Sandsjöbacka Trail Marathon

Åh. Fy. Fan.

Det här klassar helt klart in bland det värsta jag gjort när det gäller löpning. Redan från första steget kändes det trögt, men jag hoppades att det skulle lossna efter ett tag när kroppen värmts upp. Det gjorde det inte.

Förra året gick jag in på 5:06, så årets målsättning var förstås att komma under fem timmar. Så på den inledande asfaltsmilen försökte jag ligga på 5:10-tempo, ungefär tio sekunder snabbare än i fjol, trots trögheten i kroppen och att pulsen låg lite högre än jag tyckte den borde gjort.

När så terrängdelen började kändes det som om jag helt saknade klipp i benen och pulsen rusade för minsta uppförsbacke. Jag försökte hänga på några som sprang lagom fort för att få det lite lättare mentalt, men det hjälpte faktiskt inte så mycket. En lång bit sprang jag ihop med en Göran som också satsade på fem timmar.

Vid första vätskekontrollen ville Göran ta av sig ett av två lager underställ på benen, vilket förstås tog en liten stund. Jag väntade ändå på honom så vi fick fortsatt sällskap. Den lite längre pausen gjorde mig tillfälligt aningens piggare, men det gick över efter bara ett par kilometer och kämpandet fortsatte.

Strax innan tredje stämplingen upptäckte Göran att han tappat sin SportIdent-pinne och vände om för att leta efter den och jag fortsatte solo. Eftersom min hjärna nu var lika trög som mina ben slog det mig för sent att jag skulle sagt åt honom att fortsätta ändå; sannolikheten att hitta pinnen i snön var ju minimal, och sluttid skulle han få ändå.

Med 200 tävlande i spåret fanns det ändå möjlighet att få sällskap och någon att ta rygg på en bit. Underlaget var bitvis extremt ojämnt med fot-, hov- och cykelspår i frusen lera, och ett par gånger trampade jag rejält snett och stukade vänsterfoten lätt.

Redan innan 30 kilometer var avverkade kände jag mig helt tom på energi, trots att jag varit noggrann med att dricka sportdryck regelbundet, och dessutom pastaladdat dagarna innan och ätit rejäl frukost på morgonen. Men när depå nummer två dök upp strax innan 32 km kunde jag ändå inte få i mig mer än en liten bit kladdkaka, en skvätt kaffe och lite cola. På något sätt hade kroppen gått i baklås och ville inte ha något trots att det bevisligen behövdes. Här blev jag sittande på en bänk i över fem minuter.

När jag till slut ryckte upp mig och fortsatte fick jag sällskap av en trevlig kille, som jag tyvärr inte fick namnet på, som sprang tävlingen för första gången. Vi, och framför allt han, pratade i stort sett hela tiden vilket gjorde det lättare att fortsätta framåt. Särskilt när han kom med glada tillrop av typen "nu ser man stan, då är det inte långt kvar!". Att det var den jobbigaste delen som återstod undvek jag att berätta – eller att tänka på själv.

Vid Åby var jag tvungen att gå en bit bit, det gick bara inte att fortsätta springa längre. Så jag släppte iväg min löparkompis och fortsatte med en stunds promenad. Härifrån var det ett ständigt förhandlande med mig själv: "Om du springer dit fram får du gå en liten bit sen". Senare förhandlades "få gå i uppförsbacke" mot "måste springa om det är plant eller utför". På så sätt lyckades jag ta mig genom Mölndalsravinen och upp på banans högsta punkt.

Som grädde på moset fick jag kramp i vänster vad när jag trixat mig ner från Södermalmsbrinken och korsade Toltorpsdalen. Jag linkade vidare så gott det gick, och faktiskt släppte det igen efter bara några hundra meter. Kvar var nu bara idiotstigningen upp på Safjället och sista biten in på Krokslätts IP. Det gick inte fort kan jag säga.

Jag visste ju om det i förväg, men det kändes ändå rent sadistiskt att man var tvungen att springa förbi målportalen och göra ett "ärevarv" runt fotbollsplanerna innan man äntligen fick gå i mål. Jag "spurtade" i 5:45-tempo, det säger väl det mesta om vilket skick jag var i då...

Servicen efter målgång var rejält förbättrad från förra året: soppa, mackor, bullar, cola och kaffe serverades i värmen inomhus. Fast jag var helt urlakad hade jag fortfarande svårt att få i mig något, en halv mugg soppa och en kvarts bulle var allt som gick ner. Den utökade servicen omfattade också dusch och bastu, men det hoppade jag över eftersom jag precis som förra året satt bastun på jobbet på timer så den skulle vara uppvärmd i lagom tid.

Det tog mig över en timme att samla ihop mig tillräckligt för att orka gå den knappa kilometern till jobbet – dessutom bara nerförsbacke. Väl där blev det dusch och bastu och ombyte till rena torra kläder, skönt! När jag var klar kände jag mig fortfarande inte i skick att köra bil så jag stannade och tittade på Vinterstudion en dryg timme.

Jag tror aldrig jag varit så slut i både kroppen och huvudet efter ett lopp. Frågan är varför det blev så här. Kylan (-14 vid start) borde inte påverkat, med tre lager nertill och fyra upptill kände jag mig lagom varm om hela kroppen i stort sett hela tiden. Matuppladdningen var den vanliga: mycket kolhydrater dagarna innan och grötfrukost innan loppet. Sömnen var det i och för sig lite si och så med, kom i säng efter elva och gick upp vid 4:30. Men det är inget ovanligt att jag sover lite och/eller dåligt innan ett lopp. Kanske är det någon infektion som ligger och lurar i kroppen, eller också hade jag bara en dålig dag. Nytt försök på sub 300 nästa år!