12 mars 2008 kl 18:57
Framfotsfunderingar:
Det här är inget som jag läst mig till eller som kommer ifrån någon form av expertis, utan bara från funderingar och tankar när jag varit ute på mina löprundor.
Många diskuterar "framfotslöpning", men handlar det inte egentligen om hur man placerar sin tyngdpunkt under löpningen? Om jag springer upprätt eller till och med bakåtlutad, då hamnar ju häken först i marken - eller det blir i alla fall väldigt svårt att få i framfoten först.
Om jag däremot flyttar tyngdpunkten ANINGEN framåt, ja då blir det automatiskt så att framfoten kommer i först. Som jag ser det ger det en hel rad andra fördelar. Bland annat blir det lättare att löpa eftersom jag helt enkelt flyttar fram benen under kroppen, skulle jag inte göra det skulle jag falla på näsan. Nu springer jag med tyngdpunkten stabilt framför mig.
Det innebär också att kroppen kommer framåt till stor del "av sig självt" och jag slipper (över)anstränga de muskler jag annars skulle använda för att förflyta kroppen framåt och genom tyngdpunkten som jag annars måste göra om tyngdpunkten är rakt upp eller bakåt. (Var det någon som förstod resonemanget? Hör själv hur "luddigt" det låter...)
Således: Bätrre löpekonomi och minskad skaderisk, i alla fall när det gäller benhinnorna... och kanske andra muskler och muskelfästen som man överbelastar.
Kom gärna med synfunkter - det här är som sagt bara mycket amatörmässiga funderingar.
