Mot nya PB

Jag ser det inte längre som ett misslyckande, mer en lärdom!

Samma dag som marathonet var kände jag en otrolig glädje och lättnad för det som hände den dagen. Dagen efter var jag såklart fortfarande väldigt glad men det började infinna sig en liten tomhet. Ni som tävlar vet säkert precis vad jag menar. Det är ett mål jag haft länge och nu var det "över". Det är just kicken med löpning som jag tycker om så mycket, men den leder ofta till lite tomhet som jag inte gillar lika mycket. Samtidigt som det gäller att njuta av resultaten så vill jag hela tiden ha något nytt mål att sträva efter, men är svårt att ladda om direkt efter en sån urladdning.

Jag skulle ju börja cykla från Smygehuk till Haparanda på min streetstrider, med andra ord två dagar efter loppet. Jag tog första etappen måndag morgon. Klockan ringde 04.30 för pappa skulle komma och hämta mig med släp och köra mig till Smygehuk. Jag började fundera på varför jag inte kände den där glädjen jag borde. Jag hade ju velat det här så mycket tidigare. Jag sa inget högt till någon, istället försökte jag intala mig själv att det här skulle bli kul! Jag började trampa upp mot Helsingborg som skulle bli en sträcka på 10.4 mil. Det gick ganska bra kroppsligt även om benen ömmade rejält. Mitt humör växlade från att tycka det var ganska trevligt till ren ångest. Jag förskte få de där positiva känslorna att stanna längre och längre. Jag fortsatte trampa och det gick ganska snabbt. Redan vid 10 tiden hade jag kommit till Lomma och därmed nästan halva sträckan. Jag visste att jag skulle hem så det motiverade mig extra.

Jag hittade relativt bra vägar, men det är oundvikligt att inte cykla på någon 80 eller 90 väg. Varje gång jag hörde en bil bakom mig tog jag ett andetag och hoppades på att dem skulle se mig. Det var sånna här situationer som också påverkade mig mycket. Skulle jag behöva vara rädd? Nä, återigen så önskade bara att det skulle vara roligt.

Efter 5 h och 48 min cyklande plus två pauser kunde jag konstatera att jag kommit fram till Ramlösa och mina föräldrars hus. Där kom Björn och hämtade mig. Jag var så lättad och glad att vara tillbaka i Helsingborg. Jag kände inte minst smärtan i kroppen när jag hoppade av cykeln.

Tanken var att fortsätta norrut redan dagen efter,men jag försökte inte tänka på det alltför mycket utan vara där och då. Jag och Björn gick till Runacademyträningen där vi tillsammans med två andra tjejer, Sannam och Emelie, är ledare. Där hade vi kul och det var så roligt att se alla köra järnet på intervallträningen.

Dagen efter ringde klockan 06.20.. Jag snoozade. snoozade igen. Jag ville inte. Jag satte på tv:n. Efter lite funderingar tog jag beslutet att vila idag och ladda upp så det gjorde jag.

Nästa dag ringde klockan samma tid. Jag gick upp, fixade till mig lite, klädde på mig och åkte till Ramlösa eftersom stridern var där. Pappa hade fixat den med belysning, pump, en riktigt cykelväska och punkaset. Min familj ville verkligen inte att jag skulle göra det här men dem var snälla och peppade mig ändå.

Jag började strida genom Helsingborg, mot Ängelholm o.s.v. Jag hittade fortfarande ingen glädje. Varför gör jag det när jag inte vill? Jag började såklart tänka mycket på vad andra skulle tycka och tänka. Jag testade lite till men precis innan Hallandsåsen bröt jag ihop. Jag var helt förtvivlad och kände mig så misslyckad. Jag pratade med mamma, Björn och några kompisar. Jag kan inte med ord beskriva hur otroligt stolt jag är att ha såna personer runtom mig.  Linda kom och hämtade mig och senare på kvällen hämtade pappa stridern i Margaretetorp.

Det kom mycket tårar men efter några timmar när allt hade lagt sig kände jag bara mig så lättad. Nu har jag möjlighet att fokusera fullt ut på Malmö Halvmarathon om två veckor. Det är ju i löpningen jag vill prestera bra i! All den positiva feedbacken jag fick av alla när jag berättat om beslutet är helt guld. Vilka fanatstiska människor. Nu ser jag inte det längre som ett misslyckande utan mer en lärdom.

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.