Kalmar triathlon - Kalmar

Vad ska man säga? Total genomklappning kanske? Jag vet inte. Det kändes direkt att det skulle bli en lång och smärtsam eftermiddag i Kalmar. Flera gånger tänkte jag ge upp men tanken på att leva med det var jobbigare än smärtan. När jag gick ut på löpningen hade jag tänkt löpa i 6 minuterstempo, riktigt långsamt alltså. Magen tyckte annorlunda och jag var illamående redan direkt och hade ont. Svårt att få i sig nåt att dricka eller äta även om jag tvingade i mig cola och chips. Efter första varvet, 14 km, började ryggen och vänster ben att krångla, benet domnade mer och mer och det blev svårt att räta ut utan att knäa ur. Läge att låta nån titta på det där. På nåt sätt bet jag ändå ihop och pinnade på och kilometrarna tickade faktiskt undan, efter att jag gett upp de sista av mina målsättningar och gått in på ren överlevnad kändes det lite lättare, närmare mål också. Jag hejade på mina meddeltagare efter banan så gott jag orkade och slutet närmade sig. Särskilt impad var jag av den mycket överviktige man som sprang cirka ett varv efter mig hur fan han orkade är en gåta. STARKT jobbat, han måste ha vägt över 100, kanske 110 kg. Min överlägset längsta dag och mara är över men nu är det för en gång och alltid skrivet i sten!!!