Småbarn. Träning. Och livet.

Sirapstjock dimma

Vinterns förkylningstider har sannerligen hängt i och med vabruari som avlösare har kroppen knappast varit fit for fight. Underhållsträningen har gått med nöd och näppe men den dåliga inledningen på året har blivit alltför lång.

Motvilligt medgivet har rehaben inte varit lika intensiv som jag hoppats kunna göra den men den har ändå varit befintligt och kontinuerlig, nu ska det på en gnutta styrka också så det blir lite bättre stabilitet. Men den förbannade tuggummikänslan och instabiliteten i knät vägrar försvinna helt, fast det går att springa utan värre känningar och det lägger sig inom någon timme och det har inte känts dagen efter sen i höstas då jag började med rehaben mer stadigvarande.

Det är förstås ett gott tecken men rädslan hänger över en likt en osalig ande för vips kan tillfället vara framme och då är ytterligare en säsong spolierad.

Men, men! Simningen har trots frånvaro av intervaller och mängd gått något bättre. Känns som jag snart kan vara nere på sub20 på en oassisterad bassängkilometer efter låga 18 med paddlar och dolme samt 500m fritt ganska lätt på 10min. Januari och februari har jag gnetat igenom några cykelmil trots deltidsjobb och skitväder så pannbenet växer sig successivt starkare.

Får bara den älskade löpningen fart igen så...

Med höstens 37-minutersmil fortfarande i färskt minne känns det inte så avlägset att göra bra tider igen nu när det gick att köra (om än kassa) intervaller i veckan efter månader utan riktig fart. Just farten har lyst med sin frånvaro och snabbmilen för någon vecka sen gav rejäla illamåendeefterspel. 3-milaveckor blir siktet framöver och logistikschemat börjar formas till en skälig träningsplan. Dagens pass som oprovocerat gick allt fortare pekar dock tydligt på att bara jag håller i så kommer kroppen ihåg vad den är byggd för att göra.

Springa fort.

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.