Ölands Marathon (VSM)

En spontan start som bestämdes bara en vecka i förväg. Planen för årets segelsemester var att komma över till Lettland, men det blåste kuling i början av veckan så vi höll oss på svenska kusten istället. Därför har det inte blivit någon formtoppning inför loppet, så det fick gå som det gick.

Blev upphämtad i god tid av Peter och Bodil i Sandvik där jag och storebror Christer låg med båten. Framme i Löttorp hämtade vi nummerlappar och gjorde de sista förberedelserna. Träffade Jörgen och Kortben som också ställde upp för IK Jogg. Pratade lite med Jan-Erik Ramström som hade vurpat med cykeln dagen innan och hade ett svullet högerknä. En kort uppvärmningsrunda tillsammans med Peter innan det var dags att ta plats bakom startlinjen. En lätt regnskur och moln framför solen gjorde vädret riktigt behagligt.

Prick klockan 16 gick starten och det kändes riktigt bra – kanske för bra eftersom det var svårt att hålla igen på farten, vilket skulle komma att straffa sig. Låg på 4:45–4:50-tempo, minst fem sekunder för snabbt! Första halvan på 1:40. Sen kom värmen tillbaka...

Kombinationen av att ha gått ut för hårt och gassande sol knäckte mig hårt. Pulsen steg och farten gick ner. Benen kändes stumma och magen krånglade. Vid tredje varvningen var jag bra sugen på att bryta, men stärkt av peppning från Christer och Bodil fortsatte jag ändå. Försökte hålla mig springande mellan varje vätskekontroll, även om tempot var nere mot 5:30 ibland.

Långa stopp vid vätskekontrollerna, flera minuter vid den sista. På något sätt lyckades jag ändå få upp tempot lite därifrån, kanske var det colan som hjälpte till. De sista två kilometerna lyckades jag faktiskt springa om två medtävlande i M50-klassen, det kändes bra.

Väl i mål var jag helt utslagen och bara satt på en bänk i över en halvtimme. Christer och Bodil servade mig med dryck och uppmuntrande ord. Efter ett tag blev jag tvungen att be om en kasse, maginnehållet ville komma upp. Efter att ha ulkat lite kändes det bättre igen.

När Peter också kommit i mål – med rejält krampande ben – och fått vila lite åkte vi till Löttorp IP för ombyte och dusch. Sen tillbaka för "löparbuffé" på restaurang Kalk. Tyvärr hade jag noll matlust, så jag fick inte i mig någon mat och knappt någon dryck heller. Men nu dagen efter är aptiten desto större!

Långt ifrån pers, men ändå plats sex av elva i klassen M50 för VSM, och plats 40 av 119 män totalt. Bra eller dåligt? Tja, allt är ju relativt. Med tanke på att jag för en vecka sen inte räknat med att springa alls så känns det okej. Att kämpa mot värmen och inte ge upp när det kändes extremt trögt är jag riktigt nöjd med.