Sandsjöbacka Trail Marathon

Pers! Med över en halvtimme!

För att travestera första raden på förra årets race report:
Så. Jäkla. Gött.


Efter en natt med rätt lite sömn ringde väckarklockan 04:45. Alla kläder var framtagna så efter tejpning av några få ställen med risk för skav var det bara att hoppa i dagens mundering. Sen som vanligt grötfrukost och kaffe med rostat bröd med favoritsvägerskans plommonmarmelad – det närmaste dopning jag kommer. En sista koll att allt var med och så iväg med Joggomobilen.

Först upp till Krokslättsvallen där jag ställde mitt ombyte under en bänk, sen nerför backen till jobbet där jag satte bastun på timer så den skulle vara varm vid målgång. Höll så när på att glömma byta skor till Icebugsen, men kom på det när jag stod och larmade på igen. Hann med spårvagnen till Mölndal med en minut tillgodo! På pendelstationen mötte jag Peter som också skulle springa. Tjockt med löpare på tåget, annars brukar det nog vara rätt glest på 6:15-tåget från Göteborg på söndagsmorgnarna...

Väl i Kungsbacka mötte jag Eva, vi hade bestämt att springa ihop. Planen var att ligga på 5:15-tempo den inledande asfaltsmilen. Det gick väl sådär... :-) När starten gick inledde vi med att ligga klart under femtempo, men efter ett tag stabiliserade sig farten runt 5:00/km. Båda två hade vi pigga ben som inte ville lyssna på våra förmaningar att ta det lite lugnare.

När terrängdelen började sänktes tempot förstås, men fortfarande kändes det riktigt lätt. En helt annan känsla mot förra året när jag fick slita för varje steg. Jag hade lagt in förra årets tävling i min Garmin och kunde jämföra hur vi låg till mot de tiderna. Vid starten av Sandsjöbackaleden låg vi ungefär 300 meter före, och sen växte försprånget mot den "virtuelle löparen" i klockan allt mer.

Riktigt fint löparväder, minus åtta vid start och några grader varmare vid mål. Solen skymdes av moln större delen av tiden, men det var ändå ljust och fint. Senaste tidens kyla hade gjort underlaget genomfruset nästan överallt, bara vid något enstaka surdrag fanns det risk att trampa igenom. Precis som förra året var det bitvis väldigt knöggligt underlag där fotspår i lera frusit till. Men på det stora hela en skön dag i skogen. Tyvärr kände Eva av sin astma rätt mycket och kunde inte gå på full kapacitet. Men vi hade ändå snabbare tempo än förra året, så ett pers borde det kunna bli.

Första depån nåddes efter cirka 1:43, och jag säger bara kladdkaka! Fantastiskt gott och något som verkligen kan hålla motivationen uppe, att man vet att den väntar vid depåerna. Till detta en mugg ljummen sportdryck, kanske en något oortodox kombination... För övrigt drack jag bara egen sportdryck, i år körde jag med vätskebälte med tre Perfekta-flaskor i stället för ryggsäck med blåsa. Klart smidigare, och tillräckligt mycket vätska för mig. Planen var att dricka 1/3 flaska var 4:e kilometer, och i princip höll jag mig till den planen. Ibland var det för brötigt underlag för att kunna dricka precis när det var dags, men då fick drickandet bara vänta lite. Jag kände mig inte törstig någon gång under hela loppet – däremot efteråt, då gick det ner ett par liter dryck totalt.

Sen rullade vi vidare norrut, fortfarande på relativt pigga ben. Peter hakade på en lång bit men försvann framåt vid något obevakat tillfälle. Eva fick ligga först och bestämma tempot för det mesta. Några gånger sprang jag om i nerförsbacke och drog nog då tyvärr upp farten en aning, vilket inte var så bra för Evas astma. Sorry!

Just när vi kommit fram till Oxsjön blev Eva tvungen att ta ett tekniskt stopp i skogen, så därifrån sprang jag på egen hand. Jag började känna lite i utsidan av låren, muskler som används för att röra sig i sida under terränglöpningen och inte är så vana att användas. Nu skulle det dock bli flera kilometer med grusväg, och till och med lite asfalt, så jag hoppades att de musklerna skulle hinna vila upp sig lite tills det var dags för Ängårdsbergens och Safjällets tuffa terrängavsnitt.

Depå nummer två efter 3:14 bjöd på mera kladdkaka, denna gång med en liten mugg kaffe till. Dessutom träffade jag Peter som kommit in lite före mig och vi utbytte lite vanligt "hur känns det?"-snack. Vi blev klara i stort sett samtidigt och stack iväg tillsammans, dock visade det sig i efterhand att Peter fått problem med att få på handskarna och sänkte farten medan han fixade. Jag, som hade fått en nytändning i depån, uppmärksammade inte det utan körde på i samma tempo på fortsatt fräscha ben – för att inte säga ännu fräschare än innan stoppet. Så det blev sololöpning in till mål.

Den första lättlöpta delen fram till Fässberget låg jag på runt 5:15-tempo. Jag tänkte på förra årets lidande och var så himla glad att det inte var i närheten av samma känsla. Då blev jag tvungen att gå en bit vid travbanan, i år pinnade jag bara på – magiskt! Vid Frölundagatan stod en liten hejarklack som ropade "ser bra ut, pigga ben!", och för en gångs skull kunde jag tro på det. Annars brukar det inte ligga så mycket sanning i ett sånt uttalande efter 3½ timmars löpning. Det kändes verkligen riktigt bra, och benen var verkligen pigga – relativt sett i alla fall. Jag sprang också om en hel del löpare hela vägen in mot målet.

I Änggårdsbergen hade man röjt lite av de träd som blåst ner i senaste stormen, men det var fortfarande en hel del granar som man fick krypa under eller klättra över. Det mesta var dock inom en rätt kort sträcka, kanske 500 meter, sen var det som vanligt igen. Och "som vanligt" betyder ju ganska teknisk terränglöpning, avslutad med monsterbacken uppför Södermalmsbrinken. Undrar om någon springer där, jag misstänker att till och med eliten går upp. En hejarklack på toppen peppade bra!

Någonstans här började jag fundera på vad det kunde bli för sluttid. Som vanligt är matte inte den starkaste grenen när man har sprungit länge, men jag tänkte att det nog kunde bli neråt 4:45. Fortsatte framåt och sprang i alla backar uppe på åsen, fortfarande fylld med energi och extra motiverad av att ett bra pers låg inom räckhåll. Så blir det brant nerför en lång bit innan det planar ut och man är nere på en kort asfaltsträcka mellan Ängårdsbergen och Safjället. Här kom jag ikapp och förbi Pantern som faktiskt inte sprang med bar överkropp och bastkjol idag, utan nöjt sig med ett par rosa kattöron (eller snarare panteröron) som extra dekoration.

Upp på Safjället och den allra sista kilometern! Brant som 17 bitvis, att springa var inte att tänka på där. Men så planar det ut och löpningen fungerar igen. Lite upp och ner, en riktigt brant uppförsbacke till, och så ser man Krokslättsvallen med målet. Pantern, som har legat hack i häl, drar på en spurt som jag inte riktigt kan matcha. Men när jag med några hundra meter kvar kollar klockan igen spelar det ingen roll, jag inser att det inte bara kommer att bli pers med en kvart utan med en dryg halvtimme! I år var jag bättre mentalt förberedd på att behöva springa runt fotbollsplanen innan målgång så det kändes inte alls så tungt. I mål kändes allt bara underbart! Pigg och glad hela vägen, och med ett hejdundrande pers som belöning!

Eftersom jag hade bastun uppvärmd på jobbet, mindre än en km från mål, duschade jag inte i klubbstugan utan lät bättre behövande få det varmvattnet. Bara ombyte till torra kläder på överkroppen, lite fika och en massa cola och saft fick räcka som post race-service. Efter en kort stund dök Peter upp, sliten i benen men nöjd med loppet. Och strax därefter kom Eva, som nog nästan hade hållit jämna steg med mig efter sitt tekniska stopp där hon släppte mig (och dessutom ett stopp till därefter). Hon kom in på 4:39:30 och knep silvermedaljen i damklassen. Tjoho!


Skönt väder. Löpning som bara fungerar. Perfekt avvägd klädsel. Trevligt sällskap. Personbästa. Kan man tillbringa en söndag bättre? Jag tror inte det. Nu glömmer jag förra årets lidande och stoppar in det här i minnesbanken istället. Något att minnas länge!