Varbergsloppet

Efter en sen grötfrukost och allmänt soft morgon, där det största bekymret var om jag skulle välja Asics Tarther eller Saucony Fastwitch att springa i, hämtade jag Bodil och Peter vid ICA Maxi i Munkebäck. Vidare till Mölndals centrum där Philip väntade. Därmed var hela IK Jogg-laget samlat för dagens äventyr.

Eftersom jag i flera år tänkt att jag skulle kombinera Varbergsloppet med ett besök på Grimetons långvågssändare, men det av olika skäl inte blivit av tidigare, blev jag glad när de övriga nappade på idén när jag föreslog det på vår senaste träning. Så dagens första stopp blev alltså Grimeton där vi inledde med fika och filmvisning, och därefter en guidad visning av sändarstationen. En häftig blandning av elektronik och gjutjärn!

Vidare in mot Varbergs centrum där vi snikade till oss en parkeringsplats på tvären bakom en husbil. Vid nummerlappsutdelningen träffade vi Kortben och Mellanben som fick sina nya klubblinnen som de kunde premiäranvända på dagens tävling, även om de denna gång tävlade i ett annat lag. Ombyte vid badet och några snabba rusher som uppvärmning, sen var det strax dags för start. Temperaturen låg vid det här laget uppemot 25 grader, så det skulle bli en svettig runda.

Som vanligt var det rätt oorganiserat i startfållan. Peter, Philip och jag klev in cirka tio meter från täten av första startgrupp efter eliten, vilket visade sig vara rätt lagom. När startskottet small rusade elitledet iväg, och 30 sekunder senare lyftes avspärrningarna för oss och vi kunde ge oss iväg. I år var det chiptidtagning även vid start vilket förstås gjorde det lättare för arrangörerna att "portionera ut" löparna efter hand.

Redan första kilometermarkeringen låg Philip en bra bit före mig, sen såg jag inte honom mer förrän efter målgång. Jag hade i förväg sagt att jag skulle ligga på 4:18-tempo så länge jag orkade, så jag försökte hålla mig runt det tempot. Det var också ungefär vad resten av löparna runt om höll, så det var alltså en välavvägd startposition vi valde.

Första backen upp från stranden in mot stan kändes både kortare och mindre brant än förra året – lovande för fortsättningen! Sen rullade det på bra, men värmen gjorde att jag blev väldigt torr i munnen och verkligen längtade till första vätskekontrollen. "Snart får du dricka" blev mantrat för dagen. Tyvärr serverades vattnet i ganska låga plastmuggar, så det var snudd på omöjligt att dricka i farten. Några klunkar fick jag i alla fall i mig, och en mugg som jag hällde på huvudet.

Inbromsningen vid vätskekontrollen gjorde att det gick lite trögt ett tag, men snart var tempot uppe igen. I skogen var det skön skugga så det inte blev så olidligt hett, men på de öppna delarna var det jobbigt med värmen. I utförslöpan efter andra vätskekontrollen kunde jag knappt pressa mig under fyraminuterstempo, benen gick bara inte att köra snabbare i hettan. Sista två km mot målet var det dessutom medvind som gjorde att den relativa vindhastigheten var nära noll – ingen avkylningseffekt alltså.

Med tanke på förra årets besök i sjukvårdstältet avstod jag från någon jättespurt i år, ökade bara en gnutta de sista två-trehundra meterna. När jag stannade klockan vid målet visade det sig att jag ändå hade persat, trots värmen. Inte bara banrekord, utan snabbaste milen någonsin. Faktiskt nästan 20 sekunder snabbare än KM 10K i våras, som ju ändå gick på bana i utmärkta väderförhållanden. Och nära fyra minuter snabbare än förra årets Varbergslopp!

Även övriga klubbmedlemmar var nöjda och glada, speciellt med tanke på värmen. Efter dusch och ombyte avnjöts den obligatoriska jätteglassen på Kulingen Glasscafé, en tradition som mina lagkamrater inte var sena att anamma. Kvällen avslutades med att Mellanben bjöd in oss till grillafton hemma hos sig, en mil söder öm Varberg. En härlig avslutning på dagen med en skön blandning av löpare och fågelskådare.

Det blev en riktigt trevlig dag som kändes som lite semester fast det är ett par veckor kvar tills den börjar på riktigt för min del. Det här får vi göra om snart igen!