Vansbrosimningen

En Svensk Klassiker avklarad!

Åkte upp tillsammans med tre andra HCK:are på lördag förmiddag och inkvarterade oss i skola. Börjar få rutin på det nu efter att ha bott i klassrum vid Vasaloppet och Vätternrundan. Den här gången ingick madrass, täcke och kudde i avgiften, klart bekvämare än liggunderlag och sovsäck.

Hämtade startkuverten och tog en titt på den lilla simmarmässan. Passade på att köpa en En Svensk Klassiker-tröja som jag räknade med att kunna bära efter morgondagens simning, om inget gick katastrofalt fel.

Klockan var inte så mycket än, så jag passade på att ta en liten löptur och känna på vattentemperaturen innan det var dags att kaloribomba inför morgondagen med en pizza. Läggdags före tio, sov gott i stort sett hela natten.

Tävlingsdagen inleddes med kort promenad till den närbelägna idrottsplatsen där frukosten serverades, god och riklig. Så tillbaka till skolan där vi, efter att ha packat ihop det som inte skulle användas under eller direkt efter simningen och ställt in det i bilen, kunde slappa någon timme. Bland det som packades in i bilen var min våtdräkt, jag hade efter mycket velande bestämt mig för att ändå simma utan den.

Klockan tio gick första starten och ungefär samtidigt gick vi mot målområdet för att se när de första simmarna gick i mål. Det blev en rafflande spurtstrid med tre simmare som vi kunde följa både i verkligheten och på storbildsskärm med initierad kommentator. Riktigt spännande! Bästa tjej var bara en minut efter och var aldrig hotad i ledningen.

Mina kompisar skulle starta 12:00, två timmar före mig, så de började knata bort till starten ganska snart efter att segrarna gått i mål, medan jag blev kvar och kollade på fler simmare. Jag behövde också få i mig lite mer mat eftersom min starttid var så sent, så vid tolvtiden köpte jag en rätt liten kebabrulle som blev en lagom energipåfyllning.

Medan jag åt började regnet falla så jag stannade kvar på restaurangen i över en timme tills det var dags att ta sig till starten. Jag passade även på att ta av överdragskläder och skor innan jag gick iväg för att slippa blöta ner dem. Så jag hade bara badbyxor och en funktions-t-shirt på mig, vilket gav mig en del förvånade blickar. Men även om det regnade friskt var det inte kallt.

Framme vid starten var det inte många som inte hade våtdräkt, jag såg bara ett par-tre till. Jag funderade på om jag kanske ändå gjort ett felaktigt val, men eftersom jag tycker att det är såpass mycket bekvämare att simma bröstsim utan dräkt kändes det ändå rätt.

Efter en gemensam uppvärmning à la Friskis & Svettis släpptes min startgrupp ner mot vattnet. Nytt för i år var att tiden startade när man registrerade chipet vid strandkanten så det blev ett ganska utdraget startfält med mindre trängsel i vattnet. Jag var rätt långt bak i startfållan vilket passade mig bra eftersom jag inte räknade med att vara bland de snabbare i gruppen.

Några snabba steg från chipregistreringen och ut i vattnet, sen bar det iväg! Jag kunde konstatera att det var kyligt men inte jättekallt utan våtdräkten, det kändes som rätt beslut att lämna den på land. Enligt officiella uppgifter var det 17,7 grader i vattnet.

Den första kilometern kändes som om den gick väldigt fort. "Oj, redan" var tanken när jag passerade bojen som det stod 2000 på. En snabb koll på Polarklockan visade på att det gått strax över 20 minuter, alltså betydligt snabbare än när jag simmat i bassäng. Visserligen är det medström i Vanån, men i år skulle det enligt uppgift vara ganska lite ström, både här och motströmmen i Västerdalälven.

Simningen flöt på bra (pun intended!). Efter de skräckhistorier jag läst om i forum var jag glad att knappt nuddat någon annan simmare. Lite kallt om händerna började det bli, men inte direkt besvärande. Jag hade en bra rytm med andning på vartannat armtag. Dryga två kilometer avklarade, och dags att gira skarpt styrbord in i Västerdalsälven.

Eftersom alla ville hålla sig i högerkant utmed bryggan där det är mindre strömt blev det betydligt trängre här. Lite närkontakt med andra simmare men inget allvarligt. Jag tyckte att alla skötte sig bra och navigerade så försiktigt som det var möjligt. Däremot blev det svårare att hålla sin egen rytm när man var tvungen att kryssa förbi eller ge plats för andra simmare.

Ungefär 200 meter från mål är en liten hängbro över älven som syns på långt håll. Det kändes riktigt segt att komma fram till den, men så tänkte jag på hur det är när man är seglar och närmar sig en annan båt: det verkar som om det inte händer något, men helt plötsligt är man jämsides och förbi. Lite samma känsla blev det med bron: helt plötsligt var den bakom mig och bara en kort bit kvar till mål.

En liten spurt försökte jag på mig på, men det var så trångt här där banan smalnade av in mot målet att det knappt gick att ta ut simtagen eller ta sig förbi någon annan. Men målgången gick bra i alla fall, jag klappade handen i målplankan för avläsning av chipet och klev upp på rampen upp ur vattnet. Något vingligt kändes det, men det är tydligen helt naturligt och händer de flesta.

Kvar på bryggan och nästan innan jag hunnit stabilisera mig fick jag en mikrofon framför ansiktet och jag befann mig i direktsänd intervju. Tror tyvärr inte jag gjorde ett så intelligent intryck eftersom jag fortfarande hade fullt sjå att få ordning på vad som var upp och ner...

Efter mina "fifteen minutes of fame" (eller i det här fallet "fifteen seconds"), gick jag vidare upp på land för medaljutdelning. Där stod en funktionär som spände ögonen i mig och frågade "Hur mår du?". "Bra, fast lite kall" sa jag. "Jag följer dig till värmetältet" svarade damen som uppenbarligen hade öga för nedkylda personer, för trots mina lama protester hamnade jag i värmetältet . Och där blev jag sittande i över 20 minuter. Tydligen var jag betydligt mer nedkyld än jag själv insåg för jag satt och huttrade, inslagen i filtar framför en varmluftsfläkt.

Med kroppstemperaturen något så när återställd duschade jag och bytte om till min En Svensk Klassiker-tröja som jag nu stolt kunde bära efter att ha klarat av den sista grenen. Lite mat i magen och sen vidare för att möta upp två av mina tre resekamrater på överenskommen tid och plats.

Vår chaufför hade gått för att hämta bilen, och det tog sin lilla tid. Många andra bilar var också på väg ut ur Vansbro, så det var lite kaosartat på gatorna. Men till sist kunde vi ändå hoppa in i bilen och bege oss hemåt igen efter en riktigt trevlig helg i Vansbro.