Jubileumsmarathon Stockholm 1912–2012

Jubileumsmarathon i dubbel bemärkelse: 100 år sen OS i Stockholm, och mitt tionde maratonlopp. Jag hade från början tänkt springa den kortare distansen, men eftersom den ändrades till att vara 40075 meter i stället för originalets 40200 meter, och dessutom inte skulle räknas i Maratonsällskapets statistik valde jag att springa den numera standardiserade distansen 42195 m.

Nummerlappsmässan på fredagen var en mycket liten historia med tidtypiska varor till försäljning, enda undantagen var Löplabbet och Ice Power som stack ut med sitt moderna utbud. Jag passade också på att få en guidad tur runt Stadion.

På lördagen tyckte jag att jag var i god tid, tre kvart innan utsatt starttid, men redan när jag kom in på Östermalms IP ropade man ut i högtalarna att det var dags för startgrupp ett att börja gå mot Stadion. Så det blev bara ett snabbt ombyte och inlämning av min påse i förvaringen. Ingen uppvärmning utan bara ett kort besök i skogen och sen följa strömmen mot Stadion. I startfållan träffade jag som hastigast både Niklas från jogg.se och Mats. Ungefär en kvart innan start blev vi insläppta på Stadion genom Sofiaporten och gick tre kvarts varv på löparbanorna under publikens jubel, Riktigt mäktigt, fick lite gåshud där...

Prick klockan 14:48 sköts salut som startskott, och vi var iväg. Bristen på uppvärmning märktes, det kändes lite trögt i början. Inga problem med högerknät dock, det skötte sig bra under hela resan. Efter några km började det gå lite lättare och då kom Johan ikapp mig så vi slog följe en dryg mil. Trevligt att ha någon att tjôta med så kunde benen få sköta sig själva under tiden. Eftersom Johan är en snabbare löpare än jag drogs tempot upp aningens över mitt tänkta tempo – detta skulle vara mera som en långpassrunda för min del, helt utan tidsmål. Vid 17 km släpper jag Johan som tassar vidare i sitt tempo medan jag sänker farten en aning. I samma veva börjar jag känna av fotsulorna, det är nog bristen på långpass sista tiden som gör att det gör lite ont i fötterna.

Strax innan rundningen möter jag George som jag såg på håll ett tag efter starten, och vi utbyter heja-rop. Lite senare samma sak med Niklas, och ytterligare lite senare även Liselotte som springer i utstyrsel à la 1912. Någonstans runt 25 km kommer jag ikapp Miranda Kvist som skippat jubileumstemat utan springer som Superwoman med mantel och allt. Vi växlar några ord innan jag återgår till mitt eget tempo, bara aningens snabbare än hennes.

Sista milen är rätt kuperad med några långa sega uppförsbackar. Eftersom jag sprungit aningens över min kapacitet för dagen den första tredjedelen börjar jag bli rejält trött i benen. Jag klarar ändå att hålla mig springande hela tiden, även om det är på håret i de brantaste backarna. Precis utanför Teknis får jag en gnutta krampkänning i vänstra vaden, men det släpper igen när jag försöker att slappna av så mycket som möjligt.

Så är jag tillbaka på Stadion där det finns möjlighet att välja att springa till höger för jubileumssträckan eller till vänster för en full maraton. Även om det hade varit skönt att ta till höger blir det ändå vänstersväng som planerat för drygt två km till. Riktigt tröga ben nu, sista svaga men långa uppförsbacken kändes som värsta bergsbestigningen. Äntligen tillbaka till Stadion och in igen genom Sofiaporten för de sista 250 meterna på löparbanorna. Spurtade inte utan bara njöt av publikens applåder hela vägen in i mål. Där blev det medalj och ett glas champagne innan det var dags för promenad till Östermalms IP.

Ett riktigt bra arrangemang med mycket 1912-känsla: Många löpare mer eller mindre utklädda. Alla funktionärer klädda i vit skjorta och halmhatt. Apelsinklyftor, iste och kaffe vid vätskekontrollerna (jo, det fanns vatten och sportdryck också). Nummerlappen i tyg med siffror i samma typsnitt som originalet. Och bankett på Stadion dagen efter där jag igen träffade George, och det visade sig att Liselotte gått till final i "bästa 1912-utstyrsel". Kul! Nu är det bara att vänta på nästa Jubileumsmarathon 2112... :-)