16 oktober 2017 kl 09:41
Björn Sunesons tränande och tävlande är respektingivande och jag tror som Leif att det faktum att det funkar har att göra med att han samtidigt undviker fartträningen. Träningen är inte längre den godisbutik med självplock av alla roliga pass man kan hinna med i veckan. I återblick av ett år med långa perioder av påtvingad avhållsamhet från tuff träning har jag blivit en träningskramare av rang och klamrar mig desperat fast vid det som fungerar. Hellre ett pass i handen än tio i skogen, om ni förstår vad jag menar? (fast i detta sammanhang måste jag säga att jag inte alls har något emot några pass i skogen - tvärtom!! he he).
För egen del skulle jag mycket väl kunna tänka mig att ställa upp i VSM i Marathon, men kroppen är inte preppad för det just nu. Jag DNS-ade t o m i Berlin trots att jag var anmäld. Priset jag skulle få betala är månader av störd eller inställd träning samt ändlös rehab med alla maskiner utom de som kräver löparskor.
När det väl funkar njuter jag ohejdat av de kvalitetspass jag genomför, även om de inte är i spikskor på bana.
