När kommer lusten....?

Jonas Olsson

1984 • Linköping

#21

•

28 november 2008 kl 08:28

Gilla

För mig kom känslan när jag satte upp ett tydligt mål för mig själv. Springa en tävling, en viss sträcka eller nåt liknande. Men största anledningen till att det blev riktigt roligt var att det började ge resultat, när jag märkte att jag blev bättre och bättre så var det inte så svårt att ge sig ut efter ett tag.

Stressa inte fram det, lusten måste få komma av sig själv. I början får man helt enkelt bita i det sura äpplet :)

Johan Karlbom

1976 • Bromma

#22

•

28 november 2008 kl 08:57

Gilla

Min lust kom när jag gav mig tusan på att jag skulle klara en (i min värld) lååååång sträcka. Jag sprang långsammare än jag gjort tidigare men jag klarade det. Idag känns inte den tidigare lååååånga sträckan så lång längre. Nya mål, nya utmaningar men framför allt med en lust som hänger sig kvar.

Björn Ahlqvist

1971 • Kristianstad

#23

•

28 november 2008 kl 09:09

Gilla

Jag håller med flera andra inlägg om att det är de lugna, långa passen som ger lusten. Om man varvar med några korta fartlekpass så märker man förbättring också och då blir det roligare. Om jag springer ett för mig långt pass (c a 1 mil) kan jag uppleva eufori efteråt.

Lisa Nicol Lind

1979 • Söderköping

#24

•

28 november 2008 kl 10:21

Gilla

Vill inte låta pessimistisk, men lusten kanske inte kommer alls. Det är väl med löpning som med allt annat - det passar inte alla. Ge det så lång tid du tycker du orkar, men om det inte blir en njutning ser jag ingen anledning att tvinga dig själv. Då finns det säkert andra motionsformer som passar dig bättre.

Motionera ska man göra för att man mår bra av det - på all plan, även mentalt!

Margit S

1961 • Luleå

#25

•

28 november 2008 kl 19:12

Gilla

3 gånger i veckan i 3 månader sedan är man fast hörde jag någon gång och det stämmde på mig...

Annette

1960 • Älmhult

#26

•

28 november 2008 kl 20:03

Gilla

hej igen...
Jag har faktiskt hittat en runda på en mil men ej sprungit den än... kanske i helgen att jag gör ett försök, utvilad m optimism i benen.
Får se,,, berättar i såna fall hur det gick.
Ja kanske suget aldrig kommer som lisa säger... men jag vill tro att det släpper eftersom jag är så nöjd m mig själv efteråt!
Jag sprang en hel del i 30 års åldern för att bli av med graviditetskg... 30 kg närmare bestämt.... herregud, det var tungt i början men jag minns att det släppte o jag tyckte det var kul...
Hmmm det var nästan 20 år sen så det är nog inte konstigt att det är lite motigt nu!
Jag är ifall glad över alla era tips o lyssnar o lär :)

mikael hed

1962 • löddeköpinge

#27

•

28 november 2008 kl 20:04

Gilla

För mig är lusten "runners flow"! ? När man springer och man känner att man kan springa hur fort som helst och hur länge som helst. Det är ju som ett rus. Detta har jag känt flera gånger men ofta är det ju motigt och trögt. Trots min ålder och att jag inte tränar så mycket som jag vill, så hade jag en märklig upplevelse i somras. Jag sprang blodomloppet i Malmö och jag bara sprang på och efter 5 km tyckte jag att jag bara ökade och ökade och kände egentligen ingen trötthet. Tiden var ju ingen höjdare, men vow, det var en kick!

Peter Lindmark

1969 • Åmotfors

#28

•

30 november 2008 kl 16:36

Gilla

lusten att börja löpträna igen (som Ni efter 20 år) fick jag i samband med snus-slut. en happening eller liknande att ta avstamp ifrån tror jag är bra för att väcka lusten. Ni har ju startat och funderar på var lusten är - lust part#1 is here!

lusten att fortsätta efter de första benknäckande, lungbrännade passen fick jag genom att låta löpningen ta plats / tid. prioritera något som (i alla fall i min närmiljö) är lite mer extremt än chips och fotboll.
känslan av att vara lite speciell underhåller lusten - och Ni är ju speciell, precis som jag!

avslöjande när lusten väl gripit tag i dig kan vara sånt här:
det blev inget långpass denna helgen p.g.a. isbark, ösregn och en känsla av krasslighet. då blev jag ordentligt alternerad - för att inte säga arg.
kroppen och vädret ville bara precis gå med på hundpromenader och lite vedhantering - men lusten ville springa!

jag har lusten - hoppas och tror att Ni får den!

Zingo Andersen

1974 • Lund

#29

•

2 december 2008 kl 20:43

Gilla

Gött Annette såg i din träningsdagbok att du besegrade den mytomspunna milen! Superskoj! Antar att du skrytit på jobbet hela veckan!

Ingrid Sandström

1969 • Stidsvig

#30

•

3 december 2008 kl 16:06

Gilla

Det undrar jag oxå. Så fort man känner att det börjar lossna så händer det något som gör att man måste hålla upp med träningen ett tag. Har precis haft ett sådant ofrivilligt uppehåll och tyvärr försvann längtan oxå. Jag har ännu inte lyckats ta mig över den superhöga tröskeln som verkar finnas vid vår ytterdörr... Sen är ju vädret just nu en stor nackdel - mörkt och blött. Mitt stora mål är milen till våren. Känslan att kunna klara det gör att jag fortsätter.
Vi får helt enkelt kämpa på. Vissheten att man inte är ensam om att tycka så gör det genast lite lättare.
Lycka till!

Henrik Nyström

1981 • Dals-Ed

#31

•

3 december 2008 kl 16:20

Gilla

För egen del handlar det inte så mycket om lust längre utan att försöka hålla träningen på en konsekvent nivå året ut. Att det inte känns så kul alla gånger spelar mindre roll när belöningen kommer under en tävling. Det är väl en avvägning man får göra om det är värt det men får egen del känns det kanonbra.

Annette

1960 • Älmhult

#32

•

3 december 2008 kl 20:20

Gilla

Hej alla o speciellt Zingo!
Ja det var du som fick mig att faktiskt ge mig ut o inte bara ha mätt ut en mil sträcka...
Det var såååå jobbigt!
Inte i början men väl inne på grusvägen som var nysladdad o uppför i ca 1,5 km, regn o blåst så undrade jag vad jag höll på med...:)
Jag hade en massa nya fartiga låtar i min mp3 men minns inte så mkt av dom utan lyssnade mest på mitt mantra INTE stanna Inte stanna....
Törstig som en gnu var jag( nästa gång ska jag ha ett vätskebälte) o snoret rann.... mötte en man som oxå var ute och han var blåröd i fejan o jag undrade om jag såg likadan ut!
Väl hemma efter en hiskelig tid o ben som betongplintar var jag sååå glad.
Jag har faktiskt berättat på jobbet om min bedrift... hela den osminkade sanningen....med snor o allt o de garvade faktiskt över mina vedermödor.
Idag däremot sprang jag 6km i sakta fallande snö o det var så vackert o det kändes lätt o gött o jag börjar känna hopp om att det lättar nu.
Hoppas det är lika fint på fredag då jag ska ut gen...
Ha en trevlig kväll allla glada inspirerande människor här på jogg.se
:) Annette

Solveig F

1989 • Örebro

#33

•

4 december 2008 kl 17:00

Gilla

härligt att veta att det är fler än jag därute som kämpar för att få lusten. Jag själv springer alltid på förmiddagen och ibland på eftermiddagen/kvällen har jag fått en sån enorm lustkänsla att ge mig ut igen. Dock så försvinner den under natten så det är lika jobbigt dagen efter i alla fall :/
Men det gör ju ändå att man känner att det är nånting som händer! :)