21 september 2009 kl 08:09
Hej Henrik:
1: Ja
2. Ja, genom att ha bilder framför mig där jag skördar stora framgångar. Hur verklighetsfrånkomna de än är.
3. Jag går till jobbet varje dag. Skämt åsido.
Enligt mitt förmenande, är vilja inget man tränar. Det har och göra med ens personliga läggning. Grunden är att var en positiv tänkare och när allt tar slut i kraft och vad det nu är ha förmågan att vända även det till något positivt.
Ett exempel. När jag spranger marathon brukar det komma en rejäl dipp någonstans mellan 25 och 32 km. Klockrent. Jag förbereder mig på denna dipp genom att utnyttja mina endorfinkickar på vägen dit och när jag får dom säga för mig själv. Snälla kan jag inte få min dipp nu. När den väl kommer brukar jag nästan alltid resonera så här: "Jaaa! Äntligen kommer min dipp, den har jag väntat på. Den kommer inte vara så länge. Men det värsta med maror är den dippen man får. Nu har jag gjort det absolut värsta på hela maran. Nu är det bara att avsluta det hela. Bara en transportsträcka kvar. Fan vad skönt det känns!"
Och det är så att när jag är igenom den. Brukar jag vara vid ca 32 km. Då kan man koppla på nästa positiva effekt. "32 km passerat! Mindre än 10 km kvar. Nu är det ensiffrigt på kilometertalen. Nedräkningen har börjat!"
Jag har lagt märke till att många gruvar sig på startlinjen till en mara. "Åh herregud, en marathon. Hur skall det gå?" Jag ser faktiskt inte problemet. Jag ser möjligheterna att få 5 - 6 timmars avkoppling. Att bli trött, att få endorfinkickarna, att uppleva den tjusning en mara har. Att få gör ett besök i utmattningens allra yttersta gränstrakter. Och jag vet på startlinjen att oavsett hur det går. Så när jag gått i mål har jag gjort något ingen kan ta irfån mig. Jag har skaffat mig ytterligare en upplevles och därmed ytterligare livskvalitet. Att jag på något sätt skall förflytta mig 42195 m är en bisak som har lägre prioritet.
Det skall tilläggas att jag har varit rejält sliten och tilltufsad vid ett par målgångar. Ja. Men vid en återblick har jag aldrig varit missnöjd med en mara. Tro det eller ej, men för mig är springandet en avkoppling oavsett jag springer 10 km eller en ultra.
4. Jag tränar inte vilja. Den finns där och plockas fram vid behov.
5. Nej. Tyvärr detta går inte att mäta.
Sorry för det långa inlägget. men det är svårt för mig att uttrycka mina tankar kortfattat och jag har ändå fått vara kortfattad. Det är så på denna modellen :-)
