Risveden Terräng

Efter en veckas förkylning som fortfarande inte riktigt hade lämnat kroppen var jag in i det sista osäker på om jag skulle starta. Hämtade ändå ut nummerlappen och träffade Håkan och Krister i kön till utlämningen. En kort uppvärmning gav ett hyfsat positivt besked om möjligheten att genomföra, men jag bestämde mig ändå för att ta det som ett träningspass där pulsen skulle hållas nere. Både med tanke på förkylningen och Berlin Marathon var det inte läge att pressa på, med ökad risk för skador och nya virus. Gick därför ut relativt lugnt med målsättning att hålla pulsen under 160, men när det började bli mer tekniskt och kuperat blev det svårt att ligga så lågt, utan pulsen kröp upp emot 165. Ett problem är att det är så himla roligt med terränglöpning, det är svårt att hålla igen. Det här är det första loppet där jag tagit ryggar för att medvetet hålla nere tempot! Den relativt lugna löpningen gjorde att jag hade gott om krafter kvar på slutet och kunde gå förbi en hel del löpare sista två kilometerna – bland andra Niklas som hade en bra tid på gång men hade halkat omkull och slagit i knät illa och nu bara skulle ta sig i mål. Jag kostade även på mig en liten spurt där jag tillät pulsen att komma över 170 vilket resulterade i ytterligare 10–15 passerade löpare. I mål på 1:41:27, drygt elva minuter sämre än i fjol, men en helt okej tid för ett träningspass.
Riktigt bra löparväder: 15 grader och växlande molnighet. Den senaste tidens regnande hade gjort banan riktigt geggig bitvis, men det mesta av terrängsträckorna var i bra skick. Fler spänger var utlagda i år, alla med anti halk-nät på. Överlag var organisationen minst lika bra som i fjol, även om goodie-bagen inte var riktigt lika imponerande, bara nästan. :-)