Ultraintervall 8/8

Där satt den! Så här på sista rundan ville jag verkligen krama ur det sista som fanns kvar i kroppen och låta de snabba muskelfibrerna jobba lite också. På de tidigare rundorna har jag försökt hålla pulsen under 150 hela tiden men nu släppte jag handbromsen och sprang så fort jag bara vågade utan att riskera att klappa igenom på slutet. Och det sjuka är att det inte ens var jobbigt. Alltså, inte SÅ jobbigt. Som vilket snabbdistanspass som helst. Att jag hade sju mil i benen märktes överhuvudtaget inte. Det om något bevisar väl det klassiska löpartipset "Går det trögt? Öka farten!".
Jag hade sparat mina bästa skor till sist, Mizuno Wave Ronin 5 Boston Marathon Edition – de jag persade på Göteborg Halvmarathon med. Hälsenan gillade uppenbarligen skovalet, för den sa inte ett pip. Tydligen hade jag fått en effektiv återhämtning också, för löpningen fungerade redan från första steget.
En härlig avslutning på denna ultra-dag. Jag måste verkligen tacka min virtuella hejarklack som kommenterat och gillat mina tidigare rundor. Ni ska veta att det värmer! Speciellt under denna sista runda har jag visualiserat er när ni står och hejar på. Så stort tack till er!