Varför börja just du springa?

Annica Kaufeldt

1973 • Stockaryd

#2

•

9 juli 2013 kl 13:20

2 Gilla

Jag slutade röka, och frånvaron av nikotin sänker ämnesomsättningen lite, så för att kompensera för det började jag motionera. Först motionscykel men sen, när jag gått ner lite i vikt, började jag springa men så kul tyckte jag inte det var. Jag var för tung, för klumpig och långsam.

Men jag fortsatte springa för jag insåg att det gav andra fördelar, som att jag orkade gå i trappor utan att stånka, jag kunde gå upp för backen hemma utan att känna mig halvdöd efteråt och jag mådde bättre rent allmänt av att motionera regelbundet. Jag orkade styrketräna bättre i takt med att jag förbättrade min kondition också.

Plötsligt insåg jag att jag fortsatt springa för att jag ändrat åsikt, jag tycker det är kul att springa för springandets skull.

Bo Engwall

1955 • Uppsala

#3

•

9 juli 2013 kl 13:35

1 Gilla

Jag sprang "av en slump" 3 ggr med min pappa hösten 1973 när han sprang 7.5 km i Djursholms motionsspår på 38-39 minuter, men det räknar jag inte som min löparstart.

Nästa vår den 11 mars 1974 sprang jag däremot på allvar för första gången när jag ville slå min brors tid på 2.5 km i samma motionsspår. Det var således tävlingsmänniskan i mig som triggade detta första pass på max. Efter det blev jag fast som löpare och försökte slå personligt rekord ett par tre ggr i veckan tills jag insåg att ta det lugnare i vissa pass...
Utmaningen att bli bättre löpare var tydligen väldigt lockande liksom själva löpkänslan.

Torbjörn Aronsson

1966 • Tranås

#4

•

9 juli 2013 kl 13:54

Gilla

Som vi alla så springer man ju naturligt som barn. Jag var en indian eller en krigare i skogen där jag bodde och sprang som en vind, tyckte jag! :) Ser på barnen även idag och inser att springa kommer så naturligt. Det är en lek, lust och glädje.
"Löpning" kom in i livet efter fotboll och ishockey när jag såg en kamrat hålla i en konstig bok av en viss Fixx som hade titeln Löpning. Då insåg jag att det där är ju något man kan hålla på med, som en sport typ. Sedan dess har jag varit imponerad av alla som håller på med löpning och vill bli en löpare själv! :)

Tommie

1976 • Stockholm

#5

•

9 juli 2013 kl 14:11

1 Gilla

Jag tycker det är en perfekt träningsform, den kräver ytterst lite utrustning. Och man kan se sin egen utveckling väldigt lätt. Mål och drömmar är lätt att plocka in redan efter få rundor. Sen är det inte någon "idrottshall" som måste vara öppen, eller någon speciell säsong som löpning är knuten till ( okay då, vinterlöpning är en utmaning ). Som sagt, det är väldigt lite förberedelser som krävs inför ett pass.

Andreas N

1979 • Mariefred

#6

•

9 juli 2013 kl 14:13

Gilla

Jag rörde mig alltid mycket som barn men i tonåren slutade jag idrotta och spelade mest dator och drack folköl. Jag tror det var sommaren 2002 och jag spelade brännboll med mina studiekamrater. Jag fick till ett rätt bra slag och sprang ett varv runt planen varpå jag flåsade som en galning, fick ont i halsen och kände mig yr. Jag insåg att hälsan var körd i botten och att jag var tvungen att göra någonting åt det. Där och då bestämde jag mig för att jag skulle orka jogga en mil i sträck innan sommarens slut.

Det var riktigt slitigt i början. På de första passen lyckades jag inte jogga mer än i några hundra meter innan jag fick stanna och vila, men i slutet av sommaren så klarade jag mitt mål. Jag insåg ganska snart hur mycket löpningen påverkade livet i övrigt: jag blev självsäkrare, uthålligare, sov bättre, fick bättre koncentration och jag kände mig piggare allmänt.

Jag fortsatte med motionslöpningen till och från i några år men såg mig väl aldrig som en löpare tills jag en dag då jag sprungit min milrunda insåg att jag inte var nöjd och ville springa mer, så jag fortsatte en mil till. Samma år sprang jag mitt första lopp och efter det var det kört :)

Staffan Dahlgren

1971 • Nykvarn

#7

•

9 juli 2013 kl 14:18

Gilla

Jag har sprungit i perioder i många år men räknar en runda på nyårsafton 2006-12-31 som start för min nu mer regelbundna träning, har egentligen inget spännande att berätta, inget drastiskt beslut att förändra något i min livsföring, ingen vikt att ta tag i, ingen jobbig upplevelse att bearbeta.

Jag sprang 2-3 gånger i veckan och mådde bra av det och tyckte det var roligt, med tiden har det blivit mer löpträning och i takt med att tiderna förbättrats har det blivit ett allt större intresse. Löpträningen och bloggandet om löpning som jag hållit på med sedan 2009 har gett mig så mycket så det det faktiskt är svårt att sammanfatta, nya bekantskaper, nya färdigheter, en ny syn på mig själv.

Är så tacksam för att jag hittat denna fantastiskta träningsform!

Linus Gustafsson

1972 • Söderhamn

#8

•

9 juli 2013 kl 14:48

Gilla

Slog 2007 vad med min bror om att springa ett marathon 2010. Båda överviktiga och ingen av oss hade motionerat på massor med år. Tog på mig ett par "löpardojor" dagen efter och flåsade runt 2.5km och på den vägen är det :)

Har betydligt bättre pannben än fysik och har sabbat kroppen alla år utom i fjol sen jag började ..

Therese Carlsson

1997 • Sollebrunn

#9

•

9 juli 2013 kl 18:08

Gilla

Jag har ju alltid sprungit efter mina kompisar när jag varit mindre liksom, men när jag var 11-12 år så började jag springa lite granna, jag sprang rundan runt samhället vilket är 2.7 km och ibland runt kvarteret så då blev 3 km, jag sprang första gången med mamma och då gick hon och då gick jag. Men sen efter det så stanna jag aldrig utan sprang alltid hela rundan och det var väl mitt mål att ta mig igenom den. Sen så börja jag springa våruset och då börja jag gå upp till 5 km, sen bara kort efter så tänkte jag att jag blir inte trött så jag kan springa lite mer. Så då sprang jag 8 km en gång typ sen fixa jag milen och kommer ihåg hur stolt jag var. Nu är jag 15 och har sprungit som längst 14 km och jag har verkligen fastnat för att springa klarar mig typ inte utan det...

Robert Abrahamsson

1976 • Sandviken

#10

•

9 juli 2013 kl 19:11

Gilla

Det börja som en deal som jag och en arbetskamrat gjorde efter en kurs på jobbet i februari om hälsan när man jobbar skift. Kollegan drack på tok för mycket läsk och jag tyckte mig inte ha motionerat sen man gjorde lumpen.
Han skulle sluta med läsken och jag skulle köpa skor och ut och gå. Trodde verkligen inte då att man skulle börja springa oxå.
Nu e man fast och tränar inför vissa lopp som man anmält sig till.

Johan F

1975 • Huskvarna

#11

•

9 juli 2013 kl 19:35

Gilla

Började springa förra sommaren. Tidigare HATAT att springa. Ville se om jag någon gång i livet kunde omvända mig själv och mitt hat till löpning. Det gick utmärkt.

Göran Karlsson

1960 • Örebro

#12

•

9 juli 2013 kl 20:14 Redigerad 9 juli 2013 kl 20:14

2 Gilla

Idrottade mycet som ung, fotboll och hockey, sedan hamnade jag på en idrottspluton i lumpen där vi hade fys i princip varje dag, efter lumpen började jag med kroppsbyggning och blev rätt "stor", 114 kg på mina 176 cm, när jag -84 skadade mig i ett lyft så började mitt fall neråt, har väl hållit kilona stången hyfsat men oktober förra året så skulle jag hjälpa grabben med bromsarna på hans bil och kom inte ned för att buken var i vägen, då lackade jag ur på mig själv och med hjälp av viktväktarna så gick jag ned till ca: 78 kilo, hade då köpt ett löpband där jag till en början gick men med tiden så kom jag igång med att springa på detta, att ge sig ut i spåret när snön försvann var bara en naturlig fortsättning på min nyvunna "ork", sedan jag kom ut i spåret har ytterligare 6.5 kilo försvunnit och känslan att kunna springa en timme är helt enorm, hade någon sagt i oktober -12 att jag skulle kunna det så hade jag nog garvat år detta,,

Så ligg i och njut när du är ute:)

Nina Mohss

1956 • Uppsala

#13

•

9 juli 2013 kl 20:55

Gilla

Billigt! Hade inte råd med gymkort men väl med ett par billiga gympadojor. Upptäckte hur mycket jag tycker om att springa. Tyvärr var dojorna för billiga så sen blev det uppehåll några år tills jag sparkat ut alla barn, fått heltidsjobb och hade råd att köpa mig ett rejäla löpskor. Men fast har jag varit sen första löpturen faktiskt.

Morgan Johansson

1974 • Örnsköldsvik

#14

•

9 juli 2013 kl 21:11

Gilla

Vägde alldeles för mycket vid årsskiftet. Började äta annorlunda och gå till gymmet. Där upptäckte jag löpbandet. Orkade inte mycket i början men nu längtar jag till nästa gång jag får springa :). Anmälde mig nyligen till Höga Kustens Halvmara.

B Herman Hermansson

1954 • Högsjö

#15

•

10 juli 2013 kl 09:52

Gilla

Började för hälsans skull med promenader som blev längre och längre.Joggningen kom igång så smått 2007.Springer fortfarande för hälsans skull men förstår mer och mer vad löpningen går ut på (för mej).Nu är det mer som en livsstil.Löpningen ingår lika naturligt i mitt liv som att äta och sova.Det lilla tävlande jag gör handlar mer om att sätta mål och genomföra dom.

Stompl

1979 • Östersund

#16

•

10 juli 2013 kl 10:04

Gilla

Började springa inför ett lopp ett år sedan, missade dock det då jag fick av just löpningen. Sprang det loppet i år i stället. Det som får mig att springa nu är nu känslan, nästan som att sväva, otroligt bra :-)

Joacim Martinsson Rikner

1972 • Växjö

#17

•

10 juli 2013 kl 10:14

Gilla

Det som fick igång mig var utmaningen. Grannen övertygade mig om att jag borde springa Berlin marathon. Ett år senare gjorde jag det. Men jag tror också att det var dags börja röra på mig igen. Det kunde blivit vad som helst egentligen, efter ca 10 år utan egentlig träning. Löpningens enkelhet vann. Jag fortsätter för att jag är prestationsinriktad. Men ibland försvinner glädjen och då försöker jag hitta tillbaka genom att springa utan klocka, utan plan och när vädret är inbjudande eller när jag behöver tömma skallen på jobb. Då kommer löpglädjen åter, då är det bara skönt.

Fredrik Lerjestedt

1972 • Floda

#18

•

10 juli 2013 kl 13:35

Gilla

Det var inget särskilt som fick mig att börja springa, har liksom alltid sprungit mer eller mindre ända sedan jag var barn, dock har det aldrig varit en sport jag sysslat med under "kontrollerade former".

Therese Carlsson

1997 • Sollebrunn

#19

•

10 juli 2013 kl 14:36

Gilla

En fråga hur menar man med att ha sprungit hela livet, asså jag har ju teknikst sätt sprungit hela livet i och med att alla kan ju springa men jag börja väl springa seriöst när jag var 11-12..

Peter P

1965 • Kungsholmen

#20

•

10 juli 2013 kl 15:23

Gilla

Jag har nog ca 4 början.
1. Jag var 7-8 år och fick följa med pappa i elljusspåret. Sprang senare sporadiskt hela tonåren.
2. Började springa hårdare och mer kontinuerligt vid 18 års ålder dels för att hålla vikten. Sprang 7-8 år innan upehåll
3. Fick nytt sug efter löpning 1997 (32 år) och har sprungit kontinuerligt sen dess.
4. Började springa mer och mer lopp 2010.
Varför är svårt att svara på men jag dras till löpning.