Sällskapets Födelsedagsjogg

Eftersom det ändå skulle springas 33 km långpass med fartökning idag tyckte jag att jag lika gärna kunde köra Födelsedagsjoggen. Vad är väl nio kilometer hit eller dit? :-)
Valde samma runda som förra året trots att den innehåller en del rätt kuperade delar. Tänkte att de kunde bli bra träning inför Boston.

I år började jag med en sväng bort mot Svartetjärn för att slippa ta en extrarunda på slutet som i fjol. På det sättet slapp jag också korsa mitt eget spår när jag sprang, något som jag inte tycker är så roligt. En löprunda ska vara en runda och inte något zick-zackande! :-)

Vidare förbi Partille och bort mot Kåhög. På vägen mötte jag marathonambassadör Stefan Manning och Carina. Tyvärr hade Stefan brutit dagens löprunda. Vi hann växla några ord medan jag sakta joggade baklänges. Så bar det iväg på rundans mest kuperade del, vägen över mot Angeredshållet. Lite flackare igen bort mot Olofsorp och Stenared, speciellt den biten som går på gamla banvallen. Hela den här sträckan var det en ganska besvärande motvind, minst 5 m/s skulle jag tro. Men det betydde ju bara att det skulle bli medvind på hemvägen. :-)

I fjol såg jag tussilago när jag sprang här, men i år känns det som om det är ett bra tag kvar tills de tittar fram. Inga andra vårtecken var heller synliga. Men vädret var bra – runt nollan och strålande sol.

Vägen mot Lerum saknar helt vägren och det var förvånansvärt mycket trafik men de flesta höll ut ordentligt. Här mötte jag en annan löpare och funderade förstås om han också var ute på Födelsedagsjogg. Vidare genom Lerum bland enstaka lördagsflanörer. Precis när jag sprungit 28 km kände jag hur benen kändes lite matta en stund men sedan fick ny kraft. Det måste vara övergången från kolhydrat- till fettdrift som känns. Precis samma sak hände vid 30 km på min i-stället-för-New-York-Marathon-runda runt Manhattan.

Vid 30 km tyckte jag det var dags för fartökning, det skulle det ha varit sista milen om jag sprungit träningsschemats långpass. Så jag ökade till en bit under mitt planerade tävlingstempo för Boston. Det kändes relativt lätt med fartökningen. Fascinerande att det är helt andra, piggare, muskelfibrer som kopplas på när tempot ökar. Låg kvar i det tempot i sju km för att få en nerjogg på runt fem km. Så var det tänkt i alla fall, men det blev bara ett par kilometer i långsammare tempo, sen var jag ju tvungen att spurta! Det är ju ändå tävling på sätt och vis. Kom upp i maratondistansen en knapp kilometer hemifrån.

Knäppte av klockan vid 42,3 km för säkerhets skull, ibland försvinner det ju några meter vid importen. Ett skönt pass på det hela taget även om det blev riktigt stela ben den sista biten hem när tempot var betydligt lägre. En lagom mix av träning och tävling.