BloggHorsemongos är Per Michanek's och min, Musse Hasselvalls, dröm om att rida mongoliska Derbyt. Världens längsta hästrace. 1000km stäpp på semi-vilda hästar. Vi kallar oss Horsemongo. En person som drömmer om att genomföra Mongoliska Derbyt eller eventuellt också genomför det. Eller kanske åtminstone försöker...
Vi ser det som ett storslaget äventyr. Ett äventyr man inte vill missa om man får chansen. I alla fall om man gillar ridning. Och det gör ju vi..
Det är lite drygt två veckor kvar. Jag ska tillsammans med Per Michanek rida Mongoliska Derbyt. Världens längsta distansrace till häst. Vi har ridit ca 28 mil på tre dagar för att träna, testa utrustning och dessutom lära känna varandra. Vi har fått fantastisk hjälp av ett gäng travtränare. Tillgång till hästar, banor, lite leverkorv och en service vi inte kunde drömma om. Till råga på allt verkar de glada över att vi rider deras hästar. Det är inget mot vad vi är. Det är jobbigt att rida travare. Vilket såklart är bra. Det är svårt för att de inte alltid är vana att bli ridna.
Det är torsdag. Vår sista dag innan vi skiljs åt. Nästa gång vi ses är när vi reser till vårt livs äventyr. Det känns larvigt att kalla det äventyr men vet inte vilket annat ord jag ska använda. Utan att överdriva har jag bara varit på besök i naturen några gånger. Nu ska jag ta mig fram på stäppen med semi-vilda trollhästar i upp till tio dagar.
Som sagt, det är torsdag. Ska testa mina nya stigläder och stigbyglar med korgar. Per slänger upp mig på hästen som blir väldigt stressad och travar iväg åt fel håll. Ingen stor sak egentligen eftersom travarna har betett sig lite under de här dagarna och vi har helt enkelt sett det som bra träning. Tillslut lyckas jag vända åbäket. Vi skrittar iväg och när vi kommer fram till banan skenar min häst. Först i trav. Sen i galopp. Inte så farligt skulle jag säga. Vi kommer fram till en 90 grader sväng och hästen fortsätter rakt fram. Sen minns jag inte mer. Vaknar i gräset. Tittar på himlen.
Har en minnesbild av att jag tittar på min vänstra tumme. Den ser konstig ut. Kommer upp. Ser hästen springandes en bit bort. Kan inte varit utslagen så länge. Försöker ta några steg. Vinglar ordentligt. Vänder mig om ser Per till häst är en bit bort. Han vinkar och hojtar så att travtränaren Ronny fångar hästen. Fattar inte hur men det lägger jag mig inte i.
Per hojtar att jag ska komma så jag försöker göra som han säger eftersom jag uppenbarligen inte vet bättre. Får ligga i kafferummet medan Per rider klart sin runda. Det blir inget mer ridande idag. Per kommer tillbaka och vi avslutar dagen. Han kör mig till en buss som tar mig till mamma som bor utanför Ystad. Lite ont i hörselgången vilket jag haft tidigare och har fått veta att det är min käkben som slagit upp och irriterat hörselgången. Inget konstigt. Hjärnskakning har jag haft förut och tänkte att det var inget att ta sig till sjukhus för. Men tummen börjar se riktigt rolig ut.
Väl inne på sjukhus får jag veta att jag ska gipsas. Tre veckor är domen. Ystads akutmottagning visade sig vara en osedvanligt trevlig mottagning. Alla var så snälla och förstående. Jag förhandlar ner tiden i gips till två veckor.
