom den första känningen i vänster vadmuskel. Denna släppte dock något efter att jag fyllde på med lite energi i form av en klase torkade dadlar som jag kommit över vid en vätskekontroll och sedan bar med mig i ett par kilometer. Jag åt dadlarna långsamt och eftertänksamt, medan jag spottade ut kärnorna längs vägen, där de förgäves föll ner i den torra, karga jorden. Denna fruktlösa jord, där ingenting växer, där det inte finns något vatten, här lever nu alltså hundratusentals västsaharier vars egen jord samtidigt är en av världens rikaste på naturtillgångar som fosfat och fiskevatten. Människans fattigdom till följd av jordens rikedom. Sådan är imperialismens förbannelse.

 

(bild: Sahara marathon)

Sådana tankar sysselsatte mig under den långa, ensamma ökenlöpningen. Knappt hade jag hunnit märka att avståndet till löparen bakom mig hade krympt. Det var Lehsen, den västsahariska löparen och fjolårets vinnare, som försökte komma ikapp med ett par kilometer kvar av loppet. Nu blev jag tvungen att bita ihop och öka tempot för att kunna hänga av honom innan målgången. De sista tre kilometerna gick därför något snabbare (cirka 3:50 i snitt) och därför kunde jag också komma i mål mer än två minuter före Lehsen som blev tvåa. Segertiden blev 2 timmar 52 minuter och 46 sekunder. Fem minuter senare raglade Jon Salvador in över mållinjen.

Det dröjde inte länge innan nästa Proletären-löpare kom i mål. Adam Nyström sprang in på en hedrande åttondeplats med tiden 3.44:43 - minst sagt imponerande för en maratondebut på en av världens tuffaste banor. Näst på tur var Tor Härnqvist, som även han gjorde en imponerande maratondebut med tiden 4:47:25. Den luttrade maratonlöparen Henrik Källén gav prov på punktlighet och rutin genom att komma i mål precis under sex timmar (5:58:45). Axel Lyckberg genomförde halvmaratonsträckan på 2:48:37.

Segrarinnan i damklassen blev svenskan, och därtill göteborgskan Li Edqvist (t.h. på bilden nedan).



(bild: Emmaus Stockholm)

Segraren på 10 km, Salah Hmatou Ameidan (bilden nedan), är en västsaharisk löpare vars historia kan vara värd att återberätta. Han växte upp i de ockuperade områdena. När han var 14 år gammal upptäcktes hans talang för löpning och han blev tvingad att börja springa för Marocko. Efter att ha kommit på andra plats i Afrikanska mästerskapen och två gånger vunnit Arabiska mästerskapen för Marocko, bestämde han sig för att sätta allt på spel 2003 genom att springa i mål med en västsaharisk flagga i ett lopp i Frankrike. Sedan dess har han tvingats leva i politisk asyl i Frankrike. Den västsahariska flaggan är nämligen förbjuden i Marocko och de västsaharier som vågar protestera emot ockupationen blir förföljda, fängslade, torterade och i värsta fall avrättade. Salah har blivit erbjuden medborgarskap av både Frankrike och Spanien men har avstått, eftersom han vägrar att springa för någon annan nation än den västsahariska.


(bild: Sahara marathon)

 

MÖTE MED IDROTTS- OCH UNGDOMSMINISTERIET

Efter loppet var vi inbjudna till ett möte med det västsahariska idrotts- och ungdomsministeriet, som arrangerar Sahara maraton tillsammans med volontärer från Spanien och Italien. Ministern talade om hur idrotten kan fungera som ett verktyg för nationell frigörelse. Idrotten, förklarade han, är inte bara ett skydd mot de sociala problem som hotar ungdomen till följd av fattigdomen och frustrationen i lägren (kriminalitet, drogmissbruk, radikalisering etc.). Den ger dem även möjlighet att få representera sin nation i internationella idrottssammanhang, vilket kan vara ett steg mot att få omvärlden att erkänna Västsahara. Vår förening erbjöd sig att vara behjälplig med att få västsahariska lag att delta i ungdomsturneringen Gothia Cup.

  Bild: Caroline Nord (Emmaus Stockholm)

 

OM BETYDELSEN AV SOLIDARITET - NÅGRA AVSLUTANDE FUNDERINGAR

För att återvända till den fråga som jag ställde i inledningen - i vilket syfte springer man Sahara maraton? Vad innebär det egentligen att springa i solidaritet?  

Frågan ställdes på sin spets av Mohamed Salem, från medieplattformen Saharawi Voice, som vi träffade under vår sista dag i lägren. Han hade en del kritiska synpunkter på Sahara maraton-konceptet, som han mer eller mindre beskrev som en form av fattigdomsturism för västerlänningar. Den beskrivningen stämmer tyvärr ganska väl överens med våra egna erfarenheter från loppet. En snabb blick på det officiella programmet vittnar om en slätstruken, opolitisk profil från arrangörernas sida. Inte en enda av programpunkterna berörde det västsahariska folkets villkor eller dess befrielsekamp. Det kan tyckas underligt för ett arrangemang vars uttalade syfte är att skapa medvetenhet om Västsaharafrågan.

Deltagarna får inte heller någon information om vad de faktiskt kan göra för att stödja den Västsahariska frihetskampen. Att ”springa för frihet” riskerar då att bli ett tomt ställningstagande som till intet förpliktigar. Likadant som att man kan välja att ”springa för miljön”, ”springa för fred” eller att ”springa mot cancer” - ja, det finns redan en hel marknad av olika sådana alternativ för den rika västerlänningens botgörelse. Felet är bara att inga av dem botar problemen ifråga. De kanske rentav gör mer skada än nytta eftersom de tillåter oss att känna oss nöjda med oss själva utan att egentligen ha bidragit till att förändra saker och ting.

Sahara marathon erbjuder dessutom något ännu mer exklusivt. Inte nog med att man springer 42 km genom öknen för västsahariernas skull. Under en hel vecka lever man också tillsammans med dem, under samma enkla, fattiga förhållanden i flyktinglägren. Det skapar en falsk känsla av delaktighet i deras situation och deras lidande. Vad som i deras fall är en påtvingad, daglig verklighet blir dock för den tillresta västerlänningen en exotisk veckovistelse. Vid slutet av veckan återvänder allt till det normala. Den rika västerlänningen reser hem igen ”mer tacksam över vad man själv har” (som en av löparna så träffande uttryckte det).

Jag säger inte att det nödvändigtvis är så. Jag menar bara att det finns en sådan risk. Därför måste man fråga sig själv vad man faktiskt menar när man talar om solidaritet. Är solidaritet detsamma som att känna medlidande och omtanke med de som har det sämre än en själv?

Som socialister brukar vi skilja mellan solidaritet och välgörenhet. Medan välgörenheten bygger på beroende och ojämlikhet, så bygger solidariteten snarare på ömsesidighet. Den proletära solidariteten är alltså inte en fråga om medlidande, utan om ömsesidig hjälp mellan människor som kämpar för gemensamma mål och intressen. 

Den proletära solidariteten är alltså en kampsolidaritet. Eftersom arbetarklassen för sin egen frigörelse är beroende av de koloniserade folkens frigörelse, så har arbetarna - som Marx konstaterade - ett objektivt intresse av de förtryckta nationernas frigörelse. Bägge tjänar vi på att avskaffa den kapitalistiska och imperialistiska världsordning som förtrycker oss och istället ersätta den med en mer rättvis och fredlig världsordning som verkar för allas gemensamma bästa.

Med anledning av den engelska koloniseringen av Irland konstaterade Marx att de engelska arbetarna behövde inse att ”Irlands nationella frigörelse är den viktigaste förutsättningen för att de själva skall kunna uppnå en social frigörelse - att sluta upp på irländarnas sida blir således ingalunda någon sentimental hjälpaktion; det ligger lika mycket i engelsmännens eget intresse.” (1)

Byt ut Irland mot Västsahara, England mot Marocko och EU, så har du anledningen till varför arbetarklassen helhjärtat måste stödja västsahariernas befrielsekamp. Det ligger i dess eget intresse. Ett sådant stöd måste dock ske på det västsahariska folkets egna villkor. De väljer själva vilka som är deras representanter och vilka metoder de använder för sin egen frigörelse, om det så skulle innebära ett återupptagande av den väpnade kampen.

Detta är innebörden av den proletära internationalismen - den internationella solidaritet i vars anda vi verkar inom Proletären FF. Det är detta vi menar när vi säger att ”en annan värld är möjlig”.


Nationaldagsfirande i exil, dagen efter loppet i Smara (Bild: Sahara marathon)

 

(1) Karl Marx. Brev till S. Meyer och A. Vogt (Utdrag). 1870

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

3 kommentarer till inlägget

1985 • Göteborg
#1
9 mars 2019 - 17:09
Grymt bra inlägg!
Christer Bertel
1953 • Uddevalla
#2
9 mars 2019 - 18:04
...instämmer! Samt otrolig prestation :-)
1982 • Kalmar
#3
9 mars 2019 - 19:21
Imponerande text, och imponerande prestation! Grattis!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.
 annons