Skatås All In

Det här blev ju exakt hur kul och lyckat som helst! Uppåt trettio löpare hade kommit för att fira Långpassgruppens ettårsdag. De flesta var bekanta ansikten från tidigare rundor, men även några nya. Vi samlades framför stugan som IK Jogg hade hyrt och delade upp os i två grupper: en som skulle springa runt 6:15-tempo och en som skulle springa 7:30.

Strax efter tio sprang vi ut på dagens första etapp, 18 km terräng. Det var perfekt löparväder: halvmulet, runt 15 grader och helt vindstilla. Det känns ju alltid så lätt att springa med trevligt sällskap, och den här gången var inget undantag. Efter första milen blev det en riktig "oj, redan här-upplevelse". Och lika lätt var det tillbaka till Skatås. Tyvärr fick Niklas problem med knät och tog ett klokt beslut att inte springa mer idag.

Efter paus för att fylla på och tappa ur vätska. fortsatte vi andra, nu förstärkta med Bodil som hade stått över första rundan, ut på grusåttan. Efter den korta pausen kändes det oroväckande trögt i låren, jag fick inte någon riktigt bra känsla på hela varvet. Men återigen var det lätt att glömma bort känslan i benen i det trevliga sällskapet.

Efter nästan tre timmars löpning kändes det sen skönt med lunchpaus tyckte jag, men några valde att fortsätta efter bara en kortare paus. Själv lät jag mig väl smaka av Peter och Bodils smarriga pastasallad, tack för att ni delade med er! Det blev nästan en timmes lunchpaus där några sedan var nöjda för dagen och tackade för sig, medan vi andra började eftermiddagspasset med milen i ett mycket lätt duggregn som kom just när vi stack iväg. Nu kändes mina ben betydligt piggare igen, skönt! Jag hade under hela dagen gått i de brantaste uppförsbackarna (som vi ultralöpare gör), och nu började även resten av gänget anamma den taktiken.

När vi var tillbaka vid korsningen där 2,5:an går ihop med tian såg vi Henri som var ute på sin sista runda (han tillhörde dem som skippade lunchen och körde vidare direkt) så vi fick nöjet att följa honom in i mål, och dessutom ge en liten applåd när mara-distansen passerades och han därmed blev ultralöpare. Efter tian tappade vi tyvärr även Liselott som kände sig riktigt dålig i magen. Resten av oss tog oss ut på femman, återigen med taktiken att gå i uppförsbackarna. Det gjorde att den kändes hyfsat lätt, trots 36 km i benen. Och sen var det bara 2,5:an kvar. Då lossade vi på bromsen och sprang även i uppförsbackarna vilket gjorde att den avverkades i 5:10-tempo. Kändes ju inte så lite bra att kunna springa om folk som förmodligen var ute på en betydligt kortare runda...

Nöjda och stolta kunde vi som klarat hela sträckan få den obligatoriska bananen och kexchokladen som ju hör till målgång på långa lopp – även om det här var så långt från tävling man kunde komma. Sen dusch och bastu innan det var dags att inviga IK Joggs nya grill. Kul att så många stannade kvar, jag tror vi var ett femtontal som satt och hade det supertrevligt med välförtjänt mat och öl. Bodil och Peter var igen bussiga och delade med sig av både mat och pilsner till mig, jag hade i allt stöket glömt att köpa något. Tack snälla ni!