Silvermanrundan

Nu fick jag börja denna fina löpsväng med två små bekymmer, en mage som inte ville springa och lår som ville krampa. Låren var det bara att vara lite sträng mot så gav de sig, cykellår ska man skälla på! Det släppte. Magen däremot ville släppa både det ena och det andra. Det fick bli skogsreträtter, en vid en km och den andra en km senare, då kände jag att detta kan bli en låg dag, men som tur var gav det sig efter den andra gången och jag kunde koncentrera mig på att springa. Tyvärr infann aldrig den där trevliga triathlonkänslan i löpningen, det var bara astungt hela tiden, jag fick koncentrera mig på att hålla igång steget för att inte tappa för mycket. I det läget blir det drygt att ha en gps-klocka som talar om för en vilken snigel man blivit så jag tog av den och kastade den till min support, far och mor plus son vid varvningen. Resten av löpningen blev en utdragen kamp mot kroppen som helst ville lägga ner men det tyckte jag var för lågt så jag skällde tillbaks. Det rullade trots allt på och det blev en halvmara på drygt 1.51, fast det visste jag inte. Hade draghjälp sista varvet när det fanns andravarvare att komma ikapp, dessutom sprang jag i kapp en mycket duktig Salakille, kändes trots allt bra. Helt tokslut i mål på nya perset 5.06.36. Detta trots att halvmaran gick fem minuter långsammare än förra året.