Varför i hela friden…? Del 2. Långlöpning som självmedicinering

Rob Krar säger ibland att han besöker en mörk plats. I sista delen av långa utralopp, 160 km och längre, hittar han ”a dark place”. En unik plats där kropp och sinne vill sluta springa. Jag tror att han låter det vara underförstått att han inte tillåter kroppen att sluta arbeta, inte sinnet heller. Han talar om det som ett sätt hantera sin depressionssjukdom. Christina Bauer, Rob Krars partner i löpning och i livet, tycks mena att de lämnar en bit av sig själva i det där mörka rummet när de besöker det.

Är detta kvasifilosofiskt och amatörpsykologiskt struntprat? Kanske är det jag som inte lyckas förmedla deras tankar. Likväl är jag övertygad om att Krar och Bauer har rätt, deras försök att göra vår aktivitet begriplig för andra är ganska bra. Men den är en bild, en metafor. Vi har gott om bilder av vad som är speciellt om än inte unikt med ultralöpning, men vi vet väldigt lite om hur det faktiskt är. Gott om anekdoter, men väldigt lite vetande.

Att springa långt är speciellt. Det kommer en tidpunkt då världen blir mycket liten. Det är du och din andning, dina steg. Ibland måste du tvinga undan smärtförnimmelser, kanske genom att fokusera på din hållning, hur bra handlederna känns just nu eller genom att tänka på när du åt senast. Det där skulle kunna vara min version av den mörka platsen.

Kanske lär ni något om livet, om andra saker än löpning, genom att springa långt, tyckte någon av mina vänner som inte är långjoggare. Jag tror att vi lär oss saker som kan ge oss bättre beredskap att hantera vissa delar av livet. Ett exempel är Rob Krars prat om att ultralöpning ger honom ”coping mechanisms” som minskar besvären av hans depressioner.

Kanske finns här några av svaren på varför det för några finns en till synes fullständigt ologisk lockelse att springa i tjugo timmar eller mer. Numera när jag får frågan ”varför” blir svaren ofta två. För att det är roligt och för att jag sagt att jag ska. Men de svaren duger inte så långt.

Sent i ett lopp krymper världen. Den lilla världen ger fokus på det som är viktigt just då, marken framför dig, att andas med magen, att slappna av. Framåt. Framåt. Nej, inte gå. Framåt. Plötsliga smärthugg övergår i fysisk utmattning som jag inte erkänner, varken dess existens eller att det egentligen är en djup smärta. Den lilla världen tar all uppmärksamhet och erbjuder fullständig närvaro. Allt annat försvinner. Det finns bara ett enda krav på mig. Mitt eget, framåt. Här finns ett erbjudande om vila och befrielse från vardagen. Från de krav som finns. Eller bara från de många frågor vi behöver hantera i vardagen. Den här totala losskopplingen varade i mitt senaste lopp bara under knappt trettio minuter och kom efter sexton timmars löpning.

I den lilla världen, som nås genom att du är bra på att fokusera eller att du mattat ut dig så du inte orkar tänka på något annat än nästa steg, finns en vila. En losskoppling från vardagen som delvis kan vara skrämmande. Jag uppfattar den som en av de mest själviska saker jag kan komma på. Det är jag, stigen, mina fötter och mina hjärtslag. Min familj kan inte få tag i mig, deras behov är den stunden inte närvarande, allt sådant tvingas bort och för mig är det otäckt. Vi människor har förstås väldigt olika tankar som vi sällan kommer ifrån. I perioder oroar vi oss för eller sörjer någon, tanken och känslan lämnar oss inte. Några av oss har hela tiden jobbet med oss, vi tänker på arbetsuppgifter och kollegor och ibland låter detta inte oss vila på riktigt. Att springa långt på tävling har för mig blivit det allra bästa sättet att inte tänka på jobbet. I Arvika hade jag ca 20 vakna timmar som jag inte tänkte på jobbet en enda gång, och det händer aldrig annars. För det mesta är jag nöjd om jag kan hålla undan tankarna på jobbet i ett par timmar. För det mesta ligger det där och maler och tar lite uppmärksamhet från det jag mest fokuserar på för tillfället, en bok en film, en vän, en middag, min son, en fotbollsmatch. Jag vill ha det så, jag vill ha ett jobb som kräver mycket men jag har också lärt mig att jag behöver koppla bort jobbet ibland och hittills har löpning varit min bästa metod. Löpning blir en coping-mekanism.

För några år sedan sa jag en gång att det är fint att springa i regnet för då kan ingen se att du gråter. Det låter som en t-shirt men jag springer när jag är trött, när jag är ledsen, när jag är orolig, rastlös, stressad eller förvirrad. Men också när jag är glad, vill belöna mig, vill se en ny väg, känner mig energisk eller bara orkar ta en paus. Löpning är närvaro och frånvaro i ett, men inte alltid samtidigt.

3 kommentarer till inlägget

1979 • Växjö
#1
31 mars 2017 - 08:48
Nu har jag ju aldrig sprungit längre än knappa fyra timmar, så the dark Place har jag inte besökt, i vart fall inte i samband med löpning. Men jag tänker att en löptur som får ta sin tid och som pågår en timme eller längre är som balsam för psyket.

Helt plötsligt är det du, din runda, andningen, fotstegen mot underlaget, skogens alla ljud, spetsen av en försvinnande rävsvans och just inget annat som upptar din uppmärksamhet. Kommer du ut i skogen med ett bråkigt och problemfyllt sinne så sköter ditt undermedvetna nån form av analys av det som för dagen är jobbigt, och när du är hemma igen med trötta muskler och gamla skador som ömmar utan att för den skull hindra dig från att springa så är liksom läget lugnt.

Endorfinerna och den meditativa monotonin i löprytmen gör underverk för mig och det är därför jag älskar att springa och kommer fortsätta göra det så länge benen bär.

Du skriver otroligt bra, Kimmen. Lika bra som du springer och entusiasmerar andra till att springa.
1972 • Växjö
#2
31 mars 2017 - 12:35
Det goda med löpning har verkligen inte med sträckan att göra. Balsam för själ och kropp är det. Och det händer nya saker om man springer sakta och länge som såvitt jag vet är svåra att nå på annat sätt.
Tack för ros!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.