Hornstull–Järna

På en av årets varmaste dagar skulle ett av årets längsta långpass gå av stapeln. Efter en dryg kilometers uppvärmning (som om det skulle behövas!) från Liljeholmen kom jag till Hornstull där redan ett stort gäng löpare väntade, preparerade med vätskebälten och Camelback-ryggsäckar. Jag träffade flera gamla bekanta från Årets Första Långpass™ och andra gemensamhetsrundor i Stockholmstrakten. När klockan började närma sig 8:45 och det var dags för start var det närmare 60 deltagare på plats. Eftersom Fredrika själv inte kunde vara med blev det lite improviserat ledarskap, men efter en stund tog Micke befälet och delade upp oss i tre grupper: en sub 6; en runt 6:15 och en "fikagrupp" som skulle hålla 7:30-tempo. Jag valde att gå med i mellangruppen, det kändes som om det skulle bli ett bra tempo för dagen, speciellt med tanke på att det brukar vara gott om pauser på de här passen. Så iväg i värmen!

Det kändes lite bökigt med ryggsäcken i början, men efter ett par kilometer tänkte jag knappt på den. Pigga ben och trevligt sällskap gjorde färden lätt. Redan innan sju km var det dags för första stoppet vid en Preem-mack. Några gick på toa men de flesta stannade ute och snackade. Gruppen hade gått ut något snabbare de utlovade 6:15, så ett par valde att gå med i nästa lite långsammare grupp istället. Vi var ändå ett stort gäng, kanske 15 pers som tuffade vidare mot nästa stopp vid Skärholmen, knappt fyra km bort och alltså en dryg mil från start.

Det var verkligen skönt att komma in i kylan, ute hade termometern nog redan krupit över 25 grader, och värre skulle det bli... På McDonalds var det matpaus, men jag tyckte det var lite tidigt för fast föda så jag fortsatte med min medhavda Maxim sportdryck. Jag passade istället på att ladda iPhonen här för att vara säker på att den skulle räcka hela vägen och ge mig ett fint GPS-spår. Tyvärr visade det sig däremot i efterhand att jag glömt att tömma pulsklockan på gammal data, så jag har bara pulsinfo för drygt halva sträckan.

Efter en kvart kom nästa grupp in, lagom för att hinna utbyta lite erfarenheter innan det var dags för oss att dra vidare. Här var det lite småtråkiga omgivningar nära motorvägen, men som vanligt så glömmer man det när man har trevligt sällskap. Dock fick jag en liten svacka här; jag hade nog kommit igång för sent och för lite med drickandet. Temperaturen var säkert uppe i de 28 grader som utlovats i prognosen.

Nästa anhalt var Norsborg där vi invaderade ännu en Preem-mack. Där gick AC:n på full fart, så det blev nästan en köldchock att komma in. Nu var sportdrycken i vätskebältet slut så det blev inköp av dagens första VitaminWell Reload med zink och magnesium, det närmaste isoton sportdryck som fanns att få. En Daimstrut fick det också bli. Efter det kändes det bättre igen, och när vi kom ut på landet var det en ren fröjd att springa trots den tryckande värmen. Vidsträckta gröna fält och svirrande svalor!

Benen kändes fortfarande pigga och fräscha men högra hälen bråkade lite som vanligt., men inte värre än att det var lätthanterligt. På vägen in mot Rönninge märkte jag att en av flaskorna i mitt vätskebälte fattades, Jag hade redan tappat den ett par gånger tidigare (kombinationen ryggsäck och vätskebälte är inte helt optimal, nederkanten på säcken petar på flaskorna), men då hört när de fallit i marken och kunnat vända och plocka upp dem.

Väl framme i Rönninge var det dags för en lite längre lunchpaus i gröngräset vid torget. Jag köpte en kyckling- och bulgursallad och två flaskor VitaminWell på Konsum, en som måltidsdryck och en för att fylla på vätskebältet som var tomt igen. När vi började bli färdiga kom nästa grupp springande med en Perfekta-flaska i högsta hugg och frågade om någon saknade den. Jajjamensan, det gjorde någon! Skönt att få tillbaks den så jag kunde ladda fullt med vätska i bältet. Det gick åt, svetten lackade verkligen!

Nästa etapp gick på småvägar från Rönninge till Östertälje. Här började det också att bli något kuperat – tidigare hade det varit tämligen slätt. Eller var det bara att det var uppåt 3 mil i benen som gjorde att det kändes backigare? Hur som helst så blev det mera gånginslag i löpningen nu så fort det blev en uppförsbacke. Vid Östertälje var det några som tackade för sig och satte sig på pendeln hem medan vi andra fortsatte till gästhamnen i Södertälje och en efterlängtad glasspaus. Här hörde och såg vi åska på ganska nära håll, skulle vi få ett uppfriskande regn?

Jag köpte en flaska Cola, en Calippo, och en kula aprikosglass. Dessutom drack jag två glas vatten. Med is! Jag passade på att fylla upp flaskorna i vätskebältet med det sista av min medhavda sportdryck, kändes ju lite dumt att riskera att komma hem med vätska kvar när det är uppåt 30 grader varmt... Eftersom min tröja var precis genomblöt av svett tyckte jag att det kunde vara dags att byta till en fräsch. Men det tog förstås inte många minuter innan den också var plaskvåt.

I Södertälje var det ytterligare några som droppade av, så nu var vi tio kvar i gruppen som tog Sörmlandsleden den sista biten mot Järna. Nästan direkt var det en rejäl uppförsbacke, och även om vi gick där så kändes det att benen var förhållandevis pigga och det skulle nog inte vara några problem att klara den sista sträckan. Efter fem km passerade vi en campingplats med tillhörande badsjö, och nu var vi verkligen sugna på ett bad. Bara att hoppa i! Eller, "hoppa" blev det inte frågan om, det var en långgrund sandstrand så det var snarare traska som gällde. Men det var vi ju bra på! Hursomhelst var det ett riktigt skönt stopp, man kände sig som en ny människa efteråt. Eftersom det var sandstrand var jag förstås orolig för att få sand i strumpor eller skor, men det klarade sig. Här köpte jag också dagens fjärde flaska VitaminWell Reload och fick min nu tomma Colaflaska fylld med vatten.

Nu var det bara en dryg mil kvar, med bitvis terränglöpning på Sörmlandsleden. Vi avverkade också sträckans värsta uppförsbacke, säkert fyra-femhundra meter lång med löst grus – och brant! Vidare på varierat underlag: grusväg, sumpmark, stigar och spänger. Trots värmen kände jag mig relativt pigg, det blev också mycket behagligare i skogen. Efter att ha gått ut alltför försiktigt med vätskeåterställningen började jag nu att komma ikapp, totalt drack jag över fyra liter vätska under passet.

Gruppen decimerades efter hand; några ville öka för att hinna med en buss, någon hade en sommarstuga på vägen och hoppade av där. Så sista biten var vi bara fem, och allra sista, när det var skön terränglöpning som benen piggnade till av, var bara två – fast vi fiskade upp en eftersläntrare från snabbgruppen bara någon km före målet.

Väl framme vid pendeltågsstationen i Järna pustade vi ut och kunde konstatera att det var 1½ timme till nästa avgång. Så vi satte oss på den lokala pizzerian och tog en välförtjänt pizza & pilsner innan vi kunde sätta oss på tåget tillbaka till Stockholm tillsammans med övriga som klarat hela sträckan. En nöjd skara löpare där flera slagit distansrekord – så även jag, om än bara med ett par km.

____
Tiden är ungefärlig nettotid med depåstoppen borträknade, bruttotid var 8:53.