Motvinden var sträv när jag vandrade över Velända gärde igår. Jag såg inga rådjur, hjortar eller vildsvin. Inte heller några älgar. De tryckte säkert i skogens lä.
På vägen låg flera döda möss, kanske fyra. Kanske räknas de inte längre när de förlorat livet på vägen. Jag undrar hur det kunde vara så många, jag kanske inte får något svar på det. Så kan det ju vara, att vi undrar över livets frågor, men inte hittar några tydliga svar. Det finns så många tankar om alltet. Vad är rätt egentligen?
Vi pratade om boken Gloria, i rasismens skugga, av Elisabeth Åsbrink och Gloria Ray Karlmark. Det var oerhört tuff läsning, obegripligt hur man kan se på andra människor, men ännu tuffare för alla de människor den handlade om. Människor levde mitt i hatet, där rasismen var fruktansvärd. Vi tittar på bilden där en ung - vit - kvinna har ett ansikte förvridet av aggressiva känslor, där hon går bakom den hon så starkt avskyr. För att personen har en annan hudfärg. Vit makt och grov rasism är orden - handlingarna - vi ryser kring.
Vit makt kopplar jag nu - idag - till en relativt liten klick människor, men i bokens tid var det en stor grupp som trodde sig vara större än andra. Vi ska inte vara naiva och tro att den håller sig lugn. Makt är en trigger.
Tiden går just nu tillbaka, det spelas på rädsla, vi och dem och makt över andra. Det är tydligt att vunna segrar inte är vunna för evigt. Vi får vara rädda om, fortsätta strida för, varje framgång - delseger - som vunnits.
I lä är det skönt, men motvinden väntar om hörnet.
A..
