Distansrunda med HCK

Jag hade lämnat cykeln på jobbet, så jag började med att ta bussen dit. Snabbt ombyte och så upp på cykeln för vidare transport till startplatsen vid Ericsson. Redan varmt och gott, kanske 14 grader, och bättre skulle det bli. Vi delade upp oss i fyra grupper, en 23, två 26 och en 29 km/h. Som vanligt valde jag 26-tempot.

Först söderut, så österut mot Hällesåker, tillbaka västerut mot Lindome och ner till Lyngerns västra spets. Där blev vår ledare lite fundersam om det verkligen var rätt väg, men just som vi bestämt oss för att vända blev vi omcyklade av den andra 26-gruppen som vi passerade på ett tidigt stadium när de hade stannat för något tekniskt mankemang.

Färden gick vidare mot Hällingsjö i försommaren. Mycket kommentarer i gruppen om vad vackert det var och vilken tur vi hade med vädret. Nu stod solen högt på den klarblå himlen och temperaturen närmade sig 20-gradersstrecket. Korta ben och ärmar var helt klart rätt val!

Nu började fikat på Sammels gård hägra, bara några härliga uppförsbackar att beta av först. Framme på caféet högg vi in på köttbullsmackor, äppelkaka och annat gott! Det visade sig att de inte tog kort, men vi var betrodda så jag och ett par till fick handla på krita. Innan avfärd blev det allmän påfyllning av vattenflaskor, det hade gått åt en hel del i värmen.

Nu var det bara ett par mil kvar, och efter den ganska långa fikapausen (nästan 45 minuter) fanns det ny kraft i benen – i alla fall hos mig. Andra hade det motigare i uppförsbackarna på den kuperade vägen mot Landvetter. Norr om Rådasjön tog några rakt fram mot Göteborg, så i min grupp som från början var tio blev det sex tappra cyklister som kom tillbaka till startpunkten.

Efter sedvanligt pepp om hur duktiga vi varit fortsatte jag tillbaka till jobbet där jag parkerade cykeln i väntan på torsdagens efter jobbet-cykling. Just innan Ågatan skedde dagens enda fadäs i gruppen; en av de cyklister som skulle åt samma håll fick punktering då han bromsade så hårt för en korsande bil (som borde ha stannat) att det skrek om däcken. Han verkade ändå inte så bekymrad utan vinkade vidare oss med orden "Ingen fara, jag har reservslang".