I´m not born to run – I only run for fun!

Ok, det tog ett halvår för mig att hitta bloggfunktionen...

Jag springer varken vackert, effektivt eller särskilt snabbt. Efter ett par år av intensifierad (mängd) löpning har det inte skett någon större förbättring i någotdera avseende. Visst, jag springer längre distanser men fortfarande utan något nämnvärt tempo och löpstilen ser fortfarande ut som en framtung säl på utedass. Jag vet att det beror på en kombination av att äta lite för mycket av det jag vill (gärna junkfood), och att inte löpträna så strukturerat som man borde om man verkligen vill förbättra sin löpning. Även om jag bränner ca 4000 kalorier på en mara så är jag duktig på att snabbt sätta i mig dubbelt så mycket på väldigt kort tid och gärna flera dagar i sträck. 

Jag konstaterade tidigt att jag inte är något löparämne och skyller en del på att jag ägnade hela min ungdom åt att springa efter bollar i alla dess olika skepnader, framförallt fotboll. Även om man springer ca en mil på en match så formas musklerna efter dess förutsättningar och när jag ställer mig bredvid en riktig löpare kan jag med blotta ögat se att vi är ämnade för helt olika typer av aktiviteter. Ok, jag erkänner och tror, att även flera års rökning säkert tar ut sin rätt, men förutom det är jag dessutom talanglös på löpteknik. 

Jag har läst mig till och studerat andras löpteknik men jag vaggar fortfarande fram som en hjulbent och väldigt äggsjuk höna, löpsteget är fortafarande tungt och förmodligen alldeles för mycket på tåna. Det är svårt att pendla framåt med armarna när armbågarna vill guppa höger/vänster hela tiden och även om jag lätt skulle kunna parera för en tackling händer det väldigt sällan att jag har det behovet i löpspåret. När jag försöker räta på axlarna, skjuta fram höften och fram med bröstet skriker hela min kropp åt mig att sluta, och springer jag i den stunden förbi ett skyltfönster undrar jag själv vilken läskig åkomma den där onaturligt förvridna kroppen lider av.    

Nu kanske ni undrar varför jag springer jag över huvud taget? Well, jag har själv ställt mig den frågan och kommit fram till följande. 1) Det är stickigt och muggigt i vassen, och 2) Det är en lisa för själen. Den första anledningen behöver inte utvecklas för de som fyllt mer än 35. och den andra är den egentliga anledningen till det här inlägget. 

När jag väl beger mig ut kan jag ha huvudet fullt av roliga, tråkiga och varför inte helt konstiga tankar. Snabbt övergår dessa tankar till att istället fokusera på andning, känna efter hur kroppen mår och hålla ett visst tempo. Efter ett tag tänker jag inte ens på andningen, kroppen är som den är och tempot har tyvärr anpassat sig efter det oavsett vad min klocka säger. Sporadiskt noterar jag saker som väder, vägar, människor, djur och natur men det är ingenting som upptar primärminnet. När jag väl kommer hem igen har klockan alltid blivit mer än när jag gick ut. Visst, jag förstår logiken i det hela, men känslan är alltid lika skön. 

Känslan påminner lite om att inte komma ihåg vad jag drömde om på natten. Jag har svårt att sätta ett namn på denna minneslucka, blockad, nollställning, periodisk afasi eller yogaliknande känsla, men den är skön på något konstigt sätt. Somliga kallar det för ett rus men frågan är om det är ett lyckorus eller inte. Kort efter en riktigt rejäl uttömning kan vissa överväldigas av en känslostorm. Kanske ruset egentligen är en effekt av en känslomässig paus? Att bli helt slutkörd förhöjer kanske känslan eller verkar i varje fall för stunden ha blockerat alla andra känslor. Jag upplever det nästan som en känslomässig lobotomi. Är det för att jag är så slutkörd som jag inte kan känna någonting annat, och hemska tanke, är det kanske den känslan som jag förväxlar med lycka? 

Om det är själva effekterna av löpningen som är målet snarare än löpningen i sig får uttrycket att, löpning är som en drog, plötsligt en innebörd. Jag ifrågasätter dock drogens varaktighet. Inte sällan blir dammsugning och tvätt naturliga efterspel till ett löppass men samtidigt är det kanske just ruset som gör att jag inte tycker att det är så jobbigt med dessa normalt sett ganska tråkiga vardagsbestyr. För mig är löpningen en paus från vardagen, egen tid och ett sätt att rensa huvudet. Jag springer sällan till någonting, lika lite som jag springer ifrån någonting, och det alldeles oavsett om jag springer i en cirkel eller inte.

 

2 kommentarer till inlägget

Eva Lindskog
1973 • Basel
#1
18 juni 2015 - 15:06
Intresserad av löpteknikanalys på måndag kväll? Joggposta isf!
1972 • Hammarby Sjöstad
#2
20 juni 2015 - 09:22
Själv kallar jag känslan psykedelisk.. :) vet iaf precis vad du beskriver och tror definitivt att det handlar om lycka!
Kul att du hittade bloggfunktionen, du skriver jättebra!!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.