Black River Run 100 miles, DNF | Blogg: Peter P

Black River Run 100 miles, DNF

Black River Run blev mitt första försök på den klassiska ultradistansen 100 miles. Det gick inte vägen och jag bröt efter 112 km och ca 16h.
Jag är inte längre så road av att skriva s.k tävlingsrapporter men efter en så här påfrestande mental påfrestning tycker jag det kan vara skönt att bearbeta upplevelsen genom att skriva ner lite av mina tankar. Så här kommer en samling osorterade reflektioner.

Uppladdning
Veckan innan loppet hade jag medvetet valt bort alla distraherande aktiviteter som tog fokus från loppet men gjorde inget annat för att förbereda mig. Jag hade planerat att ta en lång promenad dagen innan och försöka ladda mentalt, då jag brukar tycka att det är givande inför lopp, men glömde helt bort det.
Tyvärr hade jag som vanligt sovit alldeles för lite hela veckan och då jag inte somnade förrän kl 1 ca natten innan loppet och vaknade kl 6 så kom jag till start med hyfsat stor sömnbrist. Det oroade mig inte så mycket då jag sällan känner av sömnbrist under fysisk aktivitet och har klarat lopp med nattlöpning förr (TGC 125 km 2017 och Hornidahl Runt 2017).

Packning och utrustning
Så här långa lopp som dessutom går på varvbana skiljer sig åt från kortare lopp och A-B lopp eller envarvslopp genom att man här kan ha sin egen packning tillgänglig vid varvning. Därmed kan man packa sin egen favoritenergi och ombyte. Jag är fortfarande så orutinerad så jag provar mig fram till vad som fungerar och vad jag vill ha.
Planen inför BRR var att klara mig på cola, bananer, russin, godis, snickers, red bull.
Det som i stort förblev orört var bananer och godis. I kläd- och utrsustningsväg hade jag missat en varm täckjacka och en varm filt eller sovsäck. Men nu var jag aldrig i depå så länge att jag saknade det, möjligen hade jag kunnat försöka sova 10-15 minuter om jag haft en sovsäck. Dessutom skulle jag verkligen ha haft en extra pannlampa.
På natten bytte jag till lång tights och varmare klädsel på överkropppen, detta hade kunnat optimerats med smartare klädsel, nu tappade jag bara 10 minuter på det men det känns mest onödigt att strula med klädselbyte då man redan är sliten och trött.

Loppet
Jag hade egentligen ingen riktig plan för det här loppet. Men då mitt Trosa Ultra Backyard hade gått så bra tidigare i år var den lösa iden lite att försöka efterlikna förhållandena där genom många korta gångpauser och gärna minst 5-10 minuter i depå. Förhoppningen var iofs att det skulle gå att komma en bit under 24h så inför start hörde jag någon prata om ett varv (16 km) på 2h, och det tyckte jag lät som en ok ide. Detta då inklusive depåstopp.
Redan under första varvet började jag oroa mig. Varför var framsida lår så stela? Hur kunde jag känna mig lätt trött redan efter 10 km? Varför ömmade höftböjarna oroväckande? Inget av detta kändes bra givetvis, den här upplevelsen var inte alls som på TUB då jag sprang första 45 km utan att öht notera trötthet.
På andra varvet hade jag redan börjat misströsta och insåg att detta skulle bli mycket smärtsamt, men jag levde på hoppet att det skulle släppa. Man har ju hört så mycket om schaktningar i ultralopp. Så jag gnetade på, aldrig att jag skulle vika ner mig innan 50 miles, det fanns inte. Under delar av första och andra varvet hade jag sprungit lite med Patrik men sen försvann han framför mig mycket pga hans snabba depåstopp, då jag tog 5-10 minuter i depå, så nöjde han sig med 1-2 minuter oftast.
I ställer träffade jag på Luigi som jag sprang ihop med tre varv. Han var också sliten, och jag ondgjorde mig hela tiden över mina ömma höfter som gjorde att jag fick lägga in ideliga gångpauser bara för att få lite lindring från smärtan.
Nu började den preliminära planen utkrsitalliseras, jag skulle definitivt springa 5 varv vilket är 50 miles, sen skulle jag tvinga ut mig på ett varv till för att visa mig själv att jag inte var nöjd med 50 miles, därefter fick det blir en bedömning av läget. Jag orkade inte där och då ens fundera på hur det skulle vara att fortsätta hela distansen med den här påfrestande smärtan.

Då vi närmade oss slutet på 5`e varvet sa jag till Luigi att jag behövde springa ett varv själv med mycket mer gångpauser. Då vi sprang ihop kände jag en press att inte bromsa ner honom. I depå tog jag två Ipren (jag vet, jag vet, inte bra...) och hastade sen iväg. Det var nu kolsvart i skogen och jag tycker det är riktigt trevligt att vara helt själv och ensam i pannlampans sken. Tyvärr stördes lugnet då och då av andra högljudda löpare som sprang i grupp och pratade högljutt. Jag försökte då antingen släppa förbi dem eller springa ifrån dem för att få mitt lugn.
Då jag kom ut från skogslöpningen efter ca 4,5 km noterade jag plötsligt att höfterna inte alls längre ömmade! Inte f-n kan två Ipren vara så effektiva, tänkte jag. Det måste vara något annat. Men jag tackade och tog emot och började mata på, km efter km i riktigt bra tempo. Jag passerae löpare efter löpare som fick gå ideligen och jag fick en rejäl nytändning. Det här går nog vägen tänkte jag, jag kommer att klara det, nu har dieselmotorn dragit igång! ;-)
Kan det ha varit att jag sprang för sakta första varven som gjorde att steget blev konstigt och höftböjarna tog stryk? Jag hade fortfarande svårt att tro att två klena Ipren skulle ta bort smärtan helt.

Sex varv gjorda nu och bara 4 varv kvar! Vilket iofs innebar 64 km och närmare 10h! Men det vill man inte tänka på, jag fokuserade på att det bara var 4 varv kvar. Tyvärr blev varv 7 ett helt annat varv än varv 6, nu började höften ömma igen vilket innebar mer och mer gångpauser. Dessutom drabbades jag av en enorm sömninghet plötsligt, ungefär som man kan drabbas av då man kör bil och nickar till plötsligt. Flera gånger stängde hjärnan av och jag var på väg rakt in i skogen eller ännu värre ner i ån. Sömnigheten kom från ingenstans och jag hade inget motmedel, jag hade redan druckit flera Red Bull, jag visste att det skulle vara helt idiotiskt att försöka lägga sig på marken och sova 10-15 minuter utan varma filtar eller sovsäck, jag skulle vara genomfrusen på nolltid (7 grader och blåsigt). Jag kohandlade med mig själv halva varvet men insåg att det inte fanns någon annan sund lösning än att bryta.

Lärdomar
Försök sova ut ordentligt innan så här långa lopp. Ta gärna dagen innan ledigt och sov så länge du kan, slappa gärna resten av dagen, ladda gärna mentalt. Tänk igenom klädseln så du klarar alla väder utan att strula för mycket med klädbyte.
Stupa inte på slarv med pannlampa eller batterier (jag körde slut på ett batteri på ett varv troligtvis pga jag felaktigt valt maxläge)

5 kommentarer till inlägget

1964 • Enskede
#1
24 september 2018 - 21:57
Grymt kämpat! Sov och vila lite så kan du köra 100 nästa helg :)
1975 • stockholm
#2
24 september 2018 - 22:10
Låter ju som att sömn hade löst det mesta, säkert hade det mentala varit bättre då med.
Nästa gång! Då du!
1965 • Östermalm
#3
24 september 2018 - 22:47
Haha, ja kanske, hur svårt kan det vara?
Men väntar kanske till nästa år, man kanske borde köra lite långpass?
1966 • Bräcke
#4
25 september 2018 - 13:40
Bra kämpat. Själv hoppas jag kunna göra mitt första 100 miles lopp nästa år. Sprang Trosa Ultra i år och High Coast ultra 129 km. Det kanske är tuffare än man tror att få till dom där sista milen.
1965 • Östermalm
#5
25 september 2018 - 17:36
Tack Hans!
För mig var det ju inte de sista milen, kom aldrig så långt :-D
Jag hade nog bara mest en dålig dag, hade benen känts som efter samma distans på TUB hade det varit ett helt annat lopp.
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.
 annons