Berlin Mauerweg lauf 100 miles

100 miles längs den gamla sträckningen av Berlinmuren. Vandringsleden på mestadels asfalt och stensatta gator är av en slump 161 km så det passar ju bra tyckte arrangören. Loppet är ett minneslopp för de som förlorade livet när de försökte fly från Öst till Väst under kalla kriget. Årets minnesperson var en tioårig pojke som sköts ihjäl 1966 då han ville gå till sin pappa som bodde i Väst. Fruktansvärt.

Jag bestämde mig tidigt i höstas för att springa loppet, efter Hadrian´s wall letade jag efter en ny lång mur, Berlin, perfa. Jag var väl medveten om hur mycket träning det skulle ta för att pressa mig under 24 timmar som skulle ge ett bältesspänne. Under GAX 100 miles pajade fötterna nåt fruktansvärt så det blev en 16 timmar lång promenad med trasiga fötter, inte bara kul. Det skulle jag fixa denna gång med strumpbyte och ordentligt tejpande och talk. Nu ville sig inte träningen alls, hösten blev tung med klen ork och i januari krockade jag med ett träd i Åre och bröt några revben och punkterade en lunga. I april pajade vaden efter ett alltför entusiastiskt tävlande och så har det fortsatt. Den enda riktigt bra träningsmånaderna blev juni och juli, men skam den som ger sig. I bakhuvudet hade jag att det förmodligen blivit för få riktigt långa pass för att få tillräckligt tåliga ben, men va fan! Går det så går det! Det gick inte.

Starten
Loppet började på Friedrich-Ludvig-Jahn-Sportpark klockan 06.00, eller otyskt nog 30 sekunder för sent! Många glada och upprymda löpare på plats, ingen jag sett förut. Världsmästaren på 24 timmars löpning, (270 km), en japan, var på plats. En ny bekant i form av Patrik från Sollentuna, ambassadör för loppet i Sverige, hoppades på att springa på under 17 timmar! WTF? Galet ju. Mitt mål var och förblev 24 timmar.

Starten gick och vi rullade i väg, läge att inte förhasta sig, det är en bit att springa. Vi sprang länge i Berlin och det var en enorm räcka av rödljus att stanna vid hela tiden, inte direkt flyt i löpningen. Nu vill man ju skriva att det kändes bra i början men tyvärr gjorde det inte det, mina sedvanliga ålderskrämpor fanns inte på plats förvisso, trevligt, men väl en enorm ångest över uppgiften, ingen mentalt positiv bild här heller, nej då.

Efter milen eller så passerades både Checkpoint Charlie och East Side gallery, det var trevligt, tankarna for en stund. Sen följde löpning i industriområden och längs bostadshus, det mesta flöt ihop. Taktiken var att springa 30 min och gå fem, när det blev segare skulle jag springa 20 och gå fyra och sen minska löpdelen om så krävdes. Det höll rätt bra faktiskt, jag fick i mig gel, (päck), och sportdryck. Varför i helsicke serveras kolsyrad sportdryck? Det absolut dummaste jag varit med om, gissa om det blir kaos i flaskorna? Ja. I och för sig lite humor i eländet då jag sprang och sprutade skum lite här och där, en distraktion. Men plus till arrangören för att de serverade starköl på stationerna, det gjorde susen.
Checkpoint ett Teltow
Vid 60 km låg den första av tre större checkpoints, de med drop-bags och ordentligt med publik. Här hade jag även den stora turen att ha familjen, det blev sentimentalt värre. Så jäkla tur man har att få ha dem alltså! Det var nära att jag bara hade hoppat resten och åkt med, nu gjorde jag inte det och det kanske var tur, vad vet jag. Jag kollade fötterna, punkterade en stor blåsa och extratejpade tån den satt på. Jag bytte strumpor och talkade fötterna, bytte linne, buff och svettband runt handlederna, det gör underverk att få lite torrt på sig. Ett litet kom ihåg till en annan gång är att inte använda linne när man löper med västen, det blir skavsår, ett skavsår som jag tejpade. Kram och puss till familjen, vi ses i morgon, buhu buhu, svepte en Red Bull och drog ett glas med pilsner och sen iväg från stationen en kvart efter schemat för 24 timmar men å andra sidan med enorma (nåja) marginaler på de återstående tio milen. 17 timmar skulle ju räcka för tio mil bara man kan ta ett löpsteg då och då de sista fem milen hade jag tänkt. Nu låg jag en kvart efter det schemat och dessutom var loppet 162 km och 60 km låg vid 59 km om nån förstår resonemanget, alltså, 15 minuter efter och tre kilometer kort. Guldstjärna till den som fattar!

Till Schloss Sacrow 91 km
Efter 65 km ungefär kom min första riktiga dip, då insåg jag att jag hade tio mil kvar och det började gå riktigt segt. Jag började må riktigt illa med lite yrsel och kräkskänslor. En Red Bull och bira på det kanske inte var så kanon ändå? Hursomhaver så gav det sig till slut och det rullade på med taktiken att springa till varje kvart och sen gå i tre minuter, benen var rätt ok fortfarande och fötterna riktigt skapliga. Under den här tiden sprang vi i en skog på en spikrak fem kilometer lång grusväg med rätt mycket cyklister, dessutom hade en del av löparna nu med sig följecyklister som hjälpte till att peppa och langa mat och dryck, inte alls dumt skulle jag tro. Några hade rejäla musikspelare med sig och senare under natten och morgonen var det rejält ös i en jag blev passerad av, kul! Det går inte att förneka att det började gå segare nu, knepigare att få i sig äckelgel och mentalt jäkligt tungt, långt kvar och en allt lägre fart. Det rullade ändå på fram till Schloss Sacrow och hör och häpna hade jag hämtat in fem minuter på mitt schema, nu hade jag alltså 11 timmar och 50 minuter på mig att ta mig sex mil, borde ju rimligtvis gå att promenera hem. På Schlosset fick jag min påse, otroligt effektiva drop-bags på tysk manér, ordnung och redning. Lite palaver blev det när jag skulle byta strumpor, strumptomten måste ha skojat till det ordentligt och parat ihop två vänsterstrumpor, det tog en bra stund innan jag fattat att det var fallet, hjärnan gick inte så bra. Nåja, inget att hetsa upp sig över, jag talkade fötterna och tog den gamla strumpan, den kändes trots allt schysst. Nu väntade natten, påsen innehöll allt som tävlingen krävde och det jag ville ha. Jag hade pannlampan, extra batterier, powerbank till telefonen, armvärmare, reflexväst, handskar som jag nästan lade ur då det verkade vansinnigt denna sommar. Resten av tävlingen fick gå i t-shirt, bra val.

Ruderclub Oberhavel 128 km
Påt igen, ut på banan, jogga hem. Funkar bra i teorin, sämre i praktiken. Jag hade nu ordentligt med tid på mig och behövde bara jogga lite då och då för att klara det. Låren började nu förklara för mig att enligt deras mening var loppet slut, de vill inte vara med längre, jag förklarade i den inre monologen att tyvärr så är loppet inte slut förrän vi korsa mållinjen och ju längre de härdade ut ju snabbare kommer vi dit. Lycka till med det sa låren och gav upp, pang sådär bara. Nu hade jag nått 110 km och den senaste tvåmilaren hade tagit tre timmar, faktiskt helt ok, riktigt bra till och med. Runt 110 kilometer med 50 km kvar var det alltså kört att springa, låren var för svaga, de kunde inte hålla emot längre i steget, inte ens i ett sånt där myrsteg, gå funkade däremot fint. Jag gick nästan lika snabbt som en del löpare så det blev metoden. Vad annars? Ja taxi, henka på en cykel? Buss? Nä, promenad blev det, från ultralöpare till ultraflanör. Tyvärr blev farten allteftersom allt lägre, tankarna allt mörkare och tiden allt längre. Natten kom och blev svart och kall, så jäkla nöjd över armvärmare och handskar! Guld! Andedräkten rykte ordentligt ute på fälten. 00.30 ungefär nådde jag den sista stora checkpointen. Mycket folk, metalkonstert i parken bredvid med hojtande och growlande, kul. Var nu en halvtimme efter och hade fem timmar och fyrtio minuter att nå målet under 24 timmar, målet låg 34 km bort, jag visste att det var kört, segt. På stationen tog jag beslutet att inte byta strumpor, det kändes bra i fötterna, bytte buff, svettband och t-shirt. Här fanns lite buljong som jag fick, jäkligt bra, en liten ölmugg blev det också, det är jäkligt bra för att skingra äckelsmaken i munnen! Det fanns alkoholfri öl också, det är stort i Tyskland, det drack jag nog hälften av gångerna. Jag blev ofta bjuden på den ölen först men sen sa de ofta "eller du kanske vill ha riktig öl"?

Mål 162 km
Ultraflanören vandrade på i den mentala misären, timmarna liksom flyter ihop och med alla till buds stående medel måste hjärnan hindras från att tänka på hur lång tid det är kvar. Jag tänkte på löprundor hemmavid, hur korta eller långa de var i förhållande hur långt det var till nästa vätskestation. Stationerna låg efter hela banan på ett avstånd på mellan 4 och 7.5 km ungefär, totalt 26 stycken. I mitt nuvarande tillstånd var det alltså dryga timmen mellan varje station, nåt som hjärnan måste luras bort från. Sju stationer kvar, sju timmar, fy fabian. Jaja, vandra på. Pratade lite med en trevlig norrman från Romerike ultralöparklubb som sprang ifrån mig, pratade lite politik med en tysk som sprang iväg. Minnena från natten är snurriga, det flyter ihop och jag kan inte riktigt håll isär saker och händelser, det blev bättre när ljuset började återvända. Jag passerade en bröllopsfest där folk satt i sommarnatten med fulldukat bord med ishinkar med öl och vitt vin, just då kändes det bistert med gel och kolsyrad sportdryck faktiskt. Efter en gata låg en bar där ett folkmusikband öste på rejält med en vilt hoppande publik, klockan var nog runt tre på morgonen, trevligt. Utanför stod en herre med balansproblem och började prata lite, jag förklarade att jag inte pratade tyska så då pratade han vidare, jag vinkade glatt. På morgonkvisten råkade jag på några glada tyska ungdomar i en bil, de verkade syssla med en modern form av gaturopning, de åkte ett kvarter, blåste på stereon på fullt, rejäl stereo hade de! Sen hoppade de ur bilen och vrålade allt de hade en stund sen åkte de vidare. De fick syn på mig där jag promenerade och flabbade högt och ropade nåt högt på tyska, jag vinkade glatt och pojkarna fortsatte glatt med sin aktivitet några hus bort.

Vid 150 km hände det jag fasat för, nånting gick sönder under vänster fot, det gjorde lika ont som under GAX, antagligen en blåsa eller en bristning mellan två lager i fotsulan. Jag beslutade mig för att stanna direkt, tömma och tejpa. Nu upptäckte jag till min förvåning att jag inte alls var smidig längre, det var rent av svårt att bara komma ner på marken utan att ramla, att få av strumpan blev rent akrobatiskt. Efter att ha utövat lite amatörharakiri på blåsan utan resultat tejpade jag och fortsatte. Nu kom en löpare ifatt mig, en kvinna i 50-års åldern gissningsvis, hon började prata med mig om banan och att det var svårt att hitta, tror jag, jag gissar, jag kan inte tyska. Jag förklarade både på tyska och engelska att jag inte förstår tyska, på detta svarade hon bara med att prata på lite till, humor! Hon var lite snabbare än mig så hon drog i väg efter en lite stund.

Nu kände till och med jag att slutet var inom räckhåll, de tänkta 24
timmarna hade blivit 25 för länge sedan och var på väg mot 26 när foten pajade, så illa blev det inte. Strax efter att vänster fot börjat smärta tog höger det säkra före det osäkra och gjorde samma sak. Jag var nu så likgiltig och utmattad att det inte gjorde så mycket, så länge jag inte stannade var det bara jämna plågor. Taktiken på de sista tre vätskestationerna blev att bara dra ett par snabba glas dryck och dra så att fötterna inte hann vakna. Den sista stationen fyra kilometer från mål hoppade jag helt.

Målgång Friedrich-Ludvig-Jahn-Sportpark 162 km
Vilken osannolik känsla att få sluta med loppet! Det blev ingen euforisk glädje, inget jubel, bara en lättnad intill döden i utmattning. Glad och stolt kom senare faktiskt. Jo, jag sprang till och med de sista 300 metrarna, det kändes bra, dessutom kom nån gubbe och hade sprungit förbi om jag bara gått, det blev visst jätteviktigt.

Familjen dök upp vid målet, de kom springande samtidigt som jag kom, tajming! Det kändes fantastiskt! En timme och fem minuter långsammare än jag tänkt, mycket jobbigare än jag kunde ana, men trots allt en 100majlare rikare och ett pers på distansen med två och en halv timme.

Summa summarum.
Ska man springa så här jäkla långt måste man träna utav helsicke! Det finns inga genvägar, min träning var usel och upplevelsen blev därefter. Visst kan man klara ett lopp, jag gjorde ju det, kom 192 av runt 350 startande varav ett 70-tal bröt loppet. Men vill man ha känslan av att man gjort så gott man kan måste det tränas, mycket. Jag kommer att köra mycket längre distanser på träning om jag nån gång ska göra detta igen, tung styrketräning för låren tror jag på och mycket utförslöpning med bromsning. Det blir nog receptet för mig. Fötterna då? Ja fasen, vad gör man? Trots allt höll de bättre än första gången, jag måste hålla mig till planen, byta strumpor minst tre gånger. Valkarna under foten måste bort innan, fotvård är nog metoden, bort med valken och på med rejäl tejp. Hur man gör detta kan man läsa i den eminenta boken "Fixing your feet" av John Vonhof, en veritabel bibel för den intresserade av ultralöpning och fötter.

Hade jag hugg på täten? Njä, sådär, Japanen Yoshihiko Ishikawa vann på 13 timmar och 17 minuter, snittade alltså på 4.56 per kilometer, jag hade inte direkt rygg, tolv timmar efter.