TCS New York City Marathon

Så var det dags för årets andra stora utlandsmara efter Tokyo, och min femte World Marathon Majors. Eftersom jag varit skadad under hösten var jag i mycket sämre form än vanligt så det skulle bli ett upplevelselopp i första hand, tiden var sekundär. Men gärna under 3:30 vilket verkade realistiskt efter en provrunda en vecka innan.

Jag hade tänkt vara kvar på Europeisk tid under mitt korta besök i New York, speciellt som jag behövde gå upp redan klockan fem på tävlingsdagens morgon. Men det sprack redan från start, sista flyget var försenat 1 1/2 timme och jag var inte på hotellet förrän efter tio på kvällen. Väl framme träffade jag Patrik som jag skulle kampera ihop med. Efter att ha packat upp lite blev det snabbt i säng för att inte hamna ännu mer snett i dygnsrytmen.

På lördag gick vi upp klockan sex och tog en liten kaffe-och-kaka-frukost i lobbyn eftersom ordinarie frukost öppnade klockan sju. Sen ut på en morgonjogg på södra Manhattan för att skaka loss benen efter en dag på flygplan och i vänthallar. Riktigt bra känsla i löpningen, som därför blev dubbelt så lång som planerat: tio kilometer i stället för fem. Efter en andra lite rejälare frukost ägnades förmiddagen åt nummerlappsmässan där jag shoppade loss ordentligt på NYC Marathon-prylar (okej, sex olika tröjor var kanske lite mycket...), och på eftermiddagen träffade vi Karima och pastaladdade på en italiensk restaurang. Sen tillbaka till hotellet för att fixa iordning inför racet, och därefter en tidig kväll. Tack vare att USA ställer om till normaltid den här helgen blev det dessutom en timme extra sömn.

Så var det Race Day. Väckning klockan fem, lite onödigt tidigt för mig men Patrik skulle med en tidigare färja till starten på Staten Island. Själv kunde jag ta det ganska lugnt och fixa med frukost i lugn och ro. Jag hade med mig havregryn och lingonsylt för grötfrukost, och förstås Favoritsvägerskans plommonmarmelad. :-) Väderprognosen var perfekt: 12 grader vid start och 14 vid mål, så jag skippade ärmar och handskar som jag hade funderat på att ha på. Mitt nya Sweden-linne med brynja under och korta tights räckte bra. Ett par gamla jeans och en gammal tröja som överdrag fram till start, för vidare befordran till välgörenhet efteråt. Ytterligare en tröja som jag haft med mig om det skulle vara kallare fick åka med i en kasse för att gå samma väg.

En kort promenad från hotellet till Staten Island Ferry Terminal där den första av dagens säkerhetskontroller passerades, komplett med bombhundar som nosade på allas bagage. 06:45 var det dags att kliva ombord för 20 minuter med havsluft. Visserligen har jag åkt här förut men det är ändå en speciell känsla att passera Frihetsgudinnan och se Verrazano Narrows Bridge, där jag skulle springa ett par timmar senare. Framme på Staten Island var det sen en kort busstransport till startområdet – mycket smidigt för övrigt, där har Lidingöloppet lite att lära. Sen ytterligare en säkerhetskontroll med metalldetektorer och inspektion av medhavda kassar – bara de officiella transparenta var tillåtna. Väl inne var det bara att följa skyltningen till "Green village". Karima var också i grön startgrupp, men sannolikheten att träffa henne bland 10000 andra kändes inte så stor. Men minsann, vem står väl där på min väg mot Dunkin' Donuts kaffeservering om inte Miss K tillsammans med sin arbetskamrat Christer. Kul!

I det trevliga sällskapet gick ett par timmars väntan till start fort. Varm choklad och bagel fyllde på kolhydratförrådet ännu lite till innan det var dags att gå till startfållan. Nationalsången sjöngs av en operasångerska från The Met i en *väldigt* hög tonart, elitfältet presenterades och sen var det dags för start. Men som startern sa, "I won't let you go until you make some noise" så det var bara att applådera och hojta tills han var nöjd och startkanonen kunde avfyras. Frank Sinatras New York, New York i högtalarna (som det ska vara), lite gåshud (som det ska vara).

Jag hade ju bestämt mig för att ta det ganska lugnt, men det var svårt med allt adrenalin som pumpade runt i kroppen. Även om banan inleds med en dryg kilometers uppförsbacke på Verrazanobron kändes det jättelätt. Och när man kom ner på Brooklyn, jösses! Målet för dagen var ju att ha roligt, och det var alldeles för roligt! Precis som i Boston och Chicago var det galet mycket folk som kantade banan, och de hördes! Och syntes, många hade skyltar med roliga texter, "You're my hero, random runner", "I like your stamina, call me" och "Smile if you're not wearing underwear" för att bara ta några. Med stödet från publiken gick det inte att hålla fötterna i styr, tempot gick ner mot 4:40–4:30 istället för att ligga runt 5:00. Att det stod "Erik" och "Sweden" på mitt linne gjorde inte saken bättre. Eller jo, det var just vad det gjorde: "Looking good, Erik" och "Go Sweden" hördes hela tiden. Att man dessutom kunde high five:a i stort sett oavbrutet gjorde att fötterna bara flög fram...

...fram till halvmarapasseringen ungefär. Där började den alltför höga farten straffa sig. Hela maskineriet krånglade efter hand: benen var långt ifrån pigga, fotsulorna brände, och magen protesterade dubbelt genom att både bli illamående och få håll. Nu var det inte lika lätt att känna glädje längre, trots att publiken fortsatt var helt otrolig. Turligt nog blev hållet inte så långvarigt; en sak mindre att bekymra sig om. Men sista tredjedelen var inte alls så rolig som den skulle kunnat vara om jag bara hade haft lite bättre disciplin i början och inte låtit de olydiga föterna bestämma tempot. Visst var det en helt otrolig upplevelse att bäras fram av publiken, men lite svårt att ta in det när kroppen rasade. Som lök på laxen började vaderna att krampa när det var en dryg kilometer kvar och jag fick börja gå istället. Jag hade ju inte trott att jag bokstavligen skulle gå i mål på New York Marathon, men så blev det. Just över mållinjen kunde jag ta några löpsteg, men annars blev det i stort sett bara gång den sista kilometern. Publiken stöttade förstås med "Hang in there, Erik", "Almost there, Erik" och "You've got this, Erik".

Efter målgången hann jag få både medalj och goodiebag innan vaderna behövde få sig en dos stretchning för att vilja fortsätta. Efter några minuter gick det att väldigt försiktigt forsätta i sakta mak till närmaste tunnelbanestation för vidare transport till hotellet. Med medaljen om halsen fick jag höra många "Congratulations", det kändes bra. Väl framme tog jag en dusch och kröp sen ner i sängen, jag frös och mådde fortfarande inte alls bra. Efter en stund kom Patrik också tillbaka, var några minuter snabbare än jag men behövde längre tid efter målgång eftersom han skulle hämta ut en väska med överdragskläder. Vi hade sen tidigare gjort upp med Karima om att gå ut och fira efteråt men jag kände mig inte alls upplagd för det i det skick jag var. Medan Patrik duschade somnade jag till och sov en dryg halvtimme. Efter det kändes det bättre och jag bestämde mig för att ändå hänga med på middag. Och det var ju bra, för det blev verkligen en supertrevlig kväll med oss tre löparnördar. Så stort tack till Karima och Patrik för trevligt sällskap både före och efter loppet!



Sammanfattningsvis var det en häftig långhelg i New York. När jag tänker tillbaka på loppet så här två dagar efteråt är det absolut den roliga halvan jag minns bäst. Visst var det lite trist att jag feldisponerade loppet rejält, men pluskontot för loppet är oändligt mycket större än minuskontot. Jag rekommenderar verkligen alla som har möjlighet att någon gång i livet springa New York Marathon. Och ta det lugnt i början! :-)