Karlstad 6-timmars inomhus

Det gick till en början bra även om jag hade trott att det skulle gå fortare, där ser man vad lurad man kan bli av löpbandträning. Trots det tappade jag nog bara några sekunder per km på min tänkta tid. Maran passerades på 03:49:46 och 50 km på ca 4.37, tänkta tider faktiskt. Men vid 50 km var det redan alldeles för jobbigt redan. Jag hade siktat på 64 km och det gav mig alltså 1.23 att springa 14 km, borde i vanliga fall gå att göra baklänges men det här var ju ingen vanlig dag. Orken var sådär, den var inget större problem, visst undrade jag vad i helvete jag höll på med och förbannade mina idéer om ultralöpning men det gör jag ju å andra sidan varje gång. Värre var att benen var så förstörda, jag skyller på underlaget som var hårt, eller? Det var dessutom knepigt att få springa i doseringen i kurvorna för att komma förbi långsammare löpare. Efter 55 km ungefär började ljumskarna krampa, har aldrig hänt förut, sen kunde man räkna upp muskelgruppena på löpande band. Lår, vader, hamstring, rygg, alla ville de vara med, det satte sig lite på humöret faktiskt men till slut var det ju klart och då kändes det lite bättre. Runners high? "The only runner high I ever encountered was when I stop running" ur The spirit of the marathon.