Björnfrossa ultramaraton - Kungsberg

Hejdlöst brutalt. Massor av höjdmetrar och en grym värme. Det letade sig upp till runt 30 grader på dagen. De flesta bitarna gick i skogen men långa bitar gick över hyggen och på grusvägar, där var det jobbigt. Jag hade på känn att det här nog skulle bli jobbigt, distansen självklar, men detta var mitt tredje långa lopp på fem veckor, Knast marathon, Riga marathon och nu detta. Inte helt optimalt. Loppet började med att traska i rask takt rakt upp för Kungsbergets slalombacke, under liften. Det var nog maxpuls trots promenad. Tyvärr så ledde den branta uppförspromenaden till att jag fick blåsor på bägge hälarna, dessutom ledde det till ett maxpåslag av mjölksyra som inte ville ge sig. Min gamle Salabekant Rickard Westerberg, som jag bara träffat här och under Ultravasan 2014 de senaste 20 åren, erbjöd ett plåster till hälen. Det gjorde en enorm skillnad. Trots detta var det enormt tungt att springa, antagligen på grund av backen. Jag blev omsprungen av säkert 20 löpare där mellan 5 och 10 km. Nåväl, det spottade upp sig lite och vid vätskestationen vid 15 km tejpade jag den andra hälen då jag hade en påbörjad blåsa. Amatörmässiga förberedelser från min sida. Efter vilan kände jag mig faktiskt inte lika slut och joggade vidare mot nästa kontroll vid 30 km. Kort efter stationen passerade jag en löpare, bara en sån sak. I värmen, hettan, joggade jag nu vidare, mestadels ensam, ingen i sikte mot nästa kontroll. Alldeles innan kontrollen kom jag ikapp ett gäng löpare som gick långsamt uppför i skogen, jag passerade dem alla, kanske fem löpare. Den glada överraskningen var att vi kom ut ur skogen vid foten av en jättebacke och kontrollen låg högst upp, humor! Vid kontrollen stod Rickard och mumsade, vi pratade lite men sen stack jag ut efter banan innan honom, väl medveten om att han borde komma ikapp riktigt snart. Men det blev inte så, jag höll undan idag, Rickard hade en tung andra halva och dök i mål drygt 45 minuter efter mig. Från 30-43 km var det skogslöpning, rätt innehållslöst med undantag för ett enormt klapperstensfält. 43 km låg vid en vindkraftverkspark, enorma fläktar det där. Vid det här laget hade mina skor, de relativt nya Salomon Speedcross 4 Wide, slagit sönder mina tår på grund av idiotkonstruktion. Skon är alltså extrabred över trampdynan men smalnar sen snabbt av till samma bredd som den vanliga Speedcrossen, det för ju med sig att tårna slår mot kanterna. Nu har jag två blånaglar som tack. Resten av loppet blev en kamp mot en kropp som inte ville, gå och springa lite om vartannat. Vid 50 km var det så inihelvitte med mygg så de tvingade mig att springa i 200m bitar, när de sen kom ikapp fick man springa 200m till. Det syns på kilometertiderna runt 50 km. Tack. Traggel, traggel, förbannelser. Slutet hägrar, ingen löpare framför, ingen bakom. Jo förresten, vid 55 km kom en ung kille och formligen ruschade förbi, säker 6-min tempo. Annars var det dött. Den sista överraskningen var vid själva Kungsberget, längst ner i svackan stod två arrangörer och hejade. De skulle lämna sin post och den ene frågade om han fick göra mig sällskap uppför backen de sista kilometrarna. Jag sa ok, fast egentligen vill man nog bara gräva ner sig i elände och tugga på, men det blev trots allt en kul promenad. Min nya kopis var Johnny från Pace on Earth, otvivelaktigt en av Sveriges bättre ultralöpare, vi hade trevligt tillsammans tycker jag, pratade om lite ditt och datt. Själva "löpningen" var nu redducerad till en vinglig promenad, bitvis i ett tempo mot 20 minuter per kilometer, man gick nämligen upp för hela berget igen. Nästan uppe vid toppen kom illamåendet och lite yrsel men det gav sig. Sen då? Jo, springa nerför berget i slalombacken till målet! Riktigt eländigt faktiskt, låren funkade ok men smärtade men tårna kunde inte med att bromsa så jag fick ta kortare pauser för att fixa det. Målgången var hursomhelst ljuvlig, bara den enorma lättnade att få ta av sig ett par skor som man ALDRIG mer ska ta på sig!

Summa summarum. Ett otroligt välarrangerat lopp, glada, duktiga arrangörer, välutrustade stationer och dagens värme till ära flera extrastationer med vatten. Banan är brutal, jag läste 1600 höjdmeter. Långa delar av banan går på riktigt tekniska stigar, det är klappersten, sumpigt och rötter. En del bitar på mindre vägar men det mesta som sig bör i skogen. 63 km en sån här dag kräver nåt av alla och alla som fullföljde är väl värda den gratis öl som serverades! Vi var 68 startande, 54 kom i mål, det betyder att 20% bröt, det är riktigt högt.