Sala Silverman medeldistans

Ett triathlon i kaosets tecken är slut. Medalj fick jag och sluttiden 5.37 är jag efter omständigheterna mycket nöjd med. Dagen började med en simning som var mycket obehaglig, inget stämde trots bra förutsättningar, hade hoppats på fem minuter snabbare. Cyklingen gick toppen! Bra tryck i benen och bra ork, men bara tills 60 km, då small framdäcket, skiten separerade. Köp inte Tufo. Nåväl, efter att ha hämtat cykeln från skogen dit nån kastat den och hjälmen började jag byta tubdäcket, det gick överraskande lätt. När jag sen började pumpa bröt jag av ventilförlängaren som sitter på. Hurra! Vad göra? Kasta in cykeln i skogen igen? Nepp. Utnyttja det nyss uppkomna svenska tjuriga ursinnet och fortsätta? Jepp. Jag tog av skor och strumpor, de går nämligen inte att gå i, än mindre springa, och sprang barfota de 3.5 km med cykeln till bilen där det fanns ett extra hjul. På med hjulet, pumpa, cykla färdigt, fortfarande bra tryck. Nu i princip sist plockade jag många placeringar och växlade till löpning. Löpningen gick lätt. Det fanns liksom ingen anledning att pressa men rann på bra, plockade åter många placeringar och gick sen till slut i mål. Hurra! Åtminstone en gren som var bra! Den sjätte långa Silverman avklarad på ny jumbotid men helt ok ändå..