Vasaloppet

Pers igen!

Åkte även i år upp med IK Sterns bussar och övernattade i Mora på skolsalsgolv (S:t Mikaelskolan). Stopp i Grums för lunch (spaghetti och köttfärssås, tråkig variant). Framme i Mora började jag med att gå till nummerlappsmässan och seeda upp mig till startled nio med hjälp av resultatet från Ulricehamnsloppet. La mig redan vid sjutiden på kvällen efter att ha ätit pastabuffé (suverän, mil ifrån den i Grums).

Väckning 02:45, man jag vaknade av mig själv 02:40 och smög upp och klädde på mig i mörkret. Frukostbuffé i skolmatsalen: gröt, mackor, ägg, juice och kaffe. Sen ilastning av bussarna till Sälen och avfärd kvart över fyra. Framme runt kvart över sex tror jag. Markerade plats i startfållan med skidorna och ställde mig i kön till bajamajorna, för att göra det som måste göras. Tre kvart tog köandet, men det var det värt!

Sen han jag tillbaka till bussen och sitta där fem minuter. Åt en RisiFrutti som jag hade med mig. I matsäcken fanns, förutom en flaska vatten, även en banan och en chokladmuffins men de fick jag ta med mig till starten och äta där eftersom klockan började närma sig sista insläpp.

I startfållan hände sen dagens (eller årets) mest osannolika episod: bredvid mig står en kille utan handskar på. Jag frågar förstås om han det inte blir kallt? "Jo, men jag råkade lämna in handskarna tillsammans med överdragskläderna" svarar han. Nu slumpar det sig så att jag har ett extra par tunna handskar med mig för att kunna byta till om det skulle bli för varmt med de vanliga – väderprognosen pekar på att det kan bli ett par plusgrader mitt på dagen. Så jag ger honom mina extrahandskar så han ska slippa frysa alltför mycket. Gissa om han blev glad! Vad är oddsen för han skulle hamna bredvid någon med ett ett extra par handskar? Som dessutom skänks bort utan vidare.

Klockan åtta går starten och då jäklar... händer ingenting. Efter en stund börjar även vi i de bakre leden långsamt röra på oss. Hinner lagom få upp lite fart till första backen där det är tvärstopp. Cirka 45 minuter tar det att komma upp i trängseln. Sen kan man äntligen få lite riktig skidåkning. Känner ganska snart att vänster sko inte sitter på riktigt ordentligt, så jag tar mig intill kanten och stannar för att dra åt snörningen lite. Mycket bättre!

Det är härligt skidåkarväder; strålande sol och medvind. Tyvärr är spåren ganska långt från den höga kvalité som de var förra året, nu är det mjuka sladdriga spår, ibland helt obefintliga. Jag var inledningsvis lite orolig för att jag hade för mycket kläder på mig, men det visade sig vara helt perfekt. Upptill ett riktigt tunt linne, underställ och cykeltröja i microfleece. Nertill 3/4-underställ, skidstrumpor och tunna tights. Allt toppat med IK Stern-mössa.

Det finns väl egentligen inte så mycket att skriva om själva skidåkandet, nio mil av att mata på. Riktigt bra och positiv känsla hela vägen. Klarade mig från vurpor i nerförsbackar, och kunde även hålla undan för ett par som vurpade framför mig vid olika tillfällen. Däremot lyckades jag trilla på plan mark (doh!). Det var när jag vände mig om för att kolla om någon kom bakifrån så skar ena skidan iväg i det obefintliga spåret. Men jag kom snabbt upp igen och var inte i vägen för någon.

Jag stannade vid alla kontroller och åt en halv bulle och drack en mugg blåbärssoppa och en sportdryck. Vid IK Sterns tre kontroller tog jag sportdryck och kexchoklad. Kände av en liten energi-dip vid 60 km, men det var inget som påverkade mitt goda humör. Just när jag började känna mig lite törstig så dök Volkswagens extrakontroll upp där jag fick en mugg vatten.

Att jag har överkropp som en sparris gjorde att jag var dålig på att hänga med i stakpartierna, speciellt på myrarna de första milen. Men när det blev mer kuperat och lite slakmotor visade det sig att jag i alla fall är en hyfsad diagonalåkare. I de lite brantare uppförsbackarna gick jag om många vilket förstås gav en bra mental boost. Sista milen gjorde det lite ont i korsryggen, säkert beroende på dålig stakträning och -teknik.

Målgången blev riktigt skön, jag var inte alls lika slutkörd som i fjol trots bättre tid och sämre före. Och även så här dagen efter när jag skriver detta känns det bra, inga problem någonstans i kroppen mer än viss allmän trötthet. Faktum är att jag kände mig mer sliten efter Ulricehamnsloppets 42 km, speciellt i ljumskarna. Även om det inte blivit så mycket skidträning som jag hade hoppats har den tydligen givit utdelning i alla fall.

I år tillhörde jag de startnummer som skulle duscha och äta på S:t Mikaelskolan, alltså samma skola som vi bodde på, vilket gjorde hela processen väldigt smidig. Jag behövde inte skicka någon väska med ombyte från start till mål, utan kunde bara gå in och hämta min väska på skolan. Efter en rejäl portion kycklinggryta var det så dags att åka hem. Tyvärr visade det sig att den buss jag tänkt åka med kl 20:00 var fullsatt, så jag fick vänta till 21:30. Men det var inte så farligt, jag kunde kolla på Så ska det låta medan jag väntade.

Nästa buss var det istället gott om plats i, så jag fick ett par säten själv. Somnade tämligen omgående och vaknade i Kristinehamn där det gjordes ett 45-minutersstopp vid McDonald's. Sen sovande vidare hem mot Göteborg där de första bussarna och spårvagnarna just började gå. Hemma runt kvart över fem, så jag hann med ytterligare ett par timmars sömn innan det var dags att börja jobba.

Sammanfattningsvis: en härlig dag i spåren i år igen med en skön positiv känsla i knoppen hela vägen. Bättre tränad gjorde att jag kunde kapa nio minuter från förra året, trots sämre före, vilket gjorde att jag kom mer än 1500 platser högre i resultatlistan.