RunTobyRun!

Läskig nära-döden-upplevelse i Veberöd

Återvände i dag till Veberöd, där jag 1996  gjorde min i särklass snabbaste halvmara (1:27) och i somras gjorde ”comeback” på en stekhet halvmara och det kunde slutat illa. Riktigt illa.

Planen var att springa samma bana som i somras, 3 x 7 km plus en liten spurtsträcka vid Idalagården och första halvmilen gick riktigt bra. Låg på kilometertider mellan 5.03 och 5:10 och tyckte att jag hade ett bra flow. Solen sken, det var 5-6 plusgrader och så varmt att jag kunde ta av mig vantarna. Härligt!

Jag hade bestämt mig för att försöka mota 7-kilometersdippen i grind genom att äta en energibar, som jag normalt aldrig har med mig på mina rundor. Tog en första liten bit vid 5 km och tuggade noggrant den sega kakan innan jag svalde, samma sak vid 6 och 7 km men inte vid 8 eftersom det börjar gå uppför där. Och just eftersom det är lite uppförsbackar mellan 7 och 9 km så är det svårt att säga om jag hade någon nytta av min energibar.

Däremot kunde den kostat mig livet.

Rundade hörnet i en T-korsning och såg fram mot att äntligen kunna sträcka ut igen i den långa nerförslöpan på Idalavägen som jag tror kallas Dalgången (bilden ovan). Och där, vid 9.5 km, hände det som inte fick hända: jag satte i halsen och fick ingen luft. Allt jag fick fram var ett skräckslaget väsande.

En mamma och hennes 4-5-åriga dotter stannade till med sina cyklar och undrade om jag höll på att få infarkt och om hon skulle ringa ambulans. Jag hade fortfarande inte luft nog för att svara men skakade på huvudet och höll sedan fram paketet med energisnackset och pekade på min hals. Mamman sade något till sin dotter som sprang iväg – jag trodde förstås att hon var rädd att jag skulle dö – men i själva verket bodde de i huset intill  och hon kom strax tillbaka med sin pappa som såg stark och vältränad ut och säkert hade kunnat försöka sig på en heimlich, men tack och lov behövdes inte det.

Pappan undrade var jag bodde och jag svarade – så småningom – att jag hade bilen nere vid Idalagården, en kilometer bort. Han erbjöd mig skjuts men jag svarade att jag nog skulle klara av att ta mig dit. Trots allt var det ju nerförsbacke! Hursomhelst: tack för att ni stannade och var mitt mentala stöd i denna nära-döden-upplevelse!

Vilade en stund och gav mig sedan av nerför backen i ett lugnare tempo och kände att det inte var några problem att fortsätta. Fick dock stanna igen efter 14 km för att jag var akut kissnödig (inte undra på att 4H-gårdens get tittade på mig…) men klarade sedan av hela sista varvet utan missöden och noterade en sammanlagd löptid i mål på drygt två timmar, 4:30 långsammare än i somras. Men då är förstås varken kisspausen eller sätta-i-halsen-stoppet inräknade.

Avslutade passet med att säga hej till min getkompis och att konstatera att blå Powerade har ganska exakt samma nyans som spolarvätskan i min bil. Tur att flaskorna ser så olika ut, annars hade det kunnat bli en nära-döden-upplevelse till…

Vad jag lärt mig av dagen? Ja, att ta det lugnt med ätandet under löpning. Och att det är bra att ha folk i närheten - för även om jag hade mobiltelefon med mig så hade jag inte kunnat prata med SOS...

RunTobyRun!
Läs bloggen i sin helhet med bilder, statistik med mera på www.running.tobycat.se.
Nästa mål: Classique des Riviera, 13 mars (Ventimiglia-Menton-Monaco 23.8 km) 

 

4 kommentarer till inlägget

Steffanie Esse
1973 • Malmö
#1
21 februari 2016 - 18:39
Jisses, vad läskigt!!! Tur att det gick bra.
M3
1964 • stockholm
#2
30 maj 2017 - 13:39
Rysare!!
M3
1964 • stockholm
#3
30 maj 2017 - 13:40
Rysare!! bättre med gel månne
Thobias Ligneman
1967 • Västra Ingelstad
#4
30 maj 2017 - 19:25
Ja, eller att stanna....
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.