Löpning Avancerad träning 8 inlägg 407 visningar

HjärnVilja

Henrik Åsing
1964 • Stockholm
#1
20 september 2009 - 20:33
Gilla
Vilken typ av Vilja använder du när du tränar och tävlar?
Stark, smidig, glädjefull eller något annat?

Den frågan har jag själv funderat på ett tag och tänker skriva en uppsats i ämnet med rubriken ”HjärnVilja”. Rubriken ”HjärnVilja” har koppling till att jag själv har som mål att genomföra Ironman i Kalmar nästa år, 2010, där det krävs ”hjärnvilja” vid både träning och genomförande. (Hjärnvilja för att viljan fömodligen styrs från hjärnan:-)

Skulle vilja diskutera ämnet på ett forum som detta. Att dela med sig av sina erfarenheter, bolla idéer som kan utvecklas och som förhoppningsvis kan vara till glädje för många!

Några frågor att reflektera kring:
1. Använder du din vilja medvetet vid träning och tävling?
2. Använder du målbilder i samband med vilja? Hur?
3. Tänker du stark, smidig eller glädjefull vilja?
4. Tränar du din vilja?
5. Har du nått mätbart bättre resultat när du tränat upp viljan?

Eller skriv gärna fritt om dina tankar kring din vilja och målbilder.

Hälsningar Henrik
Jonas Utmanaren
1961 • Stockholm
#2
20 september 2009 kl 21:02
Gilla
En, eller möjligen två, gånger per år tar jag fram "järnviljan" (utan h) i tävlingsspåret. Då accepterar jag smärta delvis kompenserad av en visionär målbild där jag lyckas med det förespeglade och den otroligt sköna känslan och nöjsamhet det skänker efteråt. Men det kostar på.
Om det är "stark, smidig eller glädjefull vilja" har jag ingen aning om. Inte ens om det är bra eller sunt.
1974 • Göteborg
#3
20 september 2009 kl 21:44
Gilla
Min vilja växer i skogen.
1956 • PARTILLE
#4
21 september 2009 kl 08:09
Gilla
Hej Henrik:
1: Ja
2. Ja, genom att ha bilder framför mig där jag skördar stora framgångar. Hur verklighetsfrånkomna de än är.
3. Jag går till jobbet varje dag. Skämt åsido.
Enligt mitt förmenande, är vilja inget man tränar. Det har och göra med ens personliga läggning. Grunden är att var en positiv tänkare och när allt tar slut i kraft och vad det nu är ha förmågan att vända även det till något positivt.
Ett exempel. När jag spranger marathon brukar det komma en rejäl dipp någonstans mellan 25 och 32 km. Klockrent. Jag förbereder mig på denna dipp genom att utnyttja mina endorfinkickar på vägen dit och när jag får dom säga för mig själv. Snälla kan jag inte få min dipp nu. När den väl kommer brukar jag nästan alltid resonera så här: "Jaaa! Äntligen kommer min dipp, den har jag väntat på. Den kommer inte vara så länge. Men det värsta med maror är den dippen man får. Nu har jag gjort det absolut värsta på hela maran. Nu är det bara att avsluta det hela. Bara en transportsträcka kvar. Fan vad skönt det känns!"
Och det är så att när jag är igenom den. Brukar jag vara vid ca 32 km. Då kan man koppla på nästa positiva effekt. "32 km passerat! Mindre än 10 km kvar. Nu är det ensiffrigt på kilometertalen. Nedräkningen har börjat!"
Jag har lagt märke till att många gruvar sig på startlinjen till en mara. "Åh herregud, en marathon. Hur skall det gå?" Jag ser faktiskt inte problemet. Jag ser möjligheterna att få 5 - 6 timmars avkoppling. Att bli trött, att få endorfinkickarna, att uppleva den tjusning en mara har. Att få gör ett besök i utmattningens allra yttersta gränstrakter. Och jag vet på startlinjen att oavsett hur det går. Så när jag gått i mål har jag gjort något ingen kan ta irfån mig. Jag har skaffat mig ytterligare en upplevles och därmed ytterligare livskvalitet. Att jag på något sätt skall förflytta mig 42195 m är en bisak som har lägre prioritet.
Det skall tilläggas att jag har varit rejält sliten och tilltufsad vid ett par målgångar. Ja. Men vid en återblick har jag aldrig varit missnöjd med en mara. Tro det eller ej, men för mig är springandet en avkoppling oavsett jag springer 10 km eller en ultra.
4. Jag tränar inte vilja. Den finns där och plockas fram vid behov.
5. Nej. Tyvärr detta går inte att mäta.

Sorry för det långa inlägget. men det är svårt för mig att uttrycka mina tankar kortfattat och jag har ändå fått vara kortfattad. Det är så på denna modellen :-)
1965 • Kungsholmen
#5
21 september 2009 kl 08:29
Gilla
1.Förstår knappt frågan :-) Självklart används viljan annars skulle man aldrig kunna pressa sig?
2. Då jag var yngre kunde jag måla upp bilder av hur oerhört attraktiv jag skulle bli av löpningen och därmed få vilka kvinnor jag ville ha :-)
Minns även hur jag kopplade utgången i jobbansökningar etc till min förmåga att uppnå mål i löpningen. Ren skrock givetvis som jag inte själv trodde på men som jag ändå kunde hänga upp tankarna på.
Nuförtiden är det mer abstrakt. Om jag inte fulföljer min målsättning och ger upp så kommer jag snart att ge upp en massa annat i livet...
3. Stark, tråkig, bit ihop tänderna, obeveklig vilja. Ingen glädje inblandad alls här tyvärr.
4. Nej.
5. N/A
Henrik Åsing
1964 • Stockholm
#6
21 september 2009 kl 21:19
Gilla
Tack för inläggen! Det är intressant att ta del av era erfarenheter.

Jag tänker att man kan träna viljan separat för att stärka och utveckla just den egenskapen. Alltså en aktiv träning av viljans olika egenskaper, stark, smidig och glädjefull, som man sedan kan ha nytta av.
Just nu när jag går upp kl 05.00 tre dagar i veckan för simträna, tränar jag viljan extra mycket och behöver även starka målbilder för att lyckas ta mig upp ur sängen. Min målbild är sköna stränder på Hawaii dit jag ska 2012 och köra Ironman. En del (väldigt många) i min omgivning undrar hur jag kan se något positivt med en sådan "plåga" som det innebär att ta sig runt, men i min hjärna har det omvandlats till något härligt som jag längtar efter!:-)

Några fler som lyckas omvandla "plågor" till en skön bild?
1956 • PARTILLE
#7
21 september 2009 kl 22:18
Gilla
Henrik. Du har missförstått. Det är ingen plåga. Det är livskvalitet :-)
Henrik Åsing
1964 • Stockholm
#8
22 september 2009 kl 07:27 Redigerad 29 maj 2012 kl 09:10
Gilla
Bra, livskvalitet är det ju!:-)
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.