Sandsjöbacka Trail 50K

Väldigt lite kvar av förkylningssymptomen i morse, bara lite irriterat i svalget men inte rött och ingen beläggning på tungan. Borde alltså inte vara några problem att starta, även om jag förstås fick hålla lite koll på pulsen.

Tog cykeln till pendeln, redan utanför stationen träffade jag Thor Wahlberg som också cyklat ner, och vi fick en pratstund. Väl framme vid starten stötte jag ihop med Mathias som kör ultratrippeln. Starkt! Han kunde berätta att nästan alla hade sprungit fel på gårdagens nattetapp eftersom snitslar och reflexer var nerrivna eller flyttade så sträckan blev snarare 33 än 25 kilometer. Men Mathias var lika glad för det och tog det med gott humör. ”Extra träning!”. :-)

Efter start försökte jag hålla igen på tempot och lyckades riktigt bra med det för en gångs skull. 52 km kräver ju lite krafter kvar på slutet, speciellt med den här banläggningen. Körde ”ultra-stuket” redan från början och gick i de flesta backarna, precis som många andra gjorde. Det var mycket(!) isigare och halkigare än jag hade räknat med när jag kollade väderprognosen, dubbade skor hade nog varit bättre.

Inga konstigheter inledningsvis, nya banan gör att man kommer in på stigar lite snabbare än tidigare tack vare en ny loop upp mot rastplats Sandsjöbacka vid E6:an, där första depån var placerad. Här fanns bara sportdryck och vatten så det blev en påfyllning av en Perfekta-flaska som just blivit tom. Jag hade tre flaskor med, i fjärde hållaren i vätskebältet hade jag en räddningsfilt.

Ganska snart efter första kontrollen lossnade den nyfyllda flaskan från sin hållare just när jag sprang på en spång, och den landade så olyckligt att korken blev förstörd och flaskan läckte. Jag skruvade av resterna av korken och drack upp lite och hällde ur resten av innehållet och satte tillbaka den tomma flaskan.

Tyvärr visade det sig att resåren i vätskebältets hållare tröttnat rejält, trots att jag försökt fixera med säkerhetsnålar. Snart rasade ännu en flaska och jag bestämde mig för att stoppa den tomma flaskan i en ficka och springa med de andra två i händerna istället. Lite extra vikt i armpendlingen men flaskorna skulle iallafall vara under kontroll.

Nästa depå var vid Kyrkobyn Dala efter 19 km, dit jag anlände på rätt pigga ben tillsammans med en trevlig kille som jag sprungit tillsammans med i stot sett sen depå ett. Fick aldrig hans namn men liksom jag var han i IT-svängen så det blev både jobb- och löparsnack. I depån fanns en hel del ätbart utöver dryck, men jag var inte så sugen på fast föda utan fyllde återigen bara upp en av mina flaskor, plus en mugg sportdryck som intogs på stående fot.

Ganska snabbt iväg innan jag stelnat till för mycket. Tappade IT-killen men hittade andra att springa ihop med. Härifrån följer banan inledningsvis den ursprungliga från 2011, då man sprang landsväg ända till Kyrkobyn. Riktigt brötig terräng bitvis, precis som jag kom ihåg det från mitt premiärår 2012.

Fortsatt ganska pigg i benen, att gå i uppförsbackarna gör mycket för behålla klippet i steget när man väl springer. Men det var läskigt halt på sina håll och rejält lerigt ibland. Lyckades ändå hålla mig på fötterna hela vägen fram till depå tre vid Spårhagavägen där jag lyxade till med en skumtomte och en mugg cola, förutom den obligatoriska påfyllningen av sportdryck. Även här ett ganska kort stopp för att inte stelna till.

Härifrån sprang jag mestadels solo, utom några gånger när jag sprang om någon eller blev omsprungen (vanligare!) och hakade på en bit. Vid 30 km hände dagens stora vurpa, jag snavade på en rot och föll ganska handlöst på stenigt underlag. Just då var jag helt själv så ingen hörde mina svordomar och aj-aj-aj. Låg kvar en kort stund och försökte känna efter var det gjorde mest ont. Vänster smalben hade fått en rejäl smäll (blodvite uppstod men det märkte jag inte förrän jag kommit hem), höger underarm likaså (dock utan blodvite), men det som oroade mest var höger knä som tjongat in i en sten. Det gjorde inte jätteont, men det kan ju vara lite lurigt med trubbigt våld mot knä. Ställde mig upp och provade några steg. Jodå, det skulle nog gå att fortsätta. Lite haltande inledningsvis men ganska snart fungerade steget som vanligt. Skönt!

När jag började närma mig Oxsjön var benen ganska trötta och jag gick även i ganska snälla backar. Ändå sprang jag om några stycken, för när jag väl sprang gick det fortfarande i ett någotsånär tempo. Det var alltså inte någon jättepigg Erik som anlände till Sisjöns depå efter 39 km. Men där finns ju KLADDKAKAN! Ett par (små) bitar och en mugg kaffe gav lite krafter tillbaka och det kändes som om de sista 13 kilometerna skulle gå att klara av – även om jag visste vad som väntade den allra sista biten.

Ny bansträckning ner till Åby gav en försmak av vad som komma skulle med några extra höjdmeter i närmast obanad terräng. Sen som vanligt över fälten och uppför Fässberget där de första 25 km-löparna kom ikapp mig med bra klipp i steget tillochmed uppför en av de brantaste backarna på banan (hittills). Själv gick jag med mycket små steg...

Femte och sista depån, ny för i år och med enbart vätska tror jag, var placerad precis innan man springer in i Ängårdsbergens beryktade ravin. Den depån sprang jag dock förbi eftersom mina två flaskor var hyfsat välfyllda och det var ju bara 7–8 kilometer kvar. Men vilka kilometer!

Först ravinen alltså, med sina omkullblåsta träd att forcera över eller under och bitvis mycket lerigt underlag. Sen ny sträckning med mer stiglöpning än tidigare upp på bergets högsta topp. Via de branta backarna i Vitsippsdalen ner på gatunivå invid Dag Hammarskjöldsleden. Men än var det inte slut på höjdmeter i terräng. Upp mot Annedalskyrkan och vidare upp på Medicinarberget, en sträckning som började med en lerig brant där man slirade ett halvt steg bak för varje steg fram och sen bitvis var så brant att det fanns utlagda rep som hjälp att ta sig upp med.

När man väl väl kommit upp var det ner till Konstepidemin och så på’at igen. Upp på berget bakom Annedals hyreshus, lika brant och lerigt. Sista branta backen ner, sen en kort bit med stadsgator, där det faktiskt fanns krafter kvar att springa, innan det var dags för den episka avslutningen: rätt upp till Skansen Kronan via serpentinvägen från Skanstorget. Bra publik som hejade på, någon kände till och med igen mig och ropade ”Heja Tricky!” som förstås gav lite extra boost de sista meterna. Väl uppe på toppen var det en kort sträcka kullersten (ja kullersten, inte gatsten) innan jag kunde springa in under målportalen, trött men nöjd.

Efter att ha fått min medalj lallade jag runt lite och bara pustade ut en stund innan jag hämtade ut min väska med ombyte och fick på mig torra kläder och skor. Sen en kopp soppa och en mugg cola. Halvvägs igenom soppan stöter jag ihop med Helena som ska springa Sprinttrippeln och vi fick en trevlig pratstund under promenad till spårvagnen. Fick vänta en liten stund på min vagn men väl hemma blev det skönt med bastu för att därefter däcka i soffan. Är kvar där än, får se när jag orkar resa mig...